VAD HÄNDER MED BARNEN

God kväll.


Vad händer med barnen när en förälder blir sjuk?

Väldigt olika förstås men i vår familj blev det riktig kaos, på gränsen till katastrof.


Tova var då 12 år, hon frågade mig rakt ut en kväll när vi tog en kopp te tillsammans.

-Mamma, hur mår du egentligen?
-Du är så ledsen och arg som du aldrig är annars, ska ni skiljas?

Snacka om att jag tappade hakan. Så rakt på sak brukar inte den unga damen vara så jag förstod att hon var riktigt orolig och bestämde mig för att vara lika rak tillbaka.

Jag berättade som det var och hon blev jätteglad, vi skulle ju inte skiljas vilket var det värsta som kunde hända.


Efter den kvällen fick vi tillbaka Tova som vi trodde hade lidit av nån slags förpubertet med gråtattacker och allmänt ojämt humör.


Arvid, 7 år, var lite knepigare. Han var ju för liten för sanningen och måste skyddas.

Det var nog det mest korkade beslut jag någonsin tagit men det visste jag inte förrrän långt senare.


Det började med små meddelande från skolan.
Arvid störde på lektionerna, han var otrevlig mot både barn och vuxna.

Han var med och mobbade en klasskompis i skolan som han sen lekte med hemma på gården!?

Hemma blev allt kaos, vi bara skrek åt varandra. Alla mådde pyton och jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv.

"Typiskt, inte nog med parkinsondiagnosen, nu ska ongdyveln( ungen) totalt spåra ur".
Suck, måste allt ske samtidigt?!

Kulmen kom när jag fick reda på något som alla andra redan visste.
Arvid hade med sig pengar, stora pengar som han delade ut till dom som ville ha.

Jag hade uttryckt en undran över varför det alltid fattades pengar i kassan men kunde inte i min vildaste fantasi tro att det som hände verkligen gjorde det.
Min Arvid, min lilla knort, vi som alltid gör en massa kul tillsammans, hur kunde han göra så?

Jag vet nu att jag tänkte i fel tidsrymd,allt kul vi hade GJORT skulle det vara, innan diagnosen.

Nu för tiden hade jag aldrig tid eller så orkade jag inte.
-Inte just nu Arvid, sen kanske....


Jag förstod att det här skulle jag inte klara av själv.

Jag insåg till och med att Arvid var illa ute och att jag hade viss skuld i det hela.

HJÄLP.......

Jag satte mig med telefonkatalogen och hittade till slut "familjerådgivning"

Desperat ringde jag dit från jobbet och fick prata med en kvinna som lyssnade tålmodigt.

När jag efter tjugo minuters babblande med en hastighet av ca 120 km/tim tystnade för att andas sa hon lungt.

-Det låter illa..... Det finns en kurs man kan gå, "KOMET" heter den. Det är tyvärr fullt den här terminen, den börjar på onsdag, men du kan anmäla dej till nästa, fast då är det nog för sent.

_ Som sagt, det låter inte bra, låt mej kolla en sak och återkomma till dej i morgon, klick, där la hon på.

EN KURS.....?

Jag behöver läkare, psykologer och medecin som kan dämpa den unge mannen (och hans mor)
som säkert har en massa bokstavskombinationer liggande som orsak.

Tre timmar senare rinde hon tillbaka och erbjöd mig plats på "kometkursen" som tidigare var fulltecknad.

Oj, hon måste verkligen tyckt att det lät illa, undrar vilken stackare som inte får gå nu p.g.a oss.


Nu kunde jag ju inte tacka nej när hon fixat o trixat, förresten var jag desperat och hade ingen tanke på att visa min skepsis utan svarade tacksamt ja.

Idag önskar jag att jag visste hennes namn. då skulle jag kunna söka upp denna ängel och tacka för ärligt talat så räddade hon livet på oss.

Hur det gick till ska jag berätta i nästa inlägg, då handlar det om "Kometresan"



Väl mött, lite "kantstött"

pokonis Annika