AJ,AJ,AJ...

Aj...

aj,aj,aj, vem har varit in i mitt sovrum i natt och kört över mig med en ångvält, minst 100 ggr.
Fy va taskigt, jag sov faktiskt, inte en chans att försvara mej.
när jag vaknar till liv förstår jag att det nog är Mr P som pockar på uppmärksamhet.
Nåja, han har hållit sej på mattan länge nu.

Behöver gå på toa,......vänta nu, hade jag inte två ben när jag gick och la mej i går.
Ho,ho....benen, dags att vakna.
Försöker resa mej, aj min nacke. Fast det känns inte som Mr P är skyldig till den smärtan, snarare som om jag legat konstigt.

Tar mej till slut in i badrummet och in i duschen, måste mjuka upp det stela kröppastöllet om det ska bli något gjort idag.
Vet att jag bara har tre kunder bokade, vilken tur för det här kan bli jobbigt.

Duschen har inte riktigt den effekten jag hoppats på så jag bestämmer mej för att promenera till jobbet.
På med kläder, in med frukost. Allt går i slowmotion.
Som tur är har Uffe gått till jobbet och ingen av ungarna är uppe så jag kan bete mej hur dumt som helst utan att bli generad, det är lättare att kämpa utan publik.

Äntligen ute i friska luften, vinglig som en nyfödd kalv men i upprätt ställning.
Då träffar jag förstås grannen, Catrin med dotter Malin på väg till skolan.
Hon pratar med mej och när jag ska svara upptäcker jag att hela munnen gått i strejk.
Inte ens jag hörde vad jag sa och tjejerna gjorde det defenitvt inte.
Malin såg lite generad ut, tror jag det när grannen är full kl 08.00 på morgonen.
Jag orkar inte förklara utan hoppas att Catrin förstod och tar det med henne senare.


Så börjar jag min promenad och nu ska jag minsann inviga mina nya hörlurar, lyssna på Adam o Gry på vägen, då brukar det gå fort.
Problemet är bara att jag får ingen ordning på sladdarna med mina "feppliga" fingrar så i höjd med Norrbyvägen ger jag upp.
Istället börjar jag fundera på varför det blev så här tokigt.

Jag tror jag kom på det....
När jag som vanligt vaknade i natt för att kroppen behövde pillerpåfyllning tittade jag på klockan, prick 04.00, lustigt.
Bestämde mej för att gå och pudra näsan först och sen.......tror baseluske mej att jag glömde påfyllningen, somnade om ändå....
Inte undra på att kroppen är galen.
Det känns ganska bra att hittat en möjlig förklaring så resten av promenaden går lättare.
När jag kom till jobbet märks dock att det varit en kaotisk morgon. Hade glömt ombyte, arbetskläder. SUCK.
Jag kan ju inte jobba i en sliten tomteröd t-shirt. Än en gång har jag tur, det finns reklamtröjor i garderoben så jag sänder en tacksam tanke till REF, och Göran som lagt dit dom.

Nu är klockan 09.oo, min första kund Monika, den stora tidsoptimisten har precis ringt och meddelat att hon åker hemifrån nu. Egentligen ska hon vara här nu men idag gör det inget, nu hinner jag även ta en kopp kaffe och stretcha lite.
Han är envis idag Mr Parkinson, han vägrar släppa taget, men det gör jag också.
Vi får väl se vem som vinner......


Väl mött reaktionsslött,

pokonis Annika