PÅSKHELG del 2 av 3

God morgon.
Min mamma sa alltid att jag var född med "matjord i feckera". Det betyder att man är född med tur och det måste jag nog hålla med om.

Redan när det var min tur att välja föräldrar drog jag högsta vinsten genom att hugga tag i Gunn o Kiell som är världens bästa " paranteser".
Som om det inte var nog fick jag bonus. Det var Ingrid o Karl-Axel.
Vi bodde grannar,dom hade inga egna barn och jag fullkomligt älskade K-A.
Under mina 12-13 första år var jag nog lika mycket hos dom som hemma.
Vår familj hade ingen bil så vi tog bilturer, det gjorde man bara på kul på den tiden.
Jag var med dom på semester och när det var dags att veckohandla var jag också oftast med.

Jag plockade ner femmarkerkorvar o ballerinakex som Ingrid bestämt ställde tillbaka bara så att K-A kunde ta tillbaks det och gömma det under tex hönökakan så hon inte skulle märka.
Idag vet jag att hon märkte det men lät oss hållas.

Om vi var i lekparken och jag såg hur dom fick besök där det var barn med sprang jag snabbt som vinden hem och satte mej i K-A :s knä, för tänk om dom hemska barnen tog honom från mej.
Jag kommer även ihåg hur jag väntade på att han skulle komma hem från jobbet varje dag, då fick jag 1 krona i min hand som jag sprang till Källarkiosken med.
En Aftonbladet a 50 öre och resten godis. En full vit påse fick man för det på 60-talet.
VARJE DAG, jag borde inte haft en tand kvar i munnen.

Senare, när jag blev vuxen frågade jag Ingrid många gånger om hon inte hade lust att strypa mej åtminstonde en gång om dagen, men hon skrattade alltid sitt sprittande skratt och försäkrade att, nej, jag var så älskad av dom bägge.
Det värsta är att jag tror hon menade det. Hon var en ängel redan då.

Tyvärr dog K-A alldeles för tidigt. Jag var 14 år. Ingrid 40 och K-A runt 50.

Det var min första begravning och jag minns den som igår.
Enligt Ingrids önskan var jag vitklädd, jag hade ju varit solen i hans liv.
Jag hade ingen aning om vad som väntade så chocken jag fick när jag jag fick se Ingrids förtvivlade ansikte tog fullkomligt musten ur mej.
Jag bröt ihop i storebror Stefans knä och grät så många tårar att det såg ut som han kissat på sej när vi gick hem.

Nu kom den åldern där vuxna inte får plats i ens liv, det var mest killar och simmning i tonårshuvudet.
Det gjorde att jag träffade Ingrid sporadiskt under några år. Inte förrän jag flyttade till N.Y
knöt vi an på riktigt igen och skrev brev till varandra.
Vi fick en ny sorts kontakt, en djupare som höll i sej hela hennes liv.
Hon blev åter min extramamma och när Tova o Arvid föddes blev det hennes barnbarn.
Arvid som inte kunde säga Ingrid kallade henne Ding-Ding, det blev istället för mormor och det blev hennes namn i vår familj. Hon gillade det, skarpt.

Vi pratades vid i alla fall två ggr i veckan. Det var oftast jag som ringde och man måste ringa innan 07.00 annars hade hon redan gått ut , i trädgården eller nåt.

Vi pratade lite om att göra en resa tillsammans, hon nämnde Oslo kommer jag ihåg, men dit hann vi tyvärr aldrig.

En snöig februaridag gick hon ut för att skotta snö.
Där föll hon ihop i en hjärnblödning och låg minst en timme innan grannen hittade henne, alldeles översnöad.

Hon hamnade på Torsby sjukhus och alla sa att det var ingen ide att jag åkte så långt, det gick ändå inte att få kontakt med henne.
Jag åkte ändå och det är jag så himla glad över.
Dom sa också att hon låg med händerna knutna som i kramp, det gick inte ens att bända upp dom, men när jag la min hand på hennes och frågade om jag fick hålla, öppnade hon så mycket så jag kunde sticka in min hand innan hon slöt den igen. Vilken lycka.......!

Jag fick massor av bevis att hon visste jag var där under den eftermiddagen.
Hon grät när jag sjöng för henne, Kanske fler skulle göra i och för sig.....hmm.....
När jag reste mej för att gå på toa blev hon jätteorolig men lugnade sej när jag sa att jag kommer snart. En läkare bad att få prata med mej. Han sa att Ingrid hade så starkt hjärta att hon kunde bli liggande i flera år i koma. Han undrade om jag hade något emot att dom "hjälpte naturen på traven".
Det var då jag gjorde mitt misstag....
Jag gick in till Ingrid och bad henne släppa greppet om den här världen och jag lovade henne att K-A skulle möta henne, och att vi skulle ses senare.

Som om jag vet vad som händer när man dör.

I två år har jag då o då tänkt på det här och inte kunnat låta bli att undra....
Tänk om hon är skitarg och känner sej grundlurad av mej om han inte kom.

På annandag påsk fick jag svaret......

Väl mött, bli nu inte stött
pokonis Annika