fredag 29 februari 2008

BOWLING

Hej.

Idag är det sista dagen på sportlovet och det ska bli min och Arvids heldag.
Bl.a. ska vi gå och bowla.
Det är faktiskt inte så länge sen jag spelade första gången, ca två år sen.

Familjen behövde röra på fläsket under jullovet så vi tog oss till "Ballbreaker" som ligger bakom st. Görans sjukhus.
Stort, nytt jättefräscht ställe där folk förutom bowling kunde spela biljard, skjuta lerduvor,svinga golfbollar rakt in i väggen????
Där finns en stor restaurang, en bar och säkert mycket annat jag inte kommer ihåg.
Allt detta utnyttjades under koncentration, tills vi kom.

Sonen ,då 10 år , som alltid varit lite "överkaxig" ville absolut inte ha grindar uppfällda, löjligt, det var ju bara för "kidsen".

Det dröjde inte länge förrän helvetet brakade lös.
Efter 2-3 klot i rännan brast det för den unge mannen och han skrek o tjöt tills vi till allas lättnad åkte hem.
Jag tyckte lite synd om honom och gav ett förslag.

Varje fredag efter skolan (jag är ledig fredagar) går vi och smygbowlar. Tränar upp oss så vi kan utmana pappa och Tova, mallgrodorna som vann och ge dom en ordentlig match.
Sonen sken upp, det verkade vara en god ide.

Vi gick dit första fredagen, fick på oss dom hemska skorna som underligt nog är både för stora och för små.
Nu skulle Arvid få glänsa,sist var jag sämre än han.

Vad händer....

Jag drog iväg mitt första klot, WOW, en strike.

andra, hoppsan, en strike till.

Efter tredje raka strighten för min del mulnade sonen betydligt men efter fjärde skrattade han faktiskt.

Pensionärerna runt omkring började viska och peka och gentlemannen på banan bredvid böjde sig fram och sa -"Mmm, att Annika kan spela bowling , det ser vi". (Han måste ha kollat namnet på monitorn).

Efter femte striken på rad fick jag applåder och sa nervöst,-"Jag kan egentligen inte, det är bara andra gången jag spelar".

Poängen blev till slut över 190 och det var dags för nästa omgång.

Sonen hade också spottat upp sig och nu hade vi ögonen på oss, alla var nyfikna.
Det är bara det att hur jag än gjorde så hamnade det förbannade klotet hela tiden i rännan....

Publiken såg jättebesviken ut, jag kunde nästan höra hur dom försökte luska ut hur jag lyckats fuska förut.
Hur pinsamt var detta på en skala?

Jag får försöka leva på att jag faktiskt i 20-30 min var en bowlingstjärna, för det har aldrig upprepat sig, vi gick ändå ganska många fredagar.

Arvid blev bättre o bättre men jag kommer nog förbli en sopa.

Äh, jag gör som vanligt, skyller på Mr Parkinson, allt är hans fel.
Hade han låtit mig va i fred hade jag varit med i landslaget nu.

Eller så lossnar det idag.

Väl mött, parkinsontrött

pokonis Annika.

Ps, det gick inte ett dugg bättre, suck.

Väl mött, tummetrött. (jag måste ha för tjocka tummar, när tummen väl passar blir det för tungt. ......eller kan det vara så att jag är för svag i armarna.....? Näääää!)

torsdag 28 februari 2008

LITE SVAR PÅ FRÅGOR..

Hej Ulrika,


och tusen tack för att du tog dej tid.
Jag tänker svara på punkterna, en efter en.

1. Presentation av mej själv tycker jag att jag gjorde i första inlägget.
Mer detaljrikt än så är svårt för mej, då får man nog fråga andra som känner mej.
Men " lugn bá " det kommer nog att visa sej vilken filur som döljer sej i mej...hmmm...


2. Parkinson är ju en neurologisk sjukdom som jag upptäckt är väldigt individuell i hur det yttrar sej.

Det första jag tror man tänker på när det gäller parkinson är att man skakar.
Det gör inte jag.


Däremot blir jag stel, allting går väldigt sakta, och mitt tal blir påverkat.

Jag har alltid pratat fort och otydligt, typiskt nog blir det ännu värre när jag har "känning".

Jag är sån, bra eller dåligt, det vet jag inte, men jag gillar inte att känna efter och ta reda på vad som kan hända.
då är jag rädd för att gå och vänta på och kanske "framkalla" just den symptonen.

3. Jag skriver för att kanske få kontakt med andra likasinnade och att visa att det inte är slut på allt det roliga för att man är lite "trasig".
Sen tycker jag det är så himla skönt att få ur sig sånt som jag funderar på när jag promenerar till jobbet, det tar ju en stund.

4. Mina planer är att se vart det här leder, kanske ingenstans men jag mår bra under tiden.

Skulle jag i framtiden kunna jobba med tex coaching, vore det helt fantastiskt.

5. Jag har ingen koll på länkar, får väl luska lite eller hoppas nån skriver.

Tack än en gång, och du, så länge du vill ha mej är jag din (frisör alltså) det lovar jag.



pokonis Annika

tisdag 26 februari 2008

DUMT FÖLK..

När jag gick till jobbet i morse kom jag ihåg nåt som hände för ett par år sen.

Jag var hemma i Munkfors på semester och var inne på ICA för att proviantera när jag fick syn på henne.
Hon var en tjej jag umgicks mycket med på 70-talet när jag bodde i Karlstad.
Jag kommer ihåg att när vi skildes åt sist var vi inte vänner, men jag kan banne mig inte minnas varför.
Men arga var vi, bägge två.
Nu hade det gått ganska många år, så jag tänkte.

-"Äh, va skjöven", långsint har jag aldrig varit...
så jag gick fram och sa-HEEEJJJ......

Jag ångrade mig på direkten.

Hennes blick sa på en gång att hon hade minsann inte glömt.
Jag måste erkänna att nu var jag väldigt nyfiken på vad det var vi bråkade om men jag vågade inte fråga.
Efter en kort något krystad konversation sa hon.

-"Jag hörde att du fått Parkinson".

Det kunde jag inte neka till, men jag hann bara nicka så sa hon.

-"Man får dom sjukdomar man förtjänar"........

"Öh,,,, jaså, det säger du",var det enda jag kom på.
Hur jag kom därifrån vet jag inte men fort gick det .

Tänk om hon har rätt.....


"En flicka full av elakhet
en jävlig liten snärta
hon får skylla sej helt själv
och nu stå ut med smärta
för om man inte sköter sej
är snäll mot dom man känner
sjukdom invaderar dej
och du får inga vänner"


Som om det vore möjligt, hmm....

väl mött, jättestött

pokonis Annika

lördag 23 februari 2008

NYA GLASÖGON..

Jag behöver nya glasögon.

Processen började redan i Borås där Katrin, Lena och jag "knallade" runt i knalleland på jakt efter nåt kul att ha på näbben.
Det värsta var att jag hittade det, två skitsnygga bågar och chans att få en undersökning samma dag.
Grejen är att det känns något fånigt att handla i Borås när man bor i Stockholm, utbudet
borde, i allafall inte vara mindre, här.
Så jag väntade och nu var det dags. Det var inte lätt, vilken djungel, där går man lätt vilse vill jag lova.

Alla dessa erbjudande gör mig vimmelkantig.
-Köp två, betala för ett....
-Betala för ett , få två på köpet....

Detta måste undersökas så jag började med Direkt optik där man får två på köpet.
Det är jättebra, för ett par slipade solbrillor har jag önskat länge.
Där hade dom inte speciellt snygga bågar, men hittade efter många om och men tre som var OK..
Glasögonmannen räknade ut att det skulle kosta drygt 9000:- . Hujeda mej, va dyrt det blivit sen sist. Det betyder ju att ett par kostar 9000:- annars är det inte två på köpet, hänger ni med...
Eftersom jag inte var helnöjd gick jag vidare till Specsavers.
Bara namnet borde göra att jag som värmlänning inte ens skulle gå in.
En spec...k hemma har inget med ögon att göra.I alla fall inte i Munkfors.
specsavers får man två par och betalar för de dyraste.
En liten ambitiös man la beslag på mej, han tvingade på mej det ena bågparet fulare än det andra. Vi hade verkligen inte samma smak, vilket var svårt att få honom att förstå.
Till slut hade vi (han) plockat ut två bågar, som enligt hans uträkningar skulle gå på drygt 7000:-.
Helt plötsligt kändes inte solbrillorna hos Direktoptik på köpet längre, eller..?
Han skrev upp bågnumren och jag lovade komma tillbaka för undersökning.
Jag ljög.

I går tog jag med en kompis,Ewa, till ett annat specsavers i Vällingby och där kände jag mig genast trygg.
Två unga jättegulliga tjejer tog hand om mej på bästa sätt.
Dom plockade fram bågarna "han" hade valt ut, varpå alla tittade på mej,och sa.."och hur tänkte du nu"..?? Det var ju inte jag som tänkt!!

Vi började om på nytt och hittade tillsammans två skitsnygga bågar, och nu skulle det kosta 5.200:- , och detta inom samma kedja!!
Dessutom ingick synundersökningen, i och försej med en lapp från tidningen.
Kanske ska jag fortsätta till nästa ställe för att se hur billigt det kan bli.

Nej, nu känner jag mej helt nöjd, och på torsdag ska jag dit för undersökning.
Vet ni hur bra säljare dom här två gulliga tjejerna var?
När vi gick därifrån hade även mitt smakråd Ewa beställt synundersökning,
och lagt undan ett par bågar.
Man kommer långt med vänlighet..

pokonis Annika

tisdag 19 februari 2008

ARBETSFÖRMEDLINGEN

Ja, jag vet.



Att vara frisör och ha Parkinson är ingen bra kombination.
Det finns säkert många dåliga mixar med Parkinson men det måste vara en av dom sämsta.
Inte bara för att man tappar formkänslan, blir långsammare och att stelheten får mig att fastna ibland.
Psyket tar också stryk, självförtroendet krymper i takt med att kunderna försvinner.
Innan jag fick diagnos tappade jag en hel del både kunder och självförtroende, nu när jag medicinerar är det lite bättre men faktum kvarstår.
Ca 1 timme innan och 1 timme efter intag har jag symptom, mer eller mindre.
När jag är ledig har jag väldigt lite känning, när jag jobbar är det värre.

Jag vet..... som många säger, byt jobb. Javisst, lätt som en plätt,bara att välja, speciellt för mej och parkinson.
Jag har provat förr, i början av min karriär som parkinsonsjuk.
Jag var då på ABF och fick fylla i en blankett med frågor om bla kunskap och intressen.
Sen spottade datorn ut ett papper med jobbförslag, 91 st.
Det var när jag läste dom jag insåg att det här blir inte lätt.
Vad sägs om cykelbud, campingföreståndare eller varför inte frisör......

Så var det dags igen, 6 år senare. Nu är det annorlunda men inte direkt enklare.
Det hela sker i tre steg.
I det första ska man anmäla sig hemifrån, via datorn. Det tog ungefär en halvtimme och när jag kom till slutet, "spara" kom det upp. "Ett fel har uppstått", var god försök senare.
Men si det gick inte, för då var kl 22.27 och 22.30 stängs denna tjänst för dagen.
Försökte dagen efter med samma resultat, "Ett fel har".......Nu blir både jag och Parkinson riktigt sura.
Nähä du, det där med å försöka igen, det tror jag att jag tar och driter i.

Nästa steg är att åka dit för att anmäla sej så det gjorde jag utan att lyckats med det första.
Jag klev in på ABF i Vällingby och plötsligt krympte jag till flugstorlek.
Har aldrig känt mej så liten.
Stort, högt i tak,tyst, grått, inte en färg så långt ögat kunde se.
Inte ens de arbetssökande som satt och knappade in uppgifter på en förankrad dator hade
nån liten färggnutta på sig.
På varsin sida av rummet stod två pulpeter med två lika grå män bakom sej.
"ETTHUNDRATVÅ" ropade en av dom två grå myndigt och jag blev jätterädd.
Törs jag, tänk om han stoppar in mej i ett grått fack med stämpeln "oduglig" på.
-Äh, kom nu Parkinson, vi klarar detta.
Till min stora lättnad är han jättetrevlig. Han ler, knappar in mina uppgifter och önskar mig en trevlig helg.

Tack gode någon, det där gick ju bra.

Efteråt går jag och Parkinson på kondis. Vi äter semla och skålar i caffe latte för att fira att vi överlevde.
Nu är det bara steg tre kvar. Att bli kallad för vägledning. Hoppas det dröjer länge.

Grejen är att jag vet vad jag vill göra om jag byter yrke. Jag vill jobba med sådana som mig fast nydiagnostiserade. Som nån slags coach.
Till det behövs sjuksköterskeutbildning eller att man är psykolog, 30 år som frisör borde i och för sig räcka för psykologbiten.
Att leva med parkinson själv eller SLE också för den delen tror jag är den bästa utbildningen.
Att jag är utbildad simtränare o gympaledare är bara en bonus, jag mår bäst när jag tränar regelbundet.
I vilket fall som helst räcker det inte till, så snälla älskade kunder, svik mig inte.
-"Jag mår bättre hääär när jag får klippa o kamma".....


Pokonis Annika

Ps: det verkar svårt att lägga in kommentarer.

Använd gärna min mail. annika.laack@comhem.se

söndag 17 februari 2008

BORÅS, BORÅS..





God kväll.
Vi har varit ute och rest jag och Mr. P-son.
Helgen tillbringades hos gamla kompisar i Borås där jag bodde några år under 80-talet och jag
måste säga att jag är stolt över min inneboende.
Han har knappt synts till och jag tror jag vet varför.
Han tycker inte om när jag har kul, då håller han sig undan och så mycket skratt som bubblat
denna helg har jag inte varit med om sen jag bodde där.
Har inte pratat med min boråskompis Katrin på nio år då jag var på hennes 40-års kalas men alltid fått otroliga egenhändigt gjorda julkort .
Sist var hela familjen pinoccio med långa näsor, det var visst nåt politiskt.
Själv skickar jag inte ens några men bestämde mej för att istället skriva ett brev,
Gissa om jag blev förvånad när jag mitt under plitandet fick ett sms, från .... Katrin.
Ringde genast upp och innan vi var klara hade jag en tur o retur med tåg just denna helg.
Nu var det dags att uppleva gamla minnen och förhoppningsvis få nya.
Tänk om vi växt ifrån varandra, inte hade nåt att prata om, hemska tanke.
Det kan bli en lång, tyst helg om det vill sig illa.....
Ingen risk kan jag säga. som vi har skrattaaaat(dom låter så i borås när det är nåt som ska understrykas).
Jag kan med säkerhet säga att boråstiden var den galnaste i mitt liv, mycket fest och mycket hyss.
Katrin hittade på och vi andra hängde glatt på. Vi var ett jättestort gäng som festade i allafall
torsdag, fredag, lördag och hade sen gemensam brunch på vårt stamställe, en kinakrog på söndag.
Som sagt,mycke hyss var det.
En gång efter en fest där
vi tyckte att Katrins pojkvän Loppan betett sig illa, låste vi in honom i min lägenhet när han somnat i soffan och gick själva hem till henne.
Jag bodde på 4:e våning och dörren gick inte att öppna om man låst utifrån.
Sen höll vi oss hemma hos henne men svarade inte i telefon eller öppnade dörren om någon ringde på.
Sent på söndag kväll gick jag hem och spelade väldigt förvånad när jag kom in och såg hans bistra min.
Va ,är du här! Vi har varit hos Katrin hela dan, varför ringde du inte så kunde jag släppt ut dig?
Jag kommer inte ihåg hur sur han var men det gick nog över för dom var ett par länge efter den händelsen.
Vi började fredagskvällen hemma hos Lena i Fristad med god mat odryck och härliga minnen.
Jag upptäckte till min glädje att vi skrattar ihop även i nutid, tackolov.
Som vi har skrattaaaaaat .....
Något annat jag aldrig provat förr men nu fick ta del av är meditation.
Katrin mediterade med oss, det var görhäftigt.
Fast jag blev lite konfunderad först när hon sa att jag skulle släppa in vitt ljus i tredje ögat som
tydligen sitter i pannan.
Jag såg en helt annan kroppsdel framför mig , har ni fantasi vet ni nog vilken, och det blev lite svårt att fokusera.
Efter en stund kunde jag iallafall släppa den bilden och det hela slutade med att jag somnade.
Vi var på teater Katrin, Stefan, Lena o jag och såg , Tryck * av Bodil Malmsten. Stefan, Katrins man jobbade som hantverkare bakom kulisserna så han kunde fixa biljetter. Eftersom det var premiär, en väldigt lyckad sådan, fick vi vara med och skåla i champagne efter föreställningen.
Jag satt stilla i två timmar utan att Mr. p-son gjorde sig påmind, inte ens när jag satt på restaurang i 4 timmar senare på kvällen visade han sej.
På "Babbel" som den hette dök även Marita, en gammal jobbkompis upp.
Vi åt gott,skrattade lite mer o ingen Mr.P-son, otroligt.
Jag tror vi alla skulle må bättre om vi skrattade mer och tog hand om oss själva.
Vart tar det bubblande skrattet vägen när man blir "vuxen"?
Nu har jag fyllt på min glädjebägare ända upp, hoppas det räcker en lång stund.
Men snälla Katrin och Lena, måste jag vänta i 9 år tills nästa gång, kan jag inte få komma lite tidigare?
Innan jag slutar för idag har jag en liten fråga.
Vad är det som gör att vissa människor lever nästan 100 år och bara strålar medans andra inte håller ens hälften, 50 år?
Jag träffade Katrins föräldrar idag , dom var lite mina reservföräldrar när jag var boråsare.
Ingrid 82 år. Lysande ögon, vass tunga, rak i ryggen som en fura och skitsnygg.
Hon jobbar som revisor i deras förening, säljer teaterbiljetter åt densamma, bakar som den värsta konditor o lagar mat som den bästa kock (jag vet, har smakat många gånger).
Ändå har hon tid o ork att skicka presenter till barn dom träffat när dom reste, som hon knappt känner.
Kicken 84 år, jag vet faktiskt inte vad han heter egentligen.
Han jobbar fortfarande som silver-guldsmed vissa dar i veckan med en erfarenhet och kunskap inte många förunnat.
Han gympar o spelar boule och är lika aktiv som sin fru.
Han har tackolov lite dålig hörsel.
Sen kommer jag.
48 år, SLE, LED, rosacea(vet inte ens hur det stavas) och parkinsson, jämmer o elände.
Inte utan att man blir lite grön på näsan av avund på deras hälsa, undrar vem som är äldst om man inte räknar år.
Skämt åsido, det är faktiskt helt underbart.
Nä, nu får jag se till att skratta mer i framtiden så kanske Han P-son flyttar ut frivilligt så osynlig som han varit i helgen.

Vi höres

pokonis Annika

torsdag 14 februari 2008


Klockan är 01.56......... och nu ger jag upp försöket att somna om för ett par timmar.
Vaknade 01.10 av en konstig oroskänsla i kroppen,
och det tog en stund innan jag kom på vad det var.
Jäklar, har jag missat....

Får tag på mobilen och kollar dispalayen. Mycket riktigt,
där står , 'Dags för din 23.45 -registrering'.
Jag har missat mina mediciner med 1. 1/2 timme.
Det har hänt förr att jag vaknat av sms-pling-plongandet,
och jag vet att nu det gäller det att sysselsätta sej en stund,
snurra runt i sängen är ingen ide´.

Jag har ofta svårt att sova, o har då olika sysselsättningar att ta till..
I vanliga fall brukar jag läsa, lösa korsord, lägga pussel eller
om det är sommar o det pirrar mycket i benen, gå ut och gå.
Men nu får jag en annan idé. .Skriva i min blogg.

Eftersom datorn står i sovrummet,
där maken ligger och sover, blir det att skriva för hand även om risken finns
att jag i morgon inte ka läsa vad det står.
Mr P-son har sett till att jag skriver som en buffel.

Det är pinsamt när man på jobbet tar meddelande
från en kund till t.ex. arbetskamraten Camilla.
Vi säger att det står ´Ring Anna´och så ett telefon-nr.
Jag har varit med om det ett antal gånger.
Lappen lämnas, kollegan ser lite trött ut, hon har oxå varit med förr.
"Vad står det?" säger hon med trött röst.
"Anna," säger jag ynkligt, för namnet kommer jag ihåg.
Men det finns inte en chans i världen att telefon-numret går går att tyda.
Hon får helt enkelt vänta tills Anna ringer igen.
Det är m.a.o. inta bara jag som måste ha tålamod med mr.P-son.

Tack gode någon att datorn finns.
Måste önska mej en bärbar,
som jag kan ta med ut i köket på nätterna.
Nog om detta.

Klockan är nu 02.15 och det är 'Alla hjärtans dag'.
Det får mej att tänka på mina underbara ungar.
Tova, som läkarna rådde mej att inte föda, p.g.a mina SLE-mediciner.
Hon skulle bli döv,blind o ha balansrubbningar.
Vad doktorn då inte visste, var att jag slutat med tabletterna långt innan,
för att jag mådde så bra och ville vila kroppen.
Nu ligger hon i rummer till vänster om där jag sitter.
Värsta snyggingen, seende, hörande och med perfekt balans (mycket bättre än min).
Hon blev myndig för några veckor sen, 'vart tog tiden vägen?'..
Om jag vore 18 år idag skulle jag vilja ha en kompis som henne (inte lika snygg förstås, man vill ju synas..)
"Du är bäst Tova, tack för att du finns min lilla "tonårshäxa".

Arvid, Världens bäste Arvid.
Han är också skitsnygg.
Det smärtar mej att säga det, men bägge är väldigt lika sin far..hmm.
Arvid är min coach.Han håller ordning på mej.
"Mamma,du sluddrar, du måste artikulera.,arrrrtikulleeera".
"Mamma, du ser stel ut, ska vi ut o gå?"
"Jag vet att klockan är 00.30 men du vet vá gott du sover o i morgon
är det lördag. Ingen skola, inget jobb."
Våra häftiga promenader kommer jag alltid att bära med mej.. dikussionerna, förtroendena, skratten.
Och vem skulle annars hjälpa mej dansa bort mr.P-son, när pirret blir outhärdligt.

Våran krigsdans hörs nog ordentligt ner till grannen Ewa.
Hon är dock en av mina bästa vänner, och står ut med oväsendet.

'Ungarna mina.' 'Jag skulle vilja ge er allt på alla hjärtans dag,
men ni får nöja er med var sitt badlakan med hjärtan på'.
Rosa till Tova.Och blått till Arvid.
'Jag älskar er, det kan inte ens mrP-son göra något åt'.

Väl mött, jättetrött.
pokonis Annika
Kl är 0320 "godnatt"..


ps,
Titta vad jag fått i Mickans blogg (Tovas kompis, Mickan).
Med såna kommentarer behövs ingen julafton Skippa den!!
Ni ska då veta, Mickan och Tovas alla kompisar..
Ni har alla varit till stor glädje för mej genom åren.

/ Den mamman, den kvinnan!
Det är nämligen min bästa kompis Tovas, mamma.
Hon lider av en oerhört svår sjukdom som hon tampas med
dag ut och dag in.
Hon har nu skaffat en blogg där hon berättar om sig själv och sin sjukdom.
Bloggen är nyskaffad, men jag hoppas verkligen att hon håller igång och skriver,
för här sitter en garanterad unik besökare!
Under många år har jag i stort sett levt hemma hos Tova med hennes familj,
inklusive Annica då.
Hon pratar helt underbar värmländska och humorn är inte att leka med.
Den är greeeeaaat! /

tisdag 12 februari 2008

Hej! Jag heter Annika ,

är en 48-årig värmländska boende i stockholm sen 23 år
och det trivs jag alldeles utmärkt med.
Kanske tack vare sommarstugan vid sjön Skärjen, mellan Sunnemo och Munkfors.
Där hämtar jag kraft, och andas lugn o ro.
Jag är gift med Uffe, mamma till Tova 18 år och Arvid 13år,
vi har två cornish rex katter, Caesar o Zumpen.
Dessutom har jag en ganska så besvärlig inneboende, en herre vid namn Parkinson.
Att det är en karl råder ingen tvekan om så besvärlig som han är.
Vi tar tar det från början.
Jag är frisör, har en salong i Solna tillsammans med två tjejer, Copparstrået.
Under en av mina herrklippningar märkte jag att handen
darrade lite väl mycket för att vara 42 år.
Jag tänkte på det ibland och upptäckte också att armen inte svängde,
medan benet släpade när jag gick.
Idag vet jag att det är vanligt att det börjar så,
men då visste jag inte ens vad Parkinsson var.
Att jag sén bestämde mig för att fråga doktorn,
var när vi ett tjejgäng åkte till fjällen för en skidhelg.
Jag som åkt slalom i hela mitt liv kunde plötsligt inte svänga vänster….?
-" SVÄNG", skrek mina kompisar när jag för 75:e gången körde åt skogen.
-"VA FAN TROR NI JAG FÖRSÖKER, ursäkta mitt dåliga språkval", skrek jag tillbaka,
nu var jag faktiskt livrädd, något var ruggigt fel.
Eftersom jag även har SLE, en reumatisk bindvävsjukdom,
tog jag upp problemet med min reumatolog som genast skickade mig till neurologen.
Diagnos kom vid första besöket, Parkinson-Nu kommer det sjuka, jag blev lättad…
Det här hände under den tiden ALS fick ett ansikte och tanken hade slagit mig,
Parkinson var en baggis.När glädjen över att inte ha ALS lagt sig kom sorgen.
Det tog en stund att förstå, vad händer nu?
Till slut bestämde jag mig för att fortsätta leva,
har haft SLE sen 1984 och det har aldrig stoppat mig.
Varför kapitulera nu.
Man måste vara tålmodig och envis för att leva ihop med Parkinson.
Tex när han förstörde glädjen i att jogga med att få mig att snubbla,
då får man hitta på annat.Jag tävlingssimmade i min ungdom,
det har jag nu tagit upp.Det gör inte ont att ramla i vatten.
Eller när jag började känna mig osäker på att cykla, promenera är bra.
Det tar ca en timme till jobbet och gissa va många världsproblem man löser på vägen.
Nu är mitt mål att både springa o cykla redan i sommar.
En annan sak som skrämmer mig är att han ska förstöra min roligaste hobby.
Jag är ju värmlänning, jag älskar att dansa, och är skitbra på det, eller var i alla fall.
Har inte testat på länge men nu är det dags.
Senast i mars ska jag lura med mina underbara danskompisar o svänga våra lurviga,
är det kanske någon som vill följa med?

Till sist,
"Vad händer om man låser in 5 värmlänningar på en toalett?"
SVAR." Dom bildar ett dansband".
Väl mött sällan trött. Pokonis Annika