tisdag 30 december 2008

PROMENADEN

Vänster höger, vänster höger öka inte takten. Nu går det bra, så ska det va, så skola vi marschera.

A var ute på långpromenad och den här ramsan från barndomen hjälpte till att hålla tempot uppe.
Det var mamma som med hjälp av den kunde få henne att orka gå hela vägen hem när hon var liten och benen blev trötta på deras vandringar. Nu hade hon åter nytta av den.

A älskade att promenera. Speciellt om det var något som måste tänkas över, bearbetas lite extra... Då hjälpte det ofta att gå, det var lättare att tänka då.
Det var vad hon hoppades på även denna gång.

Hela hennes framtid står på spel och egentligen vet hon redan svaret på frågan.
Men som man säger...Man vet vad ,man har, men inte vad man får.
Ett hemskt talessätt som blir en slags ursäkt för att inte förändras.

A hatade sin feghet, så hade hon inte varit förr.
Nej, då hade hon kämpat för sina drömmar med näbbar och klor om det behövdes.
Hon hade gjort det som krävts för att förverkliga sina ambitioner om att utvecklas eller uppleva något nytt.

Vad hände?
Varför ändrades prioriteringarna?
Var det vuxenlivet som slog ner...Neej, tror inte det.

Kan det vara för att hon gifte sej?
Blev bekväm? Jaa, det kan nog ha del i det hela.
Att hon fick barn? Jajemän, helt plötsligt fanns ett ansvar för en hjälplös liten varelse.
Någon som hon älskade så gränslöst och annorlunda. Som hon ville skydda från allt ont, och då blev det svårt att ta risker.

Och...Tvingade hon sej att erkänna...Hon hade blivit fegare med åren, trodde inte riktigt lika mycket på sin egen förmåga att klara av nya situationer.

Den biten skyllde hon på Mr P.
Hennes ofrivilliga inneboende som bara flyttat in.
Utan hänsyn hade han ockuperat hennes kropp, tagit över den och börjat bryta ner den bit för bit..Dag för dag...
Utan att ta någon som helst hänsyn.
Han gjorde henne osäker. Rörelserna blev stela och hoppiga och talet som alltid gått i racerfart, blev dessutom sluddrigt.

A som varit en partypingla valde numera ofta att stanna hemma när det blev stora tillställningar. Det var bara irriterande att inte hänga med.
För långsam i tanken, för snabb o snubblande i talet.

Hon passerade badstranden och hejdade sej för en stund.
Bytte ut dom allvarliga funderingarna mot barndomens plask och lek.
Det var även här hon fick sin första riktiga kyss av Chrille som hon var såååå kär i mellan hon var 9-13 år.
Undrar vad han gör nu?
Kommer han ihåg hur kära dom var?
VAR HAN LIKA KÄR?

Men nu måste hon komma till ett beslut. Så här kan hon inte ha det.
Det var dags att sätta ner foten, säga ifrån.
Mana fram en förändring. Hon borde tala om hur det kändes. Att det här är inte roligt, det är inte längre det jag vill.

När hon nu rundade källarkiosken kom hon att tänka på att hon måste köpa refill till telefonen. Än en gång avbröts funderandet av något annat som bröt sej in i tankeverksamheten.
Det var så det kunde bli. Ibland hade hon massor av ämnen och lösningar med sej hem efter sin vandring. Inte glömma refill.....

A hade varit verksam frisör i 30 år, vilket var minst 10 år för länge.
När karriären började var hennes starka åsikt att efter man fyllt 40 år var det dags att lämna över till unga hungriga kreatörer.
Inte stå där bakom sina "gamla" stamkunder och prata om samma saker varje gång.

A gillade sina "stammisar". Det var ju därför hon gick till jobbet, för att träffa sina kunder och umgås med dom.
Förresten pratade dom om olika saker, eller fortsatte där det slutade förra gången.
Kunderna skulle hon sakna nåt gräsligt om hon bestämde sej för att ta ett steg framåt.
Nya var däremot svårt, där svajade självförtroendet, det hade Mr P sett till.


Nej, nu räcker det. Hon hade jordens läge nu att ta sitt pick och pack och dra.
Förverkliga sin nästa dröm. Ta en sista chans.
När hon nu säljer sin del i salongen får hon ju en möjlighet att satsa på sina drömmar.
Gå kurser hon är intresserad av, tex coaching.
Se vad som går att utveckla runt det området. skulle passa som hand i handske.
Hjälpa andra på ett eller annat sätt i deras vardag.


Hur många år kan hon ha kvar i arbetslivet?
Det är nog upp till Mr P.

Även om hon var sååå trött på att tampas med honom finns där ändå förhoppningen om att bli en av dom första att vräka den besvärliga parasiten.
Att återta sin kropp, kasta ut karlsloken.

Lyckas hon med det finns sen inga gränser för vad hon sen tänker hitta på, då är det bara att köra på så länge det är roligt.

En sak i taget.
Först måste hon lösa sitt nuvarande problem.

Promenaden är snart slut, blev hon nåt klokare?

Jooo, tror faktiskt det.. Och du... Tack för sällskapet.

Pokonis A

söndag 28 december 2008

LONDONFADÄSEN

Söndag eftermiddag, i morgon ska jag jobba.
Det känns defenitivt som att julen är över...Skönt..... Lite tomt.... Var det allt?

Nu ska jag inte vara sån... Jag ska åka till Tallin i mars.
Den julklappen värmer, jag älskar överraskningar.
Jag är däremot lite förvånad över att maken vågar.
Förra gången han gjorde det höll han på att inte komma hem igen....

År 2001 hade vi 10-årig bröllopsdag och maken hade bestämt sej för att det skulle firas lite extra.
Vi gifte oss visserligen i mars, nu var det början på september, men poängen var att resan till London skulle ske i samband med min födelsedag i oktober.

Som han fixade och donade för att allt skulle klaffa, jag skulle inget få veta förrän samma ögonblick vi skulle åka.
Kunder bokades av, min tandläkartid blev flyttad + lite andra saker som fick meckas med.
Han gjorde verkligen allt för att inget skulle gå fel......

Det var bara en sak han inte hade förberett....

Den 11 september 2001 kl 10. 00, så fort butiken öppnade hämtade maken biljetterna.
En kvart senare satte han sej i bilen och i samma stund som radion gick igång förstod han att han hade problem.....
Attacken mot Twin Towers var ett faktum och det var ju illa nog.

Nästa fråga för maken var....Kan vi komma iväg?
Kommer Annika att vägra flyga?
Vågar jag hålla det hemligt?.
Svaret var Ja. Ja. Nej.

Tyvärr kände han sej tvungen att fråga mej om jag ville åka, det förstår jag , skulle gjort likadant, men så här efteråt hade det varit fantastiskt spännande och se hur jag reagerat på själva överraskningen.
Jag blev jätteglad....och lite orolig, men tre veckor senare åkte vi.

Arlanda var som en stor militäranläggning, polis och militär överallt.
Allt man gjorde bevakades och kontrollerades noggrant.
Jag tror dom kollade passet 9 ggr innan vi satt på planet.
Väl ombord måste jag erkänna att jag tittade mej extra omkring på alla människor.
Såg dom farliga ut, var det nån som betedde sej konstigt .
Det var inte lätt för alla med utländsk härkomst i början kan jag tänka mej.

När jag sen blev tilldelad en Daily News, där det på förstasidan stod ungefär.....

"Undvik flygresor inom närmaste tid, risk för attentat stort i hela Europa", kände jag först för att hoppa ut genom nödutgången, vi hade ännu inte startat.
Sen insåg jag hur fånig jag var och bestämde mej för att släppa ev ångest om jag skulle få nåt kul alls.

London var helmysigt.
Vi var på musikalen "Häxorna i Eastwick", vi åt och drack gott, handlade en hel del förstås och....... Hade det bra......

När vi först kom till hotellet sa jag att, passen tar jag hand om.
-Vi lämnar inte in dom i reception.
Nej, jag ville ha koll på att dom inte skulle komma bort.
Sen la jag bägge passen i min väska, tryggt och bra. JAPP....

När det efter tre lyckade Londondagar var dags för sista kvällen bestämde vi oss för att handla hem godsaker till hotellet och mysa till det på rummet.
Vi släpade hem massor av äta o dricka och skulle precis duka upp när jag fick en "briljant" ide.....

Eftersom jag inte direkt är känd för att vara särskilt strukturerad tänkte jag slå maken med häpnad genom att moget bara kolla att allt är OK till i morgon.
Jag skulle checka passen......
Mitt halades fram utan problem.....

Men sen blev det värre.....
Letandet gick över till rotande på högsta nivå medan jag kände svetten bryta fram..... BORTA...... Hans pass var borta....

Så jättemysig den kvällen blidde....
Var hade vi varit?
Vad hade vi gjort?..... Vi sprang runt halva London, på pubar... I affärer...På cafeer...Överallt där vi kommit ihåg att vi satt foten var vi och frågade.... inget napp..naturligtvis.
Till råga på allt regnade det, vi var som dränkta katter när vi några timmar senare kom till hotellet.

En av kissarna var något butter.. Muttrade lite för sej själv....
-Som tack för resan försöker du bli av med mej , grymt, grymt.... Som jag skämdes.

Morgonen därpå åkte vi tidigt ut till flygplatsen och som tur var var det inga problem.
Vi skulle inte byta plan, då hade det inte funkat, och maken hade legitimation och kontokort med sej. Det var tydligen bra.. Men sen blev det värre.

Det enda vi måste göra var att polisanmäla saken och först ville dom ha oss att åka tillbaka till London.
När vi vägrade pga tidsbrist kom dom på att vi kunde göra så här.....sen kom en massa information....
Vi gjorde som dom sa men inget stämde, ingen kunde hjälpa oss..

I drygt två timmar sprang vi fram o tillbaka, hit o dit tills jag fick hjärnsläpp och skrek rakt ut..... Jag menar SKREK....Att jag inte skulle röra mej en millimeter till innan nån hjälpte oss.
Det började bli dags för hemfärd, jag ville sitta på det planet då, med maken vid min sida...

En slö engelsk kvinna tittade upp från nagelfilandet med öppen förvånad tuggemimun.....Lyfte en telefonlur, slog ett nummer, sa tre meningar och räckte sen över luren till maken.
Han fick svara på några frågor, sen var det klart...?
VARFÖR ALLT DETTA SPRINGANDE????

Hemresan gick förvånansvärt bra. Sista anhalten att förklara läget för var passkontrollen på Arlanda.
Inga problem där heller, vi var hemma....
Kaxig som jag blev skulle jag skoja till det lite när jag kom fram till luckan.
Visade mitt pass och sa...

- Mej är det mer ordning på, här är mitt pass....
I samma ögonblick tittade jag på maken...Och ångrade genast mitt tilltag.

Om blickar kunnat döda så har jag aldrig varit så nära graven som då.
Varken förr eller senare.

Idag när vi pratade om resan till Tallin och att vi måste kolla om våra pass måste bytas ut, erbjöd jag mej att åter igen ta hand om dom när vi kommer dit.......

Den blicken jag fick då var mer..... TROR DU JAG ÄR DUM ELLER.....

Men som sagt...Jag är mer förvånad över att han törs åka alls.

Pokonis A

fredag 26 december 2008

NOG RASKAR DET ALLTID


Juldagen.... Redan?...Är det slut nu?....

Julaftonen blev jättetrevlig.

Vi blev tio personer, det gick alldeles utmärkt.
Redan kl 11 på julaftons förmiddag kom majoriteten av gästerna så vi hjälptes åt med det mesta under glatt tjattrande.

Det var verkligen roligt att träffa alla.

Maten smakade mumma, allt var jättegott.

Jag lyckades även äta lagom, vilket gjorde att när sista rätten, Ris a la Malta dukades fram, kunde jag få ner det också utan att känna mej tvungen att gå och lägga mej efteråt.

Smarta som vi var, tog vi en promenad i kolloniområdet mitt i, fick på det viset både luft och låta maten smälta lite.

Kalle Anka ville förvånandsvärt alla se i år.

Mina ban har aldrig varit intresserade, men det verkar som att det blir viktigare ju äldre dom blir, traditionen förs vidare, hoppas det håller i sej.

Det blev faktiskt två TV tilfällen under dagen....Det andra är förstås Karl-Bertil Jonssons julafton...Den är helt underbar, vill inte gärna missa den.

Julklappsutdelningen blev en höjdare för alla i år, speciellt för mej som äääälskar överraskningar.

Maken hade dagen innan inget köpt, han frågade mej oroligt om det fanns nånting jag kunde tipsa om...... Som alltid sa jag..... överraska mej...Han hatar det, och visst är det svårt.

Jag var helt säker på att han skulle misslyckas och köpa en nödskiva eller en bok.

Det har hänt förr.

Storsint som jag kände mej så här på självaste julafton, bestämde jag mej för att spela glad över klappen, vad det än blev...Som jag sa, det är inte lätt......

Under dagen verkade han lite ..nervös.

Jag undrade lite varför, men tänkte inte så myckt på det.

Tills han sa.

-Nu har jag fixat klapp till dej....Det finns en möjlighet att du blir skitförbannad......

VA..Skulle jag bli arg för en present????
Jag frågade..

.-Brukar jag bli förbannad över presenter, jag menar .

Presenter hör inte till vanligheterna i vår relation, även om han överaskat mej några gånger. Londonresa en gång.

Som visserligen höll på att sluta i katastrof, men ändå.

Andra tillfället var ett "Supriseparty" när jag fyllde 40 år.

Det var skitkul, jag lever lite på det fortfarande.

Nej...Vad det än var.... "Happy face" på innan tomen kommer...Det lovade jag mej själv heligt. OK, är det ett nytt strykjärn som vi faktiskt behöver, då kan det bli svårt eftersom det inte direkt är till mej..... Meen, det ska gå.

Så var det dags.

Klapparna delades ut, det blev några stycken även till mej.

Tre från kunder, ett stort från Ewa, ett mellan från kidsen och...

Ett handskrivet kuvert från maken.....
Jag såg att han kollade i vilken ordning jag öppnade, så naturligtvis bestämde jag mej för att spara hans till allra sist.

Lite medveten tortyr för oss bägge.


Jag fick strumpor o böcker av kunderna, gulligt.

En jättefin sminkväska med mascara, läppglans o ansiktsmask i av barnen... Stockholmsspelet av Ewa, JIPPI, det är skitkul.

Nu var det dags.... Jag öppnade, läste...Sen började jag nästan gråta.... Ibland förvånar han mej riktigt ordentlig.... Det här var inget desperat, för mycket eller nåt att bli förbannad över....

Det stod...Kryssning till Tallin MS Victoria med en natt på "Tallin Spa Hotell för två pers.

Tips på medresenär..... Maken...

Det var den bästa present jag kunde få...Och den mest oväntade.

Vi åker i mars, kan knappt vänta...

Resten av julaftonen spelade vi Stockholmsspelet, TP och Häpp. Gästerna gick inte förrän 01.45.... En lång men bra dag....

Tror ni jag varit seg idag?.....

På förmiddagen städade vi undan efter gårdagen.
Jag har varit på jobbet och klippt o färgat två stycken.

Vi promenerade både dit och hem, det blir ca en mil.

Sen käkade vi rester ihop med bror o flickvän och nu sitter jag här.


Pokonis A

söndag 21 december 2008

SAGAN OM DEN SEXIGA ELVISPEN


Det var en gång en fattig småbarnsmamma som ville göra pannkakor till sina 11 barn, dom var alla väldigt hungriga.

Problemet var bara att dom enda ingredienser hon ägde var mjöl och mjölk.
Hon hade varken ägg, smör eller, det värsta av allt.....
Ingen elvisp och inga pengar att köpa för.

Voine, Voine...Vad skulle hon ta sej till.
För att tänka bättre gick hon ut på promenad.
Kanske kunde hon få några bra ideer....

Promenaden gick över Oscarssons bonngård och där var ett förfärligt oväsen i hönshuset.
Hon skyndade dit för att se vad som stod på.
Hönsen flaxade hit och dit.

-Vad är det som har hänt?..Frågade den fattiga småbarnsmamman.

-Ack..Ack...Alla vi hönor har blivit äggsjuka sa överhönan.

-Vi vill värpa men det finns ingen här som kan ta hand om äggen.
Bonnmoran har åkt in på lasarettet och varit borta i fem dagar.
-K...ack K...ack...Hur ska det gå?
-Kära nån... sa den fattiga småbarnsmamman, jag ska hjälpa er, och så började hon plocka.

Hönsen värpte så fjädrarna dammade och småbarnsmamman plockade så fingrarna glödde.
Hej vad det gick undan......

När allt var klart fanns det 173 ägg som hon kunde ta med sej hem.
Hönsen var lättade...

-T..ack, T..ack... kacklade dom förtjust.

Den fattiga småbarnsmamman fortsatte vandringen, kånkandes på sina 173 ägg, tyngd men glad.

Hon passerade ett litet dagis.
Innifrån hördes en klagande röst...

-Herrejestanes..VAD SKA JAG GÖRA?.....

-Vad är det som har hänt?...Frågade den fattiga småbarnsmamman.

-Jo, det är snart lunchdags, vi skulle ha pannkakor till barnen idag.
Men det har blivit nåt jättefel på beställningen, vi fick inga ägg alls, men dubbelt så mycket smör.

Detta går aldrig...

Den fattiga småbarnsmamman visste råd..
Hon bytte raskt ägg mot smör, och vips var dom alla nöjda och glada...

-TUSEN TACK...Sa den nöjda kökspersonalen, vinkade tll den fattiga småbarnsmamman som drog iväg.

Nu kånkandes på 123 ägg och två kilo smör. Sakta men säkert gick det...

Nu hade hon det hon behövde för att göra pannkakorna, men fortfarande ingen elvisp.
Utan visp blev det ändå ingen mat, hon hade alldeles för ont i sina armar av allt bärande på småbarn för att orka vispa för hand....

På sista delen av sin promenad gick hon förbi en elaffär...
REA...stod det med stora bokstäver på en skylt utanför....

Som alltid när den fattiga småbarnsmamman såg en sån skylt så bara måste hon gå in....

Det första hon fick se när hon kom in var den vackraste elvisp hon någonsin sett som låg och kromade sej på tredje hyllan ....
Blodröd, blänkande och med två starka vispar blinkade han till henne och hon blev kär.

HONOM SKA JAG HA...Tänkte den fattiga småbarnsmamman....

Men hur skulle det gå till, hon hade ju så lite pengar...
Ibland har man tur även om man är fattig...
Det visade sej att förutom att det var rea, så var det också bara demoexemplet kvar.
Ville hon ha det, drogs det ytterligare på priset....

Mamman räknade sina futtiga pengar...Och se...hon hade precis så det räckte.
Nu kunde hon gå hem till sina 11 barn och göra en riktigt stor pannkakssmet.
Det blev så många pannkakor att hon bjöd in grannarna och fick på det viset en massa nya vänner på köpet.

Sen levde de lyckliga alla sina dar...

Den fattiga småbarnsmamman, de 11 barnen och deras nya pappa Elvis P.....

pokonis


fredag 19 december 2008

JORDBÄVNINGSMINNEN

Jordbävning i Sverige???

Jag trodde jag hörde fel på radion i morse.
4,5 på Richterskalan... Det är ju ganska mycket.
Vad händer härnäst? En Tsunami i Klarälven... Eller vulkanutbrott i Johannelundstippen...Fy va läskigt.


Det nya jordbävningshotet i vårt lilla land skrämmer mej faktiskt mer än ni anar.

Min första rundresa i USA 1979, på stenåldern alltså, slutade med att vi på vår sista natt var med om en jordbävning i L.A.

Vi började vår tripp i L.A och slutade på samma ställe 8 veckor senare.

Redan första dagen "over there" träffade vi Mike. Amerikansk medborgare uppväxt i Skåne och han hade den bredaste skånskan jag någonsin hört.


Han hade också två bilar.

En vit Cadillac och en Folkswagenbuss med en registreringsskylt med det mycket svenska uttrycket Knulla på.

Amrikanerna hade ingen aning om vad det betydde, men vi svenskar, vi reagerade på stan, det kan jag lova....


Mike räddade oss från ett äckligt hotellrum ute vid flygplatsen.

Han dök upp precis samtidigt som tre tuffingar höll på att bryta sej in i vårt rum...Med oss inne i det...Mamma mia...Gissa om jag längtade hem till Munkförs....


Han tog oss med hem till sej, ett hem som just då var ett hus under renovering någonstans i Beverly Hills.

Huset hade bara tre väggar, alltså var det lätt att ta sej in för att endera sno eller sabba. Mike bodde där och vaktade huset...Det var hans uppgift... OK.. Undrar vilken titel man har i det yrket.


Nåja, Vi drog iväg, jag och min tjejkompis på vår resa med Greyhoundbuss.

Vi följde kusten till Seattle. Fortsatte inåt, genom bla Oregon, Colorado,New Mexio mm för att sen komma tillbaks till L, A där vi skulle söka upp Mike igen...Så var det sagt....


Vill bara nämna att under resan hade vi bla varit i Grand Canyon, åkt vilse i Nevada öknen, jag firade min 19 års dag där.

Vi var i Las Vegas, jag hade en pistolmynning mot kinden i Colorado Springs.

I Eureka, norra Californien bodde vi med tre killar i ett hus uppe i förbergen. Dom tog oss med på surfing, motorcylelturer och "Big Foot" jakt.

I Boise, Idaho bodde vi på en ranch med hästuppfödning.

Vi fick rida och delta i deras vardag i nästan en vecka.

Detta var kanske hälften av vad vi var med om och sista delen tillbringade vi åter igen med Mike, den amerikanske skåningen.... Som nu hade flyttat.


Nu bodde han i ett hus i Bel Air som tillhörde popgruppen Chicagos manager.

Han själv var ute och reste och hade haft hot om hussprängning så nu bodde Mike där och agerade livvakt till ett hus.

Där sov jag förövrigt min första natt i en vattensäng.... GROOVIE...


Lata, goa, underbara dagar vid poolen i väntan på hemfärd.

Kvällarna Cruisade vi runt L.A med Mike i hans vita Cadillac, livet kan knappast bli bättre...... Men sämre var inte svårt...


Sista natten kom vi hem efter en fest Mike tog oss med på.

Vi satt i köket och tog några nattamackor när hela huset som stod på pålar började gunga...Fraaam och tillbaka.

Va i h....vete är det som händer??? Mike slutade knappt tugga.

-En jordbävning, sa han slött efter en stund.

Det gungade och mullrade lite, annars märkte vi inget särskilt, förutom att jag tyckte det var skitläskigt.

Tänk om huset välter?? Det gjorde det inte.

Själva epicentrum var ute i havet. Kommer inte ihåg styrkan men två personer dog efter att ha stått i vägen för fallande stenblock.


Vet inte varför jag blev så illa berörd av händelsen.

Det blev jag såpass att när jag knappt ett år senare kom tillbaka, då till San Fransisco som första utpost hade svårt att somna första natten.

Det enda jag tänkte på var jordbävningar på längden och på tvärsen.

Till slut somnade jag av ren utmattning vid 03.00 för att vakna i panik runt 04.00 av att sopgubbarna råkade tappa en tunna i gränden utanför.

Alla andra vaknade också av att jag satt i sängen och skrek .

-VI MÅSTE UT.....DET ÄR JORDBÄVNING!!!!

Skämsigt värre, och jag fick äta upp det resten av resan.....


pokonis A

måndag 15 december 2008

ORALT SNUBBELTRUBBEL

Jag vet inte om jag berättat att jag går hos en logoped....
Jomenvisst, nu ska Annika lära sej prata...Efter snart 50 år.
Lite väl sent kanske.... Nu har kanske inte så många av er av er hört hur jag låter, ska se om det går att förklara...

Jag har alltid pratat jättefort, vilket gör att det ofta snubblas en hel del.
Dialekten, Munkforsmål, är sån att vi hugger av slutet på de flesta orden.
Typ..Hunden- Huun. Munnen- Muun, Göra- gör och köra-kör.
Att jag bott i Stockholm de senaste 22 åren har haft föga betydelse säger de som känner mej.
De senaste åtta åren har dessutom Mr P lagt in ännu en växel...Jag sluddrar.
Jo. nu är det illa, så illa att jag ofta inte ens själv hör vad jag säger...
Samtal mellan mej och... Vi säger maken.

-Jag. -nu fgruy kjh kjutyui.....

Maken.- Vad sa du nu?????

Jag, nu lite lugnare..
- Ingen aning, jag fattade inte själv ett ord, hann inte med..... Är det skrämmande eller..?

En annan sak som inte heller är så smickrande är att när jag blir så där stressad med pratandet så får jag ett speciellt läte...Lite Kalle Anka som jag förstått... Inte så sexigt...

Jag var med på ABC nyheterna för några år sen.
Lite kul , jag väntade sej att folk skulle ha sett mej och säga, lite så... Åhh, jag såg dej på tv, häftigt.
Några sa väl ungefär så, men de flesta sa nåt i stil med, det här var en kund till mej.

-Jag stod i köket och lagade mat, då fick jag HÖRA min frisör på tv........ Hmmm

Men nu ska det bli ändring.
En gång i veckan går jag till Katarina på Resursteamet.
Jag är jätteglad att jag hamnade just hos henne... Såvitt jag kan bedöma är hon duktig i sitt gebit. Hon är rolig, glad och det viktigaste av allt, jag känner mej trygg i hennes vård.. Det betyder allt.

Det är inte inte vem som helst kan få mej att stå mitt på golvet, slänga med armarna och bullra ..Hå-å`j, ha-a´j, he-e`j.
Eller måm-måm, mum-mum, mem-mem....
Fattar ni, skämsigt... Ibland blir jag lite fundersam.
Vi är i ett litet glasrum med massor av folk utanför. Det vi håller på med höööörs kan jag lova.
Det funkar för mej tack vare att hon är proffsig, vi garvar tillsammans och jag känner mej nästan normal....

Meningen är att jag ska träna hemma på olika uppgifter jag tilldelas.
Problemet är bara det att katterna blir helt galna.
Dom tror nog matte blivit "stölli" när jag börjar med mitt i deras öron, väsande och fräsande...ssssss....schschschsch eller fffffff.
Numer sköter jag den biten i badrummet, där är det dessutom fantastisk akustik.

Det ska bli intessant sen när Katarina anser att vi är klara.
Hon spelade nämligen in hur jag lät första gången vi träffades.
Nu påstår hon att det kommer höras skillnad när vi till sist jämför med en ny inspelning.

En annan sak, som jag iofs pratat om länge, men känner ännu starkare för nu är att det är sånt här som jag själv skulle vilja jobba med.
Jag har aldrig tänkt logoped förut, det gör jag nu, men coaching, det har jag varit intresserad av ett par år.
Tyvärr har jag svårt att få tummen ur, nu är det nästan försent.

Jag har kollat vissa kurser tillsammans med arbetsförmedlingen.
Dom har käckt rekomenderat olika varianter som kostat mellam 30-48 000 kr.... Det är inga pengar som jag har liggande.

Men tänk tanken... Visst vore det passande för mej.
Före detta (förhoppningsvis) sluddrande Mrs P hjälper andra i samma sits.
Jag vet ju precis vad som behövs, hur den behövande känner sej.

Förutsatt att Katarina får ordning på mej förstås, annars går det inte.

Jag har några år, förlåt, gånger kvar så vi får väl se vad som händer....

pokonis A

torsdag 11 december 2008

FÖRPACKNINGSLUR

Förpackningen är viktig för ett första intryck.
Ett snyggt yttre är ofta det det vi faller för.

Ponera att du är utomlands. Aj, attans, du har glömt ditt shampo.
Det är en storstad du besöker så det finns gott om varuhus med mååånga olika märken att välja på.
Hur gör du?...
Priset har säkert viss betydelse, även doft, men nog kommer du ut med den förpackningen som ögat föll mest för..... Det är så vi väljer... Varor, partners, tom vänner...

Väljer vi rätt när vi gör så?
Ibland, Oftast inte tror jag....J..la skitshampo, klåda i hårbotten fick jag av den starka parfymen....

Om jag går till mej själv i jakten på villebråd.
Känns länge sen, se om jag kommer ihåg.
Hur många skitstövlar har jag inte träffat med "ögon som jag drunknat i", en rumpa värd att dö för eller kläder som tyder på stil och smak.
Det har snabbt visat sej vara färgade linser, kalsonginlägg eller paltor valt av en kompis, kvinnlig förstås.
Så fort drömprinsen var avskalad, efter ett par timmar, en natt eller i "bästa" fall nån månad så var det ...Tomt... Ho,hooo... Bara skitstöveln kvar eftersom varan inte innehöll vad förpackningen lovade.

Snygga förpackningar kan lura oss på många sätt....

I början av min och Uffes bekantskap jobbade han som snickare.
Jag var medbjuden på en "Kuldag" med firman som skulle avslutas med middag och dans senare på kvällen.

Dagen bestod i idrottstävlingar.
Visserligen har jag idrottat sen jag var liten men nu hade jag precis kommit igång efter att fått mitt första barn, Tova var kanske drygt ett år.... Var mycket tveksam om jag skulle orka, men blev övertalad.
Jag skulle ställa upp i 100 meter löpning gånger två, det var inte så farligt.
Man kunde dels vinna på tid och även på att ha två tider, mest lika varandra.

Jag hade inga snofsiga träningskläder, kom fortfarande inte riktigt i mina vanliga, så jag letade fram ett par urtvättade shorts, en sliten t-shirt, vanliga strumpor och mina gympadojor. Det var väl inte så noga, vi skulle ju svettas.... Trodde jag, pyttsan.....

De flesta tjejerna var ganska vanliga, nyare än mej, men det säger inte så mycket.
Sen fanns det en liten klick på tre damer. Den ena piffigare än den andre.
Träningskläderna var av senaste modell o färg, gympaskorna hade luftkuddar i sulorna, hörde jag hur den ena, den värsta, berättade för sin väninna och pannband.... Hur svettig kan man bli på 100 m.

Dom var stylade och sminkade som dom skulle på middag och jag minns att jag undrade hur dom skulle se ut i kvällsmake-up till middagen.

Det tisslades och tasslades, ibland tittade dom åt mitt håll och minen sa allt.
Stackars henne...Vad mycket stryk hon kommer få.
Jag förstod så småningom att det här var firmans telefonister, tydligen ett högt uppskattat statusjobb på den firman.

Måste erkänna att jag kände mej riktigt fel, jag förbannade maken som lurat mej till detta.
".Det är bara på skoj", så sa han... Visst, görskettasköj......

Dags för start.
Naturligtvis hamnade jag i samma heat som överapan och jag trodde inte mina öron när hon, i framåtlutat startläge väser.
- Sorry, men det blir utklassning, looser...
Har jag missuppfattat nåt här..Är det OS jag ställt upp i......Eller?
Håll med om att det är ganska komiskt...

Då bestämde jag mej.
OK, jag förlorar säkert, men hon ska banne mej få en match hon inte glömmer... PANG....Iväg.

Jag vann.... Inte stort, men....Jag slog apan i allt...
Visserligen tog jag i så jag fick låna makens reservshorts till andra heatet.... Som jag också vann, men det var det värt.

Vinsten var ett krockettspel för att jag vann och en sovsäck för att jag hade exakt samma tid på bägge loppen, kommer inte ihåg vilken.
Det var väl kul...... Men det roligaste....Behöver inte säga det va...

På kvällen var det stor middag med dans, jättetrevligt.
Vi var då många fler, men jag såg apan på damtoan en gång.
Hon låtsades inte se mej. Eller så kände hon inte igen mej, nu när jag lika uppsnofsad och fin som henne....

Visst blir vi lurade av snygga förpackningar.
Men inte så länge, dom avslöjar sej i regel själva.....

pokonis A

lördag 6 december 2008

SERIÖST OM MR P

Jag har fått en del frågor angående Parkinsons sjukdom vilket jag tycker är lite kul.
Jag vill upplysa andra,"vanliga" människor om vad jag igentligen är drabbad av och att livet kan vara helt OK , även om man är lite trasig.

Det har blivit lite av mitt motto....
"Jag kan leva livet och ha det bra, även om jag är lite trasig".

Frågorna är många...Är du inte väl ung?....Varför skakar du inte?...
Så den största frågan som de flesta inte vågar ställa...Vill du kanske inte prata om det?
Den har jag redan svarat på, jag säger det igen, Jag pratar gärna om det.
Jag vill att alla ska veta varför jag fumlar med pengarna i kön på ICA.. Eller varför jag ibland sluddra när jag pratar.
Jag vill prata om det så att ingen tror att jag är full, det är nämligen vanligt.

En vacker dag ska jag, när nån börjar sucka bakom mej i kön för att det går för långsamt, lugnt vända mej om och ge ett förslag, tex.
-Eftersom jag har Parkinson och fumlar värre när jag blir stressad kan vi byta plats...Om du får fram pengarna till mej, så ställer jag mej bakom och suckar.
Kanske lite väl hårt, men ibland blir man alldeles förtvivlad av folks kritiska blickar och beteenden...

Jag måste gå tillbaka till 1984 en kort stund.
Då kom jag hem efter att ha bott i New York och mådde inte bra.
Strax efter hemkomst fick jag diagnosen SLE, en reumatisk bindvävssjukdom.

De första 14 åren var förjävliga, ursäkta språkvalet, mycket ledvärk,njurproblem,blodproppar,håravfall,feberattacker,, hudproblem mm.
Sen började jag få längre mellan skoven och på slutet var det kortare perioder med ledvärk på hösten.
I februari 2002 sa min läkare på reumatologen, att nu var det dags för en paus från medeciner.
Gissa om jag blev lycklig...

Det här var en sjukdom som jag då enligt läkarna, aldrig skulle bli fri från.
Med största sannolikhet skulle jag dö ung i sviterna av ett skov.
Lååångnäsa fick dom....
Dom sa också, att barn, det skulle jag inte ens tänka på.
Dubbellång näsa, två stycken blev det.
Jag har alltid sagt, mest på skämt, att vänta ni....Jag kommer att bli frisk när jag blir äldre, då J...lar... I februari 2002 var jag där.

Jag slutade knapra, det gick bra..
Däremot började jag känna, hade märkt lite förut men nu var det mer påtagligt, att vänsterhanden darrade lite när jag klippte, speciellt vid "sax över kam" på killar.... Irriterande... När jag promenerade svängde inte vänstra armen och benet släpade lite.
Tänkte inte på det så mycket, men visst snubblade jag en hel del.
Redan sommaren innan for jag omkull i joggingspåret ett antal gånger och slog mej rejält...
Droppen kom när jag i mars 2002 följde med min kollega Inger och hennes kompisar på en skidresa . Jag kunde inte svänga vänster, det gick bara inte.

Hjärnan gav kommando, benen vägrade.

-Sväng...Skrek tjejerna...Varför svänger du inte????

-Jag försöker, det gåååår inte, nu vart jag lite rädd.
Jag förstod äntligen att det var nåt generalfel någonstans. Dags att ta bort skygglapparna och kolla upp eländet.
I april 2002 kom jag till neurologen och redan vid första besöket fick jag min diagnos.

Jag fick gå fram och tillbaka på golvet, han kände och bände på min stela kropp, till sist fick jag skriva min autograf.
När han såg min handstil som blev mindre och mindre sa han direkt...
-Damen har Parkinson...

Nu kommer det sjuka... Jag blev GLAD, först i alla fall.
Det här hände under samma tid som ALS var mycket omtalat. Jag var inom mej, helt säker på att det var det som jag hade...Jag blev glad.

Parkinson var för mej en sjukdom som gamla farbröder fick, jag var 42 år??
Nu vet jag att, visst är det vanligare bland äldre, men vi är ändå ganska många som är under 50 års strecket.
Symptomerna är mycket olika. En del skakar, inte jag så länge medecinen funkar.

Har haft magsjuka några gånger, det är inte kul, då kommer alla symptomer fram.
Nej annars blir jag mer stel, kroppen fastnar i lera och allt går väldigt sakta.
Talet kan påverkas även det på olika sätt.
Du kan bli långsam och tystlåten...Inte jag, har alltid pratat fort, nu går det ännu fortare och jag har lagt på lite sludder, jag har svårt att artikulera...Inte hela tiden, mest när jag blir lite stressad, tex möter nya människor.
Då är det inte lätt att höra vad Laack säger, knappt jag gör det själv ibland.

En annan symptom jag personligen är livrädd för, är att tappa bort mimiken.
Nu först förstår jag hur stor betydelse ansiktsuttryck betyder när man pratar.

När jag kom till min första P-träff presenterade jag mej glatt och tyckte jag var jättetrevlig...Responsen var....likgiltighet hos allt för många för att jag skulle trivas.
Vad har jag gjort?..Varför tycker dom inte om mej?..
Nu vet jag att mimiken försvinner ,men det var en läskig upplevelse. Man tror att man ler, eller ser tex frågande ut, men det händer ingenting.
Om man tränar genom att göra grimaser framför spegeln kan man fördröja förloppet, eller kanske drabbas man inte alls.

Träning är viktig viktig överhuvudtaget.
Min vardagshjälte, som jag kallar doktorn, säger att fysisk träning är lika viktig som pillren jag äter. Det gäller bara att hita något som passar.
Springa går inte så bra för mej längre så jag går mycket.

Till jobbet tar det 60 min, den promenaden försöker jag göra minst 3 ggr i veckan.
Simma känns bra för mej...I vanliga fall. För tillfället får jag jobbiga kramper i benen när jag försöker, men det ska väl lösa sej, hoppas jag.

Just nu mår jag jättebra. Har fått en medecin som gett tillbaks mycket av min smidighet, kan tom dansa vilket jag inte gjort på ca 8 år.
Det upptäckte jag förra helgen, jag blev överlycklig och rockade loss som om jag aldrig träffat Mr P.

Vissa saker ken bli bättre, forskningen går framåt.

Vem vet... Rykten säger att botemedel ska komma om 5-10 år
Jag kan ju alltid hoppas....

Det här blev kanske mycket att smälta, ändå finns säkert många frågor kvar.
Som jag sa... Fråga gärna.

pokonis A

fredag 5 december 2008

TILL TOMTEN


Kära Tomten....

Jag skriver till dej som vanligt vid den här tiden på året, jag tror det blir 43.e gången nu. Tycker inte du som jag att det är dags att jag får nåt av det jag önskar.

Det är inte mycket, och det är inte för min skull.... Attention please.....

1. En röd Lap Top LG 300.

Då kan jag skriva på nätterna när maken sover. Vår dator står ju i sovrummet, han blir sååå irriterad, det har du väl märkt. OK den är kanske lite dyr...6999 men det är jag väl värd...


Kommer du ihåg att jag släppte in den där randiga katten som stod utanför grannen.

Han skrek som om han var jättehungrig.. Dörren var ju öppen... Inte kunde jag veta att han inte bodde där... Det gjorde iofs en annan katt, och att dom slogs så dom förstörde hela lägenheten...Det kunde inte jag veta... Tanken var god..ju....

2. En riktig kärringcykel med bred sadel och högt styre. Svart eller röd.

Det är bara för att då behöver jag inget åkkort... Tänk va pengar jag sparar... Visst har jag en jättefin cykel redan, en viiit... Bläää va fult, den blir jättefort smutsig.

3. Kamera fick jag en när jag fyllde år.... Mmmm, det är sant. MEN. Den tar urusla bilder.... Ofta är bara halva huvudet med och när jag knäppte i Sandhamn... Då hamnade allt i vänsterhörnet. Du förstår va?

4. Ett gymkort på SATS.

Det behöver jag väl inte ens förklara. Kanske bäst jag gör i alla fall.

Jo. Om jag håller mej fräsch och så snygg som är möjligt för den här hyddan...

Då blir ju min man glad när han ser mej. Då när han är glad, då är han snäll mot barnen... Och då blir dom också glada.

Då sköter dom sej i skolan så att även jag blir glad, det är det som är min julklapp... Jag får vara glad.

5. En lila mobil. En sån som maken fick häromdan för att han jobbat i firman i 10 år.

Tänk va glada alla blir när jag ringer och pratar med just dom. Du förstår vilken lycka.
Jag har några till men jag tror inte du är mogen för dom än, skulle vara en sån pälsmössa som Tova har på bilden.

Försök nu kära tomten att tänka positivt.

Glöm Katten, glöm att jag råkade klippa sönder Ewas tröja när jag skulle ta bort prislappen... Synd, verkligen...Den som var så fin... Hmm.

Det vore bra om du även glömmer att.... jag vet att ingen tror det.... men jag glömde min mobil på sätet i bussen. Det VAAR en ren tillfällighet att jag vill ha en sån som maken fick från jobbet dan innan.

Om du tänker efter, jag begär inte så mycket och det är ju bara pengar...En världslig sak skulle Karlsson på taket ha sagt.

pokonis A

onsdag 3 december 2008

UNG MED PARKINSON

Phu... Äntligen hemma.
Det har varit en lång men helt OK dag, fortfarande utan att ha Mr P rantandes i "kröppastöllet".

Som jag skrev förut går jag nästan och väntar på att han ska dyka upp.
Störta fram bakom nåt hörn och skrika ...Ha,ha...luraaad... I`m back........
Det gör jag inte lika mycket längre, speciellt inte efter i kväll.


Jag har varit på "Ung med Parkinson" möte i Parkinsonförbundets regi.
Den föreningen är förövrigt enda stället jag fortfarande räknas som ung numera.
Har till oktober nästa år på mej..Sen är det kört.

Vi träffas första onsdagen varje månad på restaurang Södra Orient vid Södra station.
Där äter vi god Libanesisk mat och pratar lite allmänt.
Ibland får vi en del nyheter levererade, ibland ventilerar vi bara hur vi mår...

Den här mirakelmedicinen som schasat iväg Mr P äter även Sara.
Hon har knaprat sen i ...Maj tror jag det var och har inte tappat effekten än.
Det känns bra.
Sara ja.... Hon är en riktig klippa och tillgång för oss lite latare P-sjuka..

Om det finns nåt man undrar över, då frågar man Sara.
Det hon inte vet , vilket inte är mycket om det inte är en stadshemlighet, tar hon genast reda på, med en entusiasm och iver som jag sällan skådat.

Idag fick jag information om alla mediciner som finns på marknaden.
Det är "några stycken"......... Hon har koll på vad dom innehåller,är bra för och hur de slår på Tjyvgubben P.

Tack för informationen vännen, tyvärr har jag nog blandat ihop det mesta, hoppas du står ut med att jag återkommer med samma frågor.....

Hon är det mest positiva jag träffat i den här branschen.
Yrkesarbetande småbarnsmamma i 35 års åldern, Parkinsonsjuk sen hon var 13.
Helt underbar tjej.

I morgon är jag ledig. Då väntar tandläkaren och tvättstugan.... Vänta nu.....I morgon är jag inte alls ledig. Neej...Då väntar tandläkaren och tvättstugan. SARAAAA...Hur gör man om man inte vill gå till tandläkaren....?

pokonis A

måndag 1 december 2008

FINNS DET MIRAKEL?

JAA... Eftet den här helgen är jag faktiskt benägen att tro att det gör det..

Som jag berättat förut var det julbord med övernattning med jobbet på Sandhamn som gällde denna 1:a adventshelg.
Det såg vi fram emot med liiite blandade känslor.....
I vanliga fall brukar vi städa och pynta lite lagom med familjen.
Det hela slutar med en fika för grannar och kompisar.
Inte i år...Det är svårt att bryta traditioner.
Nu efteråt är jag superglad att jag gjorde det.

Båten avgår till Sandhamn från Stavsnäs, så vi packade in oss alla åtta i Ginas stora Van, Camilla körde.
När vi är ute och åker brukar det alltid bli lite stressigt, det blir så när det finns tidsoptimister i församlingen.
Men nu hade vi gott om tid, hann tom med en fika innan avgång 12.10.

Jag hade sett fram mot ett vintervitt soligt ölandskap där vi skulle promenera, både när vi kom fram och dagen efter innan hemfärd.
Med naivt sinne blir besvikelsen stor...Det som bjöds var grå, grå, grå och duggregn.
Av nån konstig anledning gick missnöjet fort över, det kändes bra på nåt konstigt sätt jag inte riktigt förstod...

Inte ens när vi kom fram till 6 bäddarshuset vi skulle bo i och jag inte fick nån sov plats gjorde mej på dåligt humör.
Nu var vi två som stod utan men Ylva och jag intog den stora svulstiga soffan framför tv:n på övervåningen och sa.... Att där kunde vi ligga skavfötters och glo på burken när ungdomarna stuffade senare på nattkröken.
Ylva o jag är äldst + att Mr P inte tillåtit mej att "stuffa" till discomusik på ca sju år.
Vi skulle nog trivas bara vi fick täcken.

Vi promenerade, badade, vissa badade bubbel, inte jag och vi "piffade" oss i lugn och ro innan det var dags för det stora julbordet .
Den där konstiga känslan fanns kvar?...Undrar vad....?

Det var gott....Och MÄTTANDE....Varför blir jag alltid så förjolade mätt på julbord?
Jag har lärt mej att inte vara för hungrig, och jag äter inte mer än jag tror som vissa säger, för att det är plockmat.
Lite lessen blev jag, för jag såg inte godisrummet förrän jag redan ätit för mycket.
För en godisgurka som mej var det ett rent paradis.
Massor av olika tryfflar och cholader, skumtomtar, små glas med olika pannakottor i och massor av annat smaskens.

Men ögat vill ju äta mer än magen orkar så jag skämdes lite när det inte gick längre.
Hade lämnat massor av smakade saker, ville ju prova allt.

Även när jag nu jag var så mätt, mådde jag ovanligt bra...Hmmm?

När discot äntligen kom igång fick jag svaret...
Vi dansar sa någon. Ingen ide... Tänkte jag först, men sen, äsch, jag provar.
"Kröppastöllet" känns ju ovanligt lugn, konstig känsla. Så jag hängde på....Och alla bara gapade.....

-Kolla Annika...HON DANSAR JU SOM VANLIGT....!

Inte vet jag om Mr P blev sur och stannade i Stavsnäs, eller om han helt enkelt missade båten... Han var i alla fall inte med här.
Den där konstiga känslan var en lugn, icke vibrerande, skuttande eller stel kropp.

Här gäller det att passa på.
Jag dansade som en galning hela kvällen, det gjorde vi allihopa, det var skithäftigt.
Om det nu var en engångsföreteelse så är jag ändå så himla lycklig över att ha fått den där kvällen.. Jag som ääälskar att dansa.

När vi kom hem hade vi fått en extrasäng så ylva fick egen madrass medan jag låg i soffan, helt ok.
Vi somnade någon gång vid 03.30 till den gamla godingfilmen "Farlig Förbindelse"

Nöjd och mätt, efter ännu en favorit...Hotellfrukost, kom jag hem vid lunchtid.
Nu borde jag vara jättetrött, sov 3 1/2 timme...Men inte .
Det blev inte så mycket pyssel idag men Arvid och jag har möblerat om hans rum.
Senare ska vi till grannen på adventsfika..

Nu vet jag att det här är tillfälligt, men....Mr P har ännu inte hittat hem, kan inte påstå att jag sörjer direkt.....

Pokonis A

torsdag 27 november 2008

DUMGRUPP O SMARTGRUPP

på Ameliabloggen där jag också skriver ibland har vi en hel del lärare vad jag har förstått.
Jättegulliga tjejer som vill göra sitt bästa i en miljö som är hård som sten och samtidigt skör som glas.

För några dar sen skrev "Bondbrud" om en lärare som varit dum.
Det roliga är att i helgen när jag spelade "Häpp" med kompisarna kom vi att prata om "Knäppa" lärare. Det verkar ha funnits minst en i varje skola.

En berättade om en slöjdlärare som, när han i 5:an stolt visade upp sin julklappsgrytlapp till mamma sa.
- Jag har sett nåt liknande förut.. Men den som gjorde den var blind......

En annan lärarinna delade in eleverna i grupper.
Hon sa att hon var såååå trött på dom att det skulle bli två grupper.
Dumgruppen och smartgruppen. Sen gjorde hon indelningen med tysk brytning på plats.
Alf Andersson...Domgroppen.... Jörgen Flink...Smartgroppen... osv.

Själv har jag två otrevliga lärarupplevelser, jag ska berätta den första.

4:e klass, vi får en vikareie.
Vår jättebraiga Assar är långsjuk och vi får en äldre herre vid katedern.
Han är såpass antik att när han får höra mitt namn blir han vild av glädje.
Det visar sej att han haft min pappa i skolan... I teckning.
Nu är det så att min far är grym på just teckning, konstnär är bara förnamnet.

Och jag, dottern...Nä..Det är som med bakningen, helt värdo.

Måste fundera på om jag är en bortbyting när jag tänker efter...

Vikarien blir i alla fall överlycklig och bestämmer genast att vi ska göra ett projekt.
Vi, hela klassen, ska rita och måla en ökenkaravan med mej, "arvtagerskan" som projektledare.

Jag visste att jag inte var lika duktig som pappa, men han har ju faktiskt tränat några år längre än mej, så jag högg tag i det hela med energin hos en förväntansfull 10 åring.
Gissa om chocken var förlamande när vikarien kom och såg vad vi, jag åstakommit efter en stund.

Han blev fly förbannad. Skrek att det var det värsta han hade sett och att jag var en skam för min far...För han..Han kunde teckna.. Det här kunde inte ens kallas krumelurer......

Där stannade min utveckling, det blev inget mer ritande för barnet Annika...Han krympte mej till flugskitsstorlek.
Inget ritande eller målande under hela min resterande barndom. Inte förrän jag själv fick barn som tjatade.
- Mamma, rita en ko..... Okej, hon är så liten, tänkte jag, hon blir nog stolt över mej.

Jag försökte... Tova tittade, och gallskrek...Det där är ingen koooo....Det är ju en gris, en ful gris.... Och visst hade hon rätt, den var asful.

Sådär har det fortsatt, fast nu skrattar vi åt min totala hopplöshet med pennan.
Nu tror ni att jag gråter inombords, eller hur?

Inte alls, och vet ni varför.... Jag har det ju i mej, jag är frisör....En jävligt duktig frisör dessutom. I alla fall före Mr P.
Jag vet varför jag inte kan..Han, vikarien, tog bort glädjen.....

Tackolov så är de allra flesta lärare tålmodiga hjältar som verkligen vill barnens bästa.
Arvids nuvarande magister är ett gott exempel.
Även på Tovas gymnasienivå finns det mest guldkorn.

Men om man tänker på det är det ganka läskigt hur lätt det är att förstöra ett barns framtid med nåt så simpelt som förnedring...
Det är mycket svårare att få den lille att förstå hur bra han, hon egentligen är, och hur mycket dom kan åstakomma, bara genom att känna glädje över det dom gör.

Jag beundrar alla er som tålmodigt försöker...Alla ni BRAIGA lärare.

pokonis A

onsdag 26 november 2008

DET ÄR INTE MITT FEL

Jag kan inte baka.

Här får vi inga hembakade bullar, BUHUBU!

Inga 7 sorters kakor heller....Det är synd om mina barn. Men det är faktiskt inte mitt fel....


Vi har gasspis.... Gasspis är jättebra när man lagar mat.

Det blir varmt fort, och stänger man av den slutar det koka eller fräsa omedelbart... Men baka.... No,no,no.

Bullarna blir antingen degiga och brända i botten vid den värme som rekomenderas. Tar man svagare värme blir det torra, stenhårda blaffor som går att slå ihjäl folk med...Inte bra.

Kakorna flyter ut till stora pizzor, även de med bränd botten, värdelöst....


Min mamma brukar säga att hon inte kan fööörstååå hur hon, matlagningens drottning kunde avla ett så värdelöst stycke till dotter när det gäller det kulinariska mysteriet.


Det är sant, min mor var i sina verksamma år kokerska på Uddeholms Kraft, där pappa jobbade, i många år. Hon lagade maten från allra första momentet, inget halvfabrikat där inte, till mellan 50-90 personer... Och hon gjorde det med bravur..Enligt alla andra.

Jag kan förstå att hon tycker jag är värdelös som inte klarar av att göra det samma till 4 pers.....Men det är inte mitt fel.... Jag säger det igen...GASSPISEN.


Visst lagar jag mat. Men inte på det sätt hon gjorde... Jag står inte och dundrar och kokar i flera timmar.

Det blir inte Kallops, Dillkött eller Rotmos o fläsklägg...Det sista i o för sej för att jag är den enda som gillar det, men ändå...Inga långkok på våran gasspis.

Nej, hade jag vanlig spis, skulle jag baka och Dundra i grytorna så det stod häääärliga till...Säkert...Jag lovar...


DET ÄR GASSPIENS FEL SÄGER JAG......


pokonis A