Resan anordnades av stadsdelsnämnden, i vårt fall Bromma.
Kapten var Lena, skolsköterska i Olovslundsskolan. Förste pilot var Anita, barnsköterska på öppna förskolan i Blackeberg.
Vi var sju skräckslagna passagerare, livrädda att störta i föräldrarträsket. Det är där alla "dåliga" föräldrar hamnar.
Skämt åsido, när jag kom dit första gången hade jag ingen aning om vad som väntade så nog var jag lite skraj.
Lena började med att säga:
-Vi ska inte ändra på era barn, vi ska ändra på er.....
Hon sa det på ett sånt sätt att hela jag bara slappnade av, som om det inte var ett dugg konstigt.
För hur det än är, så är det mycket lättare att ändra på sig själv än att försöka böja någon annan, speciellt ett envist barn, tänkte jag.
Frågan var bara om det skulle bli så enkelt som det lät.
Vi använde oss av olika verktyg och började med.....
"EGEN TID"
Första uppgiften var att bestämma hur många dar i veckan, och hur många minuter jag kunde tänka mej att umgås bara med Arvid.
Meningen var att då skulle han bestämma allt vad vi skulle göra.
Tisdagar o torsdagar a´ 20 minuter valde jag och var ganska säker på att vi skulle spela tv-spel, något som jag annars vägrade.
Mycket riktigt, sonen som visste att mamma gick på kurs för att bli en bättre förälder tog verkligen tillfället i akt.
Racertävling med en värdelös morsa.
Men va kul vi hade. Bara att höra honom skratta var värt miljoner, det var så länge sen.
Det var jätteviktigt att det var 20 min, varken mer eller mindre och tiden flög fram.
Andra gången det var dags frågade jag.
- Vad ska vi spela idag?
Men nu kom det annat. Han ville leka kurragömma och åter hade vi skitkul, i 20 min.
Nu började konstiga saker hända allt efter som veckorna gick. Han gick tillbaka till han var liten.
Vi skulle sjunga alla sånger vi sjöng då, alla lekar skulle lekas om.
Banden vi lyssnat på förr åkte fram och återupplevdes, och i samband med det mjuknade både han och jag upp.
Han kom, redan efter två veckor, och kröp ner i sängen hos mej för gos, jag blev alldeles tårögd.
Jag började inse vad jag varit nära att förlora.
Arvid var van att han och jag gjorde en massa saker tillsammans.
Helt plötsligt hade jag aldrig tid, lust eller ork för någonting.
Hur han än försökte fick han ingen uppmärksamhet, även om han varit snäll.
Däremot kom han på att om han gjorde dumma saker, då såg vi honom.
Visserligen skrek och bråkade vi med honom, men det var ialla fall bättre än att vara osynlig.
Det var lätt att ändra på det dåliga, löjligt enkelt.
"VÄLJ DINA KRIG"
"BERÖMMA"
Det är så lätt att kritisera och svårt att ge beröm.
Även jag som vuxen blir glad av beröm och fortsätter gärna i samma spår för att få mera.
Jag upptäckte hur roligt det var att se Arvid lysa upp och sträcka på ryggen bara för att jag sa,
-Va bra att du tog med fotbollen in, jag hade nog glömt den annars.
Om det funkade fick han guldstjärnor som klistrades upp på en lång, rutig orm.
Här o där fanns det rutor med blixtar i, då fick han nån form av belöning.
Tex välja middagsmat eller nån gång, en trisslott.
Till slut satt det och han borstade tänderna utan att vi behövde påminna.
"FÖRBEREDELSE"
Att tydligt säga. -Om en kvart stänger du av datorn.
Man kan även använda en äggklocka till hjälp.
Dom här fyra punkterna var det som vi i vå familj använde oss av och som hjälpte oss hitta tillbaks till varandra.
Det var mycket annat som vi testade men av en eller annan anledning inte föll för.
Jag är evigt tacksam mot först "hon" i telefon, och framför allt Lena o Anita som trots att det handlade om oss föräldrar och vårt handlande aldrig fick mej att känna mej som en dålig förälder.
Det är ca tre år sen vi gick men det var inte alls länge sen Arvid sa på en av våra nattliga promenader.
-Tänk vilken tur att du gick kursen så du blev min igen.
Jag törs inte ens tänka på var vi varit idag om jag inte gjort det....
Väl mött, återuppfött
Pokonis Annika
Kapten var Lena, skolsköterska i Olovslundsskolan. Förste pilot var Anita, barnsköterska på öppna förskolan i Blackeberg.
Vi var sju skräckslagna passagerare, livrädda att störta i föräldrarträsket. Det är där alla "dåliga" föräldrar hamnar.
Skämt åsido, när jag kom dit första gången hade jag ingen aning om vad som väntade så nog var jag lite skraj.
Lena började med att säga:
-Vi ska inte ändra på era barn, vi ska ändra på er.....
Hon sa det på ett sånt sätt att hela jag bara slappnade av, som om det inte var ett dugg konstigt.
För hur det än är, så är det mycket lättare att ändra på sig själv än att försöka böja någon annan, speciellt ett envist barn, tänkte jag.
Frågan var bara om det skulle bli så enkelt som det lät.
Vi använde oss av olika verktyg och började med.....
"EGEN TID"
Första uppgiften var att bestämma hur många dar i veckan, och hur många minuter jag kunde tänka mej att umgås bara med Arvid.
Meningen var att då skulle han bestämma allt vad vi skulle göra.
Tisdagar o torsdagar a´ 20 minuter valde jag och var ganska säker på att vi skulle spela tv-spel, något som jag annars vägrade.
Mycket riktigt, sonen som visste att mamma gick på kurs för att bli en bättre förälder tog verkligen tillfället i akt.
Racertävling med en värdelös morsa.
Men va kul vi hade. Bara att höra honom skratta var värt miljoner, det var så länge sen.
Det var jätteviktigt att det var 20 min, varken mer eller mindre och tiden flög fram.
Andra gången det var dags frågade jag.
- Vad ska vi spela idag?
Men nu kom det annat. Han ville leka kurragömma och åter hade vi skitkul, i 20 min.
Nu började konstiga saker hända allt efter som veckorna gick. Han gick tillbaka till han var liten.
Vi skulle sjunga alla sånger vi sjöng då, alla lekar skulle lekas om.
Banden vi lyssnat på förr åkte fram och återupplevdes, och i samband med det mjuknade både han och jag upp.
Han kom, redan efter två veckor, och kröp ner i sängen hos mej för gos, jag blev alldeles tårögd.
Jag började inse vad jag varit nära att förlora.
Arvid var van att han och jag gjorde en massa saker tillsammans.
Helt plötsligt hade jag aldrig tid, lust eller ork för någonting.
Hur han än försökte fick han ingen uppmärksamhet, även om han varit snäll.
Däremot kom han på att om han gjorde dumma saker, då såg vi honom.
Visserligen skrek och bråkade vi med honom, men det var ialla fall bättre än att vara osynlig.
Det var lätt att ändra på det dåliga, löjligt enkelt.
"VÄLJ DINA KRIG"
Varför starta ett världskrig genom att tvinga ett förvirrat barn att plocka upp en glömd strumpa när du ändå går förbi både den och tvättkorgen?
Tycker man det att det är värt det, ok, jag tycker inte det längre."BERÖMMA"
Det är så lätt att kritisera och svårt att ge beröm.
Även jag som vuxen blir glad av beröm och fortsätter gärna i samma spår för att få mera.
Jag upptäckte hur roligt det var att se Arvid lysa upp och sträcka på ryggen bara för att jag sa,
-Va bra att du tog med fotbollen in, jag hade nog glömt den annars.
"ORMEN"
Vi valde tre lätta uppgifter som han skulle göra efter en tillsägelse.
Tex borsta tänderna på morgonen.Om det funkade fick han guldstjärnor som klistrades upp på en lång, rutig orm.
Här o där fanns det rutor med blixtar i, då fick han nån form av belöning.
Tex välja middagsmat eller nån gång, en trisslott.
Till slut satt det och han borstade tänderna utan att vi behövde påminna.
"FÖRBEREDELSE"
Att tydligt säga. -Om en kvart stänger du av datorn.
Man kan även använda en äggklocka till hjälp.
Dom här fyra punkterna var det som vi i vå familj använde oss av och som hjälpte oss hitta tillbaks till varandra.
Det var mycket annat som vi testade men av en eller annan anledning inte föll för.
Jag är evigt tacksam mot först "hon" i telefon, och framför allt Lena o Anita som trots att det handlade om oss föräldrar och vårt handlande aldrig fick mej att känna mej som en dålig förälder.
Det är ca tre år sen vi gick men det var inte alls länge sen Arvid sa på en av våra nattliga promenader.
-Tänk vilken tur att du gick kursen så du blev min igen.
Jag törs inte ens tänka på var vi varit idag om jag inte gjort det....
Väl mött, återuppfött
Pokonis Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar