tisdag 29 april 2008

VÅLD I VARDAGEN

00.48, natt till tisdag.

Idag pratade vi om hur hemsk världen blivit med massor av våld och annat elände och hur tacksamma vi var så länge vi och våra nära kära slapp undan...
-Sicke snack.

Under år 2007 var jag med om fyra ganska otäcka händelser, tre av dom ägde rum i december månad.


Episod 1.

Mars, söndag kväll runt 19.00.

Vi hör hur våra finska grannarna under börjar bråka...igen. Det känns som det händer oftare nu.
Det började nästan som vanligt, med bråk, skrik och en o annan duns i väggen. Skillnaden denna gång är att skriken som annars brukar vara ilskna o gälla idag låter mer...rädda..
Dom brukade heller inte hålla på så länge, men när det nu drog ut på tiden undrade jag om det inte var dags att lägga sej i.

-Det blir nog snart tyst, började maken säga, men han hann aldrig prata klart innan ett ångestvrål utan dess like frös mitt blod till is. Jaha, nu vet jag hur det känns.

Jag vet inte om det var gentlemannen i Mr P eller jag som kvinna som reagerade men jag for ut genom dörren med Arvids vädjan bakom mej.

-Gå inte dit mamma, nej....

Det var för sent.
Precis när jag slängde upp dörren for även deras dörr upp och en halvnaken kvinna kom farande uppför trappan med maken hack i häl.

Det var då jag såg kniven och jag minns att jag tänkte.
"Herregud, jag som trodde det var en myt"
Hur det än är med den saken så for han efter henne med kniven i högsta hugg.

Med hjälp av ekot i trappuppgången blev min stämma ganska myndig när jag vrålade
-VAD I HELVETE HÅLLER NI PÅ MED???!!!

Killen tvärstannade, tittade upp på mej med tomma ögon och i några sekunder stirrade vi på varandra innan han vände om och sprang in i lägenheten igen.

Jag tog mej ner till hans fru och undrade i mitt stilla sinne om jag hamnat i en dålig kopia av "Alla Helgons blodiga natt".
Det var blod överallt.... Det rann nerför trappan, det hade stänkt högt upp på väggarna. Men var kom det ifrån?

Med så mycket blod borde man väl sett stora sår.. eller åtminstone någonting?
Jag såg inte en rispa.

Idag vet jag att det är läskiga med knivskador är, att det gör stor skada, utan att det syns utvändigt.

Jag sprang upp för att hämta en handuk, ifall jag skulle lokalisera såret.

När jag kom ut igen satt våldsmannen, hennes man, böjd över henne och det skreks hela tiden på finska. Jag förstår inte språket men efteråt fick jag veta att han hotade ta livet av henne om hon satte dit honom.

Jag blev lite osäker, såg inte om han hade kvar kniven, så jag greppade trappräcket på bägge sidor och tog mej närmare.
Hade en ide om att ifall han skulle ge sej på mej skulle jag sparka honom ner för trappan, adrenalinet fullkomligt sprutade, nu vet jag även hur det känns.

Han hade lämnat kniven i lägenheten, och verkade nu närmast apatisk.
Det tog ca 15 långa minuter innan polis och ambulans kom.
Tre dagar senare fick vi veta att, trots svåra skador, skulle hon överleva.

Hon fick ett djupt hugg i ryggen som skadade njuren och ett i sidan..
och ett flertal i armarna med påföljd att den högra blev förlamad. ( jag tror det släppte senare)

Han fick endast tre års fängelse, trots att det inte var första gången.
Hon lever under skyddad identitet på hemlig ort.

Jag fick en klapp på axeln av en snäll polis som sa, att om jag inte ingripit så snabbt, hade hon förmodligen inte levt idag....

Idag är jag glad att jag inte hann tänka och bli rädd.
Det enda som snurrade i mitt huvud just då var.
-Varför gick jag inte ner tidigare....

Pokonis Annika

torsdag 24 april 2008

HEMÅT

Då sitter jag här igen, i väntan på John Blund.
Klockan är 00.51 och jag funderar lite.

Nästa vecka är det Valborg......och Kristi Himmelsfärd på samma gång. Attans, vi blir faktiskt snuvade på en långhelg!

Det är nog straffet för att julen låg så bra till sist.

Egentligen struntar jag både i aprileldar och religiösa flygturer, det som gläder mej är att jag äntligen ska åka hem för en andningspaus.

Det blev ju inget i påskas, då fick jag en ny hall istället, helt okej, men nu är det dags.
Onsdag morgon drar vi västerut.

Hoppas bara makterna är med oss och ger Jesus fint flygväder så att jag kan mysa på verandan, eller är det kanske för mycket begärt?

Undrar om Lommen kommit, jag älskar hans klagosång.


Det absolut bästa som finns är att under sommaren vakna av solen som lyser mej i ansiktet.
Tyst smyger jag, alldeles naken ner till bryggan, lägger mej i solen och lyssnar på Lommen samtidigt som jag värmer kroppen solvarm och redo för dagens första dopp.

Känner mej som Esther Williams när jag bryter vattenytan men jag är rädd för att det nog mer ser ut som .......Annika Laack.

Sen lägger jag mej på bryggan och torkar i solen, jag går inte därifrån förrän jag känner doften av kaffe.

Det betyder att maken vaknat och satt på "hurran", vi har kokkaffe på landet.

Det här har jag upplevt några gånger under dom 17 år som vi haft stugan, och närmare paradiset än så kommer jag aldrig.

Nästa helg kan jag inte räkna med att det upprepas men kanske tar vi årets första dopp, om vi bastar innan.

Däremot vet jag att det blir årets första grillning.

Kanske tillsammans med Catherine och några till. Henrik, Gunnar och Lena tex.

Catherine är den av mina vänner som jag känt längst .

Hon är mitt andra jag men också allt jag inte är, lång, slank, snygg......lite som en indian ser hon ut.

Alla killar blev som galna när vi var ute på krogen. Dom drogs som flugor till en sockerbit.

Vi andra var ju förstås avundsjuka och frågade hur hon bar sej åt.

-Lukta. Hon pekade på halsen.

-Det vet vi ju alla att vägen till mannens hjärta går genom magen..... vaniljparfym....

Ja jädrar, det luktade sockerkaka..

Nu tror inte jag att det var hela sanningen. Jag vet en sak till som hon flitigt använde.

Catherine har ganska långt hår, jag har alltid varit "snaggad".

Den långa luggen använde hon som en slags parningsritual, hon hade ett ursnyggt kast som alltid funkade.

Jag provade nån gång med min lilla spretlugg men det enda som hände var att en kille tyckte synd om mej som hade såna grava tics.....

Det var alltid ett äventyr att festa med Catherine, man visste aldrig var man hamnade eller med vilka. Här träder censuren in och ni får nöja er med det.

Vi har gjort såååå mycket tokigt och haft såååå mycket roligt men det har inte alltid varit så.

Vi gick tillsammans nio år i grundskolan och då hatade vi varann som pesten.

Vi slogs om allt. Bästa rollen i skolpjäsen, främsta positionen i handbollslaget, högsta status i klassen(hade kanske ingen av oss) ja allt...utom killar.

Där gillade vi helt olika typer, tackochlov.

Jag tyckte hon var en högljudd, otrevlig bitch. Mej kallade hon töntig , mesig snobb.

Efter nian flyttade jag till Karlstad och började frisörskolan.

Det var under den tiden som Catherines pappa, Berndt gick bort.

Hon var väldigt mycket sin pappas dotter och dom umgicks på en kompisnivå, så jag förstod att detta var en megakatastrof.

Det gjorde så ont i mej, jag var tvungen att ringa och säga hur ledsen jag var för hennes skull, varför det blev så viktigt vet jag inte riktigt.

Hennes reaktion var Catherine i ett nötskal.

- DU..... VARFÖR RINGER JUST DU Å Ä SNÄLL!!!! Hon fullkomligt vrålade.

-JAG TYCKER JU INTE OM DEJ!!

Sen pratade vi jättelänge. Jag hade inte tänkt åka hem den helgen men det var "Munkförsmarten" och Catherine övertalade mej.

Jag kommer aldrig glömma minen på en av våra gamla lärare när vi kom gåendes arm i arm.

Hon bara gapade.

-Umgås ni, hur i hela friden är det möjligt??

Sen dess har hon varit min tvilling om än en ganska olik sådan och det är jag så himla glad över.

Min värld skulle varit mycket tråkigare utan denna stormvind.

I helgen ska vi grilla. Hon är numer nybliven sambo, efter 12-13 år som ensamstående tvåbarnsmor.


Henrik, en Dansk kille, boende i Sverige jobbande i Norge var den som lyckades.

Typiskt Catherine........ varför ska man göra det lätt för sej..


Väl mött, att åka hem ska bli görgött....
pokonis Annika





söndag 20 april 2008

ANHÖRIG-O VÄNNASTÖD

Det är synd om oss som lever med sjukdom, det vet vi och nu pratar jag inte om magsjuka eller killar med förkylning.

Nej, nu snackar vi allvar, om sånt som inte bara försvinner.

Jag har en annan tanke som dyker upp då o då.

Hur mår ni alla nära och kära som står bredvid och ser på, och som inte kan göra ett skit åt det hela.
Äkta hälfter, föräldrar, syskon eller kanske en bästa vän......
Hur mår ni i hela den här processen?
Ni hjälper och stöttar men vad får ni för hjälp?

Hur har ni det egentligen?

Jag kommer ihåg när jag kom hem från USA med SLE i bagaget.

Mina föräldrars reaktion när dom fick se mej gjorde ondare än den ständiga värk som SLE innebar.

Jag var dottern som åkt iväg frisk och sprudlande med massor av ideer o positiva drömmar.

Det vrak som nu klev in genom dörren slog nästan omkull dom och nu när jag själv har barn kan jag tänka mej hur dom led.

Det gjorde inte saken bättre att när dom sökte mer information om sjukdomen kom över nån gammal läkarbok som berättade att SLE-patienten lever högst tre år efter diagnos.
Här står jag fortfarande, tjugoåtta år senare. Ont krut förgås inte så lätt....

SLE är är en reumatisk bindvävsinflammation , vilket betyder att när man får ett "skov" så sätter det sej varsomhelst i kroppen eftersom vi har bindväv överallt.



Jag har haft blodpropp, tappat allt hår och haft utslag, främst i ansiktet som jag fick av att vistas i solen.

Cellgifter åt jag för mina njurproblem efter första förlossningen och så denna ständigt molande värk med runda, svullna leder och ömmande muskler.

Det braiga är att när skovet är över återgår allt till normalt och ingenting syns.
Nu var de första tio åren ett enda långt skov men efter det blev det bättre och bättre.
Numer brukar jag bara få lite ledvärk när hösten kommer, som en liten påminnelse..

Precis när jag börjar glädjas åt en ny chans i livet kommer nästa bakslag.
Några månader efter jag slutat med SLE medicin fick jag diagnos Parkinson och återigen drabbas dom nära och kära minst lika hårt.
Tillbaks till oron och vanmakten.

Livet är hårt och inte ens rättvist.

Mina föräldrar är luttrade vid det här laget, min bror och vännerna likaså, det var värre med maken.

Han gjorde tidigt klart för mej att det här med Parkinson, var nåt han bara vägrar prata om.

Jag trodde nog den inställningen skulle gå över , att han skulle vänja sej så en dag när han gjorde misstaget att fråga hur min dag hade varit tänkte jag, att nu ska han få höra hur det verkligen var en dålig dag.
Efter att jag gnölat färdigt blev det alldeles tyst....länge.... sen sa han,
-Vad tycker du vi ska ha till middag till helgen....Detta var en tisdag och nu förstod jag att han menade allvar.
Han ville verkligen inte prata om det och det tänker jag försöka respektera, det gör helt enkelt för ont.
(Vill tillägga att Uffe gör massor av saker för att jag ska må bra, utan att vi behöver diskutera det, han vet ganska väl vad jag behöver)


Så vi kör med "Strutsmetoden" i vår relation vilket funkar bra, det håller mej frisk och jag tillåts inte att bli gnällig.

Jag har haft turen att alltid ha goa vänner runt omkring mej.

Jag har tillåtits vara med på allt även om jag måste avstå vissa delar, och även om jag kanske är lite "besvärlig" att ha med ibland.

När jag var "Skeppsråtta" på Karins båt kallades jag "hon som alltid är bakis" av dom som inte kände mej för att jag aldrig solade utan satt i skuggan, fullt påklädd med stor hatt och gärna parasoll i handen.
Men jag var alltid med tackochlov, tänk så mycket kul jag missat annars.

Jag hoppas familjen och alla kompisar förstår vad ni betytt genom åren.

Utan erat stöd och tålamod hade det aldrig gått.

Var skulle jag varit om jag inte fått bli vild o galen hos Catherine, min äldsta o käraste själsfrände.
Eller, vad hade hänt om inte Karin tagit hand om den töntiga lilla värmländskan som flyttade hit 1987.

Hur tråkigt skulle det va om inte Ewa flyttat in i samma port, puss på dej.

Marie, under småbarnstiden. Hur kul hade inte vi.

Mina kompanjoner, allt tålamod som dom visat.

Katrin i Borås och Maja, mina klippor.. Även Lena i Borås,mfl..
Jag kan hålla på så här länge och ändå glömma någon.

Men störst kredit ska nog Uffe ha som låter mej va den jag är, och han ska ändå leva med mej och Mr P. Snacka om ett schizofrent liv.


Väl mött med många som mej stött´pokonis Annika

torsdag 17 april 2008

ÅRE

Åre är fantastiskt....har jag hört.
Själv är jag hemma och kräks.
DET ÄR INTE RÄTTVIST!!!!!

Vill ni veta vad som är värst.....?
Det får ni ändå, jag känner mej gnällig idag.
Jo, när man kräkts några gånger kommer effekten av att inte fått behålla medicinen på länge.
Lägger jag mej ner vibrerar kroppen som den värsta tvåtaktare, går jag då upp blir jag alldeles kallsvettig och vill inget annat än lägga mej. SUCK.

Det är mej det är synd om, i alla fall idag...

Mina arbetskompisar är sååååå gulliga.
- Hotellet är superlyxigt, du skulle vara här.
-Åre är fantastiskt vackert, va trist att du inte får se.
Om jag inte kände mina kamrater och visste att dom vill mej väl skulle jag nästan tro att dom hånade mej.

Nej, jag säger som Askungen.
- Vad är väl en helg i Åre.... Bara kall... Å vit... Å trist... Å fullkomligt....Underbar. SUCK igen.

Det enda jag kan gotta mej i är att alla (tror hon ja) tycker synd om mej.
Jag får mycket medömkan och ju mer jag får, ju ynkligare blir jag. Just nu är jag i tre årsåldern.

Bra att jag inte är den missnöjda , utnyttjande typen och vilken himla tur att jag är kvinna. En karl skulle inte klara det lika bra.
Män jämför sina förkylningar med att föda barn.

Om jag tänker efter riktigt noga, så var jag nog lite gnällig vid mina förlossningar och jag utnyttjade situationen ganska bra tycker jag.
Det kändes helt okej att skrika "skitstövel" åt maken , bara för att han masserade på fel ställe.
Han blev inte alls arg, tyckte bara att jag var såååå duktig.
Själv skulle jag inte acceptera att bli kallad "dretkärring" i sviterna av en nästäppa.

Oj, nu gled jag visst från ämnet.
Det är ju magsjuka jag har...Känner jag!

TOVA...!GE MEJ EN HINK, JAG MÅSTE SPY!!!!!!

Väl mytt, fy va jag har spytt.

pokonis Annika


måndag 14 april 2008

SMÅTT O GOTT...

I morgon ska jag börja packa.

Mr P och jag ska ut och resa igen.

Den här gången ska vi tillbaka till den situationen där vi träffades på riktigt för första gången, vi ska till snön.

Salong Copparstrået ska nämligen på kurs till Åre, vi ska få lite ny inspiration när det gäller klipp o färg vilket alltid är både nyttigt och kul.

Samtidigt tänkte vi uppleva gamla minnen, Mr P och jag, kolla hur det går med "vänstersvängen".

Uschianna, jag har inte åkt skidor på sex år då diagnosen Parkinsons sjukdom blev ett faktum.

Spännande, skrämmande och ....skitkul.

Kommer vänstersvängen att funka??
Klarar jag av att åka lift, allting går ju så fort??
Vad ska jag ha på mej i backen??

Ja, frågorna är många, svaren kommer på söndag kväll.
Håll tummarna att "kröppastöllet" funkar och att Mr P inte surar ihop.


Nu till en helt annan sak.
Jag kan meddela att min period av vetgirighet nu är över.
Den blev väldigt kort och inte speciellt intensiv.

Nej, jag insåg att det finns så många duktiga läkare och forskare som håller kollen på vad som händer.
Själv är jag nog bättre på att ha Parkinson och tänker nu fokusera på att bli ännu bättre på det.

Sen får jag nog även erkänna att jag mår bättre psykiskt när jag inte vet för mycket om vad som kan hända. Det blir nästan som att bara gå och vänta på det värsta då.

Så till sist....

Till Tina.
Klart du vågar, hon behöver flera "försökskaniner", jag har kollat.
Hör av dej till mej, när du vill, om du har frågor.

Eva....
Tack snälla för dom goa orden, jättekul att du gillar det.


Väl mött, hoppas inte Åre är blött
pokonis Annika


tisdag 8 april 2008

FALUN

Vi är tre "tjejer" i varierande ålder som tillsammans satsar 100 kr i veckan på Harry Boy, V75.

Sen försöker vi träffas en gång om året för att spendera alla pengar vi vunnit, nu var det dags.

Den här gången är det två år sen vi sågs så vi hade en massa pengar att spendera, närmare bestämt 1800 kr.

Träffen sker alltid i Falun där Maj-Britt bor.



Maja och jag tog tåget och anlände fredag lunch, som vi också började med när vi anlände huset, en stadig lunch.

Efter blev det kaffe, kaka och strategisnack hur vi skulle fördela pengarna. Den här gången tänkte vi spela upp alltihop.

När kvällen tog slut runt midnatt hade vi fortfarande inte bestämt hur satsandet skulle fördelas.

Det vart mest skvaller och allmänt småprat om bla sonen Peters nya katt som lämnats i farmor och farfars vård i helgen medan husse var i Hudiksvall och spelade SM i schack för blinda.


Eddie som kissen heter var en bastant herre på 8 år. En "cool cat" som inte lät sej påverkas av nåt.

Han bara njöt av att vara borskämd av husfolket.


Jag hade ju lämnat mina två katter hemma och tyckte det skulle bli såååå skönt att få ha sängen för mej själv, utan kattsällskap...

Hmmm, undrar om katter har ett speciellt kommunikationssystem, för när jag kom in i mitt rum så låg han där och plirade, i min säng.

-Välkommen, jag ska hälsa från Zumpen o Caesar, sa han med blicken. Sen flinade han, kurade ihop sej,och somnade. I MIN SÄNG....!

Först låg han länge i fotänden och det var väl ok, men när han kom smygande och ville placera hela sej på mitt bröst måste jag protestera.

Det gjorde jag genom att vänligt men bestämt putta ner honom.

Han uppfattade nog inte det där med vänligt för han blev jättesur.

Han la sej bredvid och stirrade förnärmat en stund innan han gnällde till och gick ut för att tröstäta.

Tydligen var det den rätta medicinen för sen kom han tillbaks igen, la sej tillräta i fotänden och somnade utan att verka det minsta purken.

Eftersom jag inte rört mej speciellt mycket under dagen var Mr Parkinson ovanligt grinig och det blev inte så värst mycket sömn den natten.

Efter en riktig hotellfrukost på lördagsförmiddagen bar det av till stan och nu var det dags .

Stora spelardagen. Det var nu vi skulle se till att kamma hem storvinsten.

Nästa gång jag ska fylla i om mina spelvanor hos Christian kommer jag inte att få det lätt, den veckovanliga 100 lappen steg till 1300 på en gång.

Vi köpte 2 kuponger med 13 andelar på varje och en vanlig "Harry" a´ 500 kr. Nu jädrar skulle semestern räddas..


Vi hann även med ett musum-besök med fika och jag köpte ett par solglasögon.

Solen lyste ovanligt starkt, det gjorde riktig ont i ögonen så ett par moderiktigt stora fyrkantiga solisar blir bra på näbben.

När jag betalat och vi kom ut på gatan hade solen gått i moln och innan vi kom hem hade det börjat regna... suck.

Sen fortsatte det så hela eftermiddagen.

Vår första häst på alla kuponger var en "spik".

Nån jäkla "Järvsöfaxe" eller vad han nu hette, var en given vinnare.. Han kom 5:a


När allt var klart hade vi vunnit 89 kr.... 89 kr vunnet-1211 försvunnet...


Vi tröstade oss med en trerätters middag och som pricken över i åt Maja o jag upp presentchokladen vi hade med oss.

Ingen sol, ingen storvinst och när vi senare gick i säng hade Eddie övergett mej.

Vem vill sova med en looser....?

Nej, nu överdrev jag.

Jag var glad ändå. God mat o trevligt sällskap botar det mesta.

Vi har faktiskt pengar kvar som vi ska satsa lite i taget framöver. Vi ska dra ut på det lite i allafall.
(Vad ska Christian säga)

På söndag var det hemfärd men tåget gick inte förrän 15.30 så vi hann äta både frukost och lunch.

Leif drog iväg tidigt innan vi vaknade till det "glada Hudik" för att hämta hem den glade schackspelaren som kom 6:a.

Jag hann faktiskt träffa "kusin" Peter för dom kom hem precis innan vi blev hämtade av chauffören Marianne och hennes "bärplockare", en röd Opel, tror jag det var.
Röd är jag säker på.


Mätta och belåtna satte vi oss på tåget som tog oss till Stockholm på 2 tim 46 min.

Maken, den raringen, kom och hämtade oss på centralen.

Jag trodde själv inte mina öron när jag hörde vad som var det första jag sa...

-Vad får vi till middag?

Tro det eller ej, jag var vrålhungrg.

Jag hade tur, det serverades kassler o mos. Jag åt med god aptit.

Det (den myckna maten) och stillasittandet i helgen gör nu att jag för 3:dje natten sitter här med pirrande ben, lite halvt illamående. Att jag aldrig lär mej.

Ja han är i sitt esse nu Mr P, men det tar jag itu med i morgon, nu ska jag bara njuta av helgen.

Tack för senast,Falun.


Väl mött, sov så sött,

pokonis Annika


torsdag 3 april 2008

VÄGLEDNING

Det kom ett brev.

Välkommen på arbetsvägledning, stod det.

Så var det då dags, för steg 3.

Den här gången var det inte så läskigt när jag klev in på arbetsförmedlingen.

Inte så att det var "klackarna i taket" direkt men lite vänligare kändes det allt.
Lite färggladare, lite mera samtal runt omkring och kanske t.o.m ett och annat fnitter i lokalen.

Nr 78aaaa... Åh, nummerupproparen lät sej lik.....eller kanske t.o.m han lät lite gladare.

Kanske var det för den stora invigningen av det nya Vällingby med pompa o ståt som det var lite lättare luft där på arbetsförmedlingen den här dagen.

En jätteung tjej kom ut och hämtade mej och vi slog oss ner i hennes pyttelilla rum framför datorn.

Varför var jag där?

Vad ville jag göra med resten av mitt liv?

Jag hörde mej själv som på avstånd hur jag hurtigt försökte övertyga henne om hur bra jag skulle vara som anställd i en affär eller nåt.

Det skulle jag också i och för sig, men jag vet inte om hon var så imponerad.

-Men vad har du för önskemål?

-Vad vill du göra?


Oj, det var generöst.

-Ja, vad sägs om en coachutbildning och sen ett jobb inom sjukvården.
-Är det för mycket begärt?

Jaha, du vill coacha.

Nu blev det fart både på henne och datorn.

Hon blev jättepositiv och vips hade hon tagit fram ett antal kurser, 1 eller 2 terminare, som gjorda för mej.

Hon smittade av sej med sin entusiasm såpass att jag inte brydde mej om att det stod "ej studiestöd" längst upp till vänster.
Att det sen även stod att kostnaden var mellan 20-45 000, det såg jag inte ens.

Arbetsförmedlingstanten, förlåt, tjejen lät ju positiv, då måste det väl funka?

När jag kom hem var jag på strålande humör och visade stolt upp pappren.

-Det här är kurserna jag har att välja på, sa jag till maken.

Han är en man som står VÄLDIGT stadigt på jorden med sina 43:or. Han bara tittade, först på pappren och sen på mej.

-Suck, då är det bara att du börjar skita pengar nu då.


PANG, BOOM,Aj

Det gör ont när man faller från höga höjder.
Snacka om "upp som en sol,ner som en pannkaka".

Varför måste karlar vara så stelbenta. Han kunde väl ha spånat med mej en liten stund, liksom låta mej suga på karamellen.
Men nej, en rak höger rätt i solarplexus och så blev den drömmen till krass verklighet.

När jag sansat mej lite kom jag på att hon sa faktiskt att hon skulle kolla upp möjligheten till hjälp eftersom jag måste omskola mej.

Det är alltså inte riktigt kört, det finns en liten chans kvar men det tänker jag inte tala om för maken, jag tänker drömma ett tag till.

Medans jag väntar på att hon ska höra av sej funderar jag på att försöka hitta en annan kurs så länge.

Den där man lär sej trolla med knäna, den vill jag gå.


Väl mött, på verklighet blir jag trött

pokonis Annika