LADIES NIGHT

När jag kom till Stockholm i oktober 1985 efter New York och Borås var Karin en av dom första tjejkompisar jag hade turen att få träffa.

Jag glömmer aldrig första partykvällen jag fick vara med på.
Jag kände Anki som bodde ovanför mej, ingen av de fem andra brudarna hade jag träffat förut.
Det var Karen o Marit, eller Ler o Långhalm, dom höll alltid ihop.
Sen var det Lotta, Agneta och Karin...Tuffa brudar hela bunten.

Vi satt där och värmde upp inför kvällen när diskussionen "finpupper" kom upp.
Lotta skulle ha sina på sej på kvällen, hur var det med oss andra????
Jag kände paniken sprida sej......Vadå finpupper?
Nu ville man ju visa sej lite världsvan, jag kom ju nästan direkt från mina år i New York, kära nån.

-Jaaa, sa jag och tittade ner på mina två gamla vanliga....Dom här får duga för kvällen, klämde jag fram med en kaxighet jag inte ägde samtidigt som jag gjorde en svepande rörelse över brösten för att verkligen understryka mitt "kloka" uttalande......Det blev alldeles tyst i några sekunder, tjejerna försökte väl smälta vad jag sagt innan jublet bröt ut.

Hemma i Munkfors betyder "pupper" bröst...Här är det tydligen det samma som skor vilket är en jä-a skillnad...Suck..
Då hade man satt ribban för sej själv i det här gänget...OXÅ...

Trots min demonstration om absolut nollkoll i "coolhet" hade jag många roliga utekvällar med det här gänget, Och det bästa av allt....Karin är fortfarande en av mina allra bästa vänner.

Det var hon som tog med mej på "Ladies Night" igår.
Hon fick två biljetter av sin man på födelsedagen i juni....och jag fick följa med.
Jag förstod först inte vad jag skulle få vara med om.
Jättekul att få gå på revy, tänkte jag.

När vi steg in i Globen började jag fatta vilket jippo det verkligen är.
Hujedamej va mycke folk...tjejer...överallt.

Det var fotograferingar på röda mattan, kareoke i foajen.
Utlottningar av diverse hyrbilar, glitter o glamour..Whoow...Cinzano delades ut flaskvis med sugrör, något sötsliskigt men va schöven, är det party så är det....

När vi sen kom in i själva globen, det allra heligaste, ut på isen kändes det som jag var på idrottsgalan eller nåt.
Det var uppdukade bord med vita dukar.
En massa servitörer sprang runt och passade upp alla dessa uppklädda förväntansfulla tjejer. Själv hade jag klänning kvällen till ära.

Vi blev visade till våra platser av Olle, som mycket väl kunde ingått i middagen tycker jag.
En stor skaldjurstallrik var framdukad.
Krabba, havskräftor, musslor, räkor, smör, bröd, dressingar och en flaska vitt vin som maken Mats (Karins), välsigne honom, hade beställt.

Daniel Da Silva var nån slags "värma upp" kille, sådär tycker jag, innan dom stora grabbarna intog scenen kl 21.00.
Intog är faktiskt rätt ord, jag är mäkta impad över både artister och publik.

Så här fattade jag det hela....Martin Stenmark stod för det snygga och det musikaliska, det gjorde han väldigt bra.

Henrik....från parlamentet....Oj, efternamnet bara försvann...Han stod i alla fall för det komiska, lite misslyckade på ett gulligt vis, även han mycket proffsig.

Peter Stormare skulle nog vara den exotiska kryddan i blandningen, lite spännande, vilket han gjorde....okej.
Hade väntat mej mer. Det var nog så att jag satte ribban väl högt för vår HollywoodSvensk.

I det stora hela var det skitbra.
Det enda som var lite pinsamt i min smak var när ByggMatte från Lets Dance kom in och sågade med bar överkropp.
Som tur var hängde damerna med och vrålade i extas....Och så säger dom att Svenskar är stela..Inte vi tjejer i alla fall.
Det var ett myller av dansande kvinnor under hela showen, svårt att inte ryckas med.

Den enda som var stel och tråkig var Mr P...Vilken surdeg
Efter två timmars ätande var kroppen låst i ett fast läge , hur jag än försökte "shejka" loss så ville han inte vara med. Jag fick göra som vanligt, ta det i min fantasi.

Inne i huvudet blev jag världens go-go girl, ni skulle sett mina moves.
Ni alla runt omkring som såg en stel och tråkig stillasittande tant, ni missade värsta partyt innanför pannbenet.

Nästan två timmar senare, efter en massa goa låtar och roliga sketcher var vi på väg hem, nöjda och belåtna, både Karin och jag.

Idag är han fortfarande sur Mr P och det kommer han förmodligen vara hela dagen men det struntar jag i.

Jag säger som min kära farmor sa när nån var sur.
"-Han får väl titt säj i röva te han blir go".....så det så

Tusen tack Mats för att du handlade två biljetter....Miljoner pussar o kramar till Karin som tog med lilla mej trots att Mr P aldrig låter oss vara i fred.

Nu ska jag "shejka" bort till tvättstugan, nynnandes "Let me entertain you"....YEAAAH....

pokonis ( Hjelt heter Henrik i efternamn.)

I VÄNTAN PÅ "ÄJLIEN"

Så fel det kan bli....

När jag skrev att jag hoppades på att Mr P och Frk SLE skulle bli förtjusta i varann och flytta så menade jag verkligen FLYTTA... inte KNYTTA(skaffa barn.)

Tyvärr verkar det va precis det dom gjort och jag får nog en ny inneboende vad det lider, snart
blir det jag som tar mitt pick o pack och drar.

Den här nya har ännu inte visat sitt rätta jag men nog har jag fått smakprov alltid.....

I fredags träffades Tova (dotra) och jag i badhuset för lite nödvändig träning och kanske komma lite närmare borttappad och saknad muskelmassa.
Jag var fortfarande lyrisk från gårdagens svamptur, humöret på topp alltså.
I och för sej hade jag på den vanliga morgonpromenaden med Ewa känt mej lite "vesnare" i bena än vanligt men, ont ska med ont fördrivas och här skulle drivas på ordentligt i bassängen, med dom vanliga 1000 m.
Efter 500 m kände jag att det började krampa lite så jag saktade farten och väntade på att det skulle gå över......
Och över gick det.....I katastrof för min del, på köpet höll jag på att skrämma slag på Tova.
700 meter kom jag, sen kom ett krampanfall jag inte trodde var möjligt.
Underkroppen knöt ihop sej till en stor klump, jag fick ingen luft och det gjorde så fruktansvärt ont.
Tog mej upp ur vattnet fortare än kvickt och det jag kände och såg gjorde mej säker på att .....
Jaha, dags att välkommna inneboende nr tre när "den" gör entre efter fullgången graviditet.....
f-nade Mr P, var han tvungen att ha så bråttom att föröka sej?...... Och det med en "Alien"....

Har ni sett filmen "Alien"? Hur monstrebäbisen rusar runt i kroppen och att det syns utanpå hur det böljar.....
Hujedamej, nu vet jag hur det känns...
Fast i benen, i filmen var det väl magen om jag inte minns fel.

Jag är glad att ha dottern som vittne, annars skulle jag själv tro att jag hittade på.

Vänstra foten drog sej neråt, uppåt så att både knä och fotsula pekade rakt i taket.
Det som finns inne i vaden ålade sej som en orm tills det hamnade uppepå benet, såg helt sjukt ut.
Jag låg bara och väntade på ett "POFF" när ormen bröt sej ut, eller ett "TJOFF" när benet gick av.
Som tur var kom inget "POFF" eller "TJOFF", bara ett tyst ylande från mej, det gjorde så förjolat ont.

Tova bara stirrade...-Mamma, vad är det som händer?

-Kramp, väste jag fram samtidigt som jag äntligen sket i hur ont det gjorde och drog tillbaka "sakerna" till rätt ställe. Det gick nämligen inte att sträcka ut benen som vid vanlig kramp.
Inte vet jag om det var det som avbröt anfallet men det lugnade ner sej i alla fall.

Efter en stund kändes det som det var över och eftersom jag faktiskt hade 300 m kvar så hoppade jag förstås i vattnet för att simma klart...Ingen bra ide..Efter en halv längd kändes det som det var dags igen, så jag gav upp....
Jag hatar att jag inte själv bestämmer när jag fått nog.
Eftersom jag är vuxen borde det vara en rättighet...Det var ju därför man som liten ville bli stor, VILL SJÄLV, KAN SJÄLV....Eller hur?

Efter den här upplevesen har både kroppen och hjärnan varit lite spaka, gått på halvfart liksom. Det retligaste är att alla dom senaste konstigheterna med "kröppastöllet" tror jag går att lösa med rätt medecinering.

Det är bara det att min vardagshjälte (doktor) är en populär sådan. Jag beställe tid i augusti, hans närmast lediga fanns den 21 november.....

På fredag är det dags för blötläggning igen. Kanske går det bättre då.
Har i alla fall bestämt mej för två saker....
Att ta det lite lugnare i det våta och att nästa inlägg ska handla om nåt roligare.....

pokonis

VILKEN HÄRLIG DAG

Vilken dag det blidde....!

Efter gårdagens inlägg fick jag en kommentar från Skrakelmania som tvärvände mitt dåliga humör. Tusen tack för den.
Tänk att ibland behöver man verkligen få en spark i häcken av nån annan.
Den här sparken var mera som en smekning i och för sej, dina vänliga ord och goda råd gick rakt in i hjärtat ska du veta Skrakelmania.....Jag gillar ditt namn......Och jag bestämde mej för att göra som du sa.

Idag skulle bli min dag, men vad kunde jag tänka mej att hitta på? Jag låg länge och funderade i natt och i gryningen hade jag fyllt all min lediga tid.

Först tänkte jag lura med grannen, kompisen Ewa, på en långpromenad. Det brukar inte vara så svårt. Den skulle sen avslutas på Bromma Flyghotell där vi skulle inta en riktigt härlig frukost. Hotellfrulle känns så skönt lyxigt, det gjorde vi mycket på söndagar förr, nu är det dags att återuppleva känslan.

Efter det ville jag gå hem och smälta maten en stund innan det var dags för simhallen och mina 1000 m. "Kröppastöllet" måste få sitt överallt, inte bara genom smaklökarna.
Det får jag nog göra alldeles ensam, Ewa tål inte vatten säger hon, kanske hon är gjord av maräng..???

Till sist skulle jag på hemvägen handla sushi och kanske en liten bit mörk choklad med smak av havssalt som jag tänkte njuta av medan jag läste min bok, "Den du inte ser" av Mari Jungstedt.

Tror ni att det blev så????

Nä...Inte riktigt....När jag vaknade i morse kontaktade jag Ewa och promenaden gjorde vi på 45min, skönt.... innan vi gick såg jag att Sara från Parkinsonföreningen hade skickat sms, hon hade läst mitt ynkande och bad mej ringa.
Vad kunde Sara ha på lilla hjärtat tro?????
Jo, hon tyckte bestämt att jag skulle åka till konferansen ändå, det brukade alltid vara nån som uteblev....Nu blev jag sådär rörd och glad igen, att hon bryr sej.
Hon berättade också att hon var där förra året och att den var bra.
Nu fick jag nåt att fundera på så vi käkade frukost hos mej istället, för att spara tid om jag bestämde mej för chansning.

Åh, vad svårt det blev. Jag hade ju börjat tycka om den här "egna" dagen......Men konferansen hade jag ju sett fram emot....Ska jag ...Såna här svåra frågor ska inte en velig Våg som jag utsättas för.
Det kan vara farligt för kortslutning i hjärnkontoret.

Då..RIIING..Telefonen igen och allt löser sej...
Min jobbarkompis som slutat tidigt frågar om jag vill hänga med ut i skogen och plocka svamp, eftersom parkinsonträffen inte blev av...
Jag som förra veckan konstaterade att svampskogen inte skulle hinnas med en enda gång i år heller kände bara...YES..... Konferansen återkommer och badhuset finns kvar, men frysen...den är alldeles tom på svamp.
En hel vinter utan svampmackor vet jag inte om jag klarar.

Så jag tillbringade resten av min dag tillsammans med Inger, Karl-johan, Herr Kantarell, en massa Vaxskivlingar och även en del andra godingar. Helt underbart och en drömdag för själen.

Kvällen spenderade jag vid köksbordet med att rensa hittegodset. Inte lika kul... Fem timmar tog det och då slängde jag bort ganska mycket eftersom ryggen sa ifrån.

I morgon serveras det varma mackor med svampstuvning hemma hos oss. Jag var ner till Ewa med en inbjudan....Hon sa att hon inte gillar svamp....Konstigt...Sist vi pratade om ämnet var hon lyrisk över nån svampsås...hmm...Undrar om det kan ha att göra med att jag nämnde hur gott det är med Tofsskivling, som jag hittat, men att det är lätt att förväxla den med en jättegiftig svamp, tror det är Spindelgiftskivlingen......Nääee..Vilken fegis...Eller...?

pokonis Annika

VARFÖR JUST JAG

Fy vad besviken jag är...Det var länge sen jag kände mej såå undanskuffad, såå ovälkommen...Och det bara för att det inte blir som jag vill.....Jag brukar inte reagera så......
Känner mej förvånad men kan inte tänka bort det, hur jag än anstränger mej.

Vad är det som hänt, förstår jag att ni undrar.......Nu vet jag inte om jag vågar berätta, ni kommer tycka jag är jättebarnslig...Men va f-n, det får jag väl bjuda på i så fall.

När jag kom hem från Karlstad i lördags hade jag fått en inbjudan från Parkinsonförbundet att vara med på nåt som kallades "Aktivt Liv Konferens 2008."

Det sto t.o.m "Missa inte detta tillfälle"
Man fick information om forskning o medicinering av en läkare jag hört ska vara riktigt intressant att lyssna på.

En vad jag förstod Parkinsonsjuk kvinna skulle berätta om sin ängel, Parkinsonsjuksköterskan.

Det var information om yoga som återhämtning och det fanns också en "pröva-på-verkstad"

Du kunde även träffa läkemedelskunniga personer för diskussioner

Jag blev mycket intresserad och anmälde mej direkt måndag morgon. Nu har jag gått hela veckan och verkligen längtat.
Pratat om det med alla jag känner och bestämt att skriva om vad jag lärt mej efteråt på bloggen.
Kul att äntligen ha nåt intressant att skriva om när det gäller Mr P.

Denna konferens går av stapeln i morgon torsdag, jag har tagit ledigt från jobbet.....

Kl 15.27 idag ringer min mobil....
En mycket glad röst meddelar mej att tyvärr är kursen överbokad så JAG är inte välkommen....

Varför just JAG....Vill jag skrika men det blir.....Neeej....
Jooo, säger han lika glatt och jag önskar att jag inte svarat.
Jag antar att jag var en av dom ratade för att min anmälan kom sent, men jag fick den ju inte tidigare och hade alltså inte en chans.
Därför frågar jag urdumt, på en tre-årings nivå...
-Varför fick jag inbjudan så sent???....Och inser direkt att det var oklokt.
Han skrattar glatt att det kunde väl inte han veta...Det gjorde faktiskt ännu ondare i mitt treårs-hjärta....Han kunde lika gärna sagt...Det skiter väl jag i...

Så nu sitter jag här och undrar vad jag ska göra på "Min lediga dag"...
Det enda jag vet är att jag inte ska till Karolinska Institutet som jag så gärna ville...och nu blev jag 2 1/2 år....Bäst jag slutar innan jag hamnar i livmodern......

pokonis Annika

DIAGNOSTEKNIK

När Mor min fick Wegeners granulomatos fastställt pratade Ewa och jag om att det tog lång tid innan hon fick rätt diagnos.
Jag har även hört många Parkinsonsjuka säga samma sak, hur svårt det var att få diagnos och att det dröjt, enligt dom, onödigt länge. Ibland flera år.
Min egen erfarenhet är precis tvärtom.
(nu är det varning för viss upprepning)

I januari 2002 tyckte min reumatolog att det var dags för ett medecinuppehåll eftersom jag var så frisk från min SLE.
Jag märkte redan då att vänstra armen inte svängde när jag gick och att benet släpade lite, men gjorde ingen större sak av det.
Värre var det när jag i mars följde med på en skidresa med tjejgänget.
Hur jag än bar mej åt kunde jag inte svänga vänster utan hamnade alltid i skogen.
Nu blev jag riktigt orolig. Så fort jag kom hem kontaktade jag reumatologen som skickade remiss till neurologen.
Jag fick en tid redan veckan efter.......Här gick det undan och det är jag glad för.

Träffade en läkare som envisades med att tilltala mej som "Damen".
Ruskigt förvirrande, först trodde jag han drev med mej. Ni som känner mej vet att just "Damen" är en av få kvinnliga benämningar som INTE passar in på mej.
Man är kanske lite känslig, men förutom det var jag mäkta imponerad över hans "Diagnosteknik".

Först fick jag gå fram och tillbaka på Catwalken, i korridoren alltså.
Sen bad han om en autograf....Tog pappret...Vände och vred på det.... La sakta ner det på bordet....knäppte myndigt händerna och tittade mej djupt i ögonen............och sa.."Damen" har Parkinsons sjukdom....
Öhh..Jaha...Och hur kom "Doktorn" fram till den diagnosen???

Han förklarade att min handstil som bara blev mindre o mindre var ett säkert tecken, men naturligtvis skulle jag skickas på magnetröntgen för att vara helt säker.

Jag behövde inte vänta länge förrän jag hade en tid till vad många som varit med om det kallade sin värsta mardröm.
Det skulle vara trångt, bullrigt dåligt med luft och det värsta av allt....man fick inte röra sej det minsta, för då var det risk att allt måste göras om.
Måste erkänna att jag blev lite nyfiken på denna helvetesmaskin, hur illa kan det va?

När det var dags blev jag omhändertagen av två killar som förberedde mej på just det jag förväntade mej....Det LÄSKIGA. Dom förklarade proceduren med lugn och pedagogisk röst och redan då höll jag på att somna.
Jag hade som vanligt sovit uruselt och detta skulle ske kl 08.00...Mitt i natten alltså.
Inte har jag cellskräck heller, jag var inte så orolig.
Jag kördes in i monstrets mage, killarna gjorde några tester där jag fick svara på frågor och sen sattes radion på. Lugna favoriter....ZZZZzzz
Jag skulle ha skulle ha somnat på några minuter om inte jag hade märkt att dom glömt stänga av mikrofonen, jag hörde allt dom sa till varann.
-Hon verka inte så skraj....
-Nää, mest trött.

Monstret började dundra och vibrera, då hörde jag inget, höll på att somna igen.
Efter en stund blev det lugnt....
-Hon är väääldigt stilla...Kan hon ha svimmat?
-Nää, det skulle vi ha märkt, det brukar ju bli liv på`rom först.
-Hon verkar lite väl cool...Tänk om hon har svimmat...
-Fan va jobbigt....vänta...
Nu verkar det som en av dom fått en ide.
-Ursäkta, är musiken okej där inne?
Jag överväger att inte svara, bara för att se vad som händer, men inser att då kanske dom avbryter och jag får göra om allt, det har jag inte tid med.
-Helt okej, jag håller på att somna.
-Okej, va bra...
Inte heller denna gång tänker dom på att högtalaren är på hela tiden.
-Fy faan...cool tant.
Då först...
-Janne, fan...högtalaren...har den va...klick, där stängdes den av. Slut på det roliga.

Efteråt får jag beröm, båda skröt om hur duktig jag varit, att jag låg sååå stilla.

Ett gott råd till alla som ska genomgå magnetröntgen...
Se till att ni sover dåligt natten innan och att ni får en morgontid. Då är det inga problem.

Nån vecka senare fastställdes Parkinsons sjukdom och Dr "Damen" hade alldeles rätt.
En persons handstil kan berätta många sanningar.

pokonis Annika

DIAGNOS MED EN KNORR

Varför måste vi samla på så mycket "dynga" i vår familj...
SLE, LED, Parkinson, Rosasia, Astma, Lactosintollerans, Ulcerös colit, Tandemalj som smälter bort, lite Sjögrens syndrom och så nu mammas diagnos......Wegeners granulomatos???
Vad är det?

När jag tittar på internet står det att det är en ovanlig reumatisk sjukdom...Precis som SLE.
Att det ofta sätter sej på lungor och luftvägar men drabbar i regel hela kroppen.
Börjar oftast som en förkylning med feber och snuva, som det gjorde med mamma.
Behandlas med cortison och vid svårare fall, cytostatica (cellgifter).

Mamma fick cortison i fredags och redan efter några timmar mådde hon mycket bättre.

Nu är hon hemma hos pappa igen. Vi pratades vid för några timmar sen, vilken skillnad...Hon är tillbaka på banan igen, Tack någon.

Jag tycks få behålla henne en stund till. Det ska vi fira med ett besök i Karlstad till helgen, jag Mr P och lilla Frk SLE.

På denna glädjens dag känner jag mej riktigt generös. Därför ska ni alla få ett supertips.....

Om ni som jag har problem med dessa f-b n fruktflugor, gör sisåhär....

Rödvinsvinäger + några droppar diskmedel i tex ett litet glas.
Placera där det är som värst, oftast i köket...och simsalabim...ligger fluguschlingarna på botten och fattar nada....Prova, det hjälper..

pokonis Annika

MR P OCH LILLA FRK SLE

Då var det dags igen, för ytterligare en dust med Mr Parkinson.
Den fegisen har denna gång, kallat in förstärkning i form av Frk SLE, min reumatiska bindvävssjukdom som varit saligt inslumrad i ca 10 år....Vad skulle det vara bra för?
Dessutom är det enligt mitt tycke , åter igen...INTE RÄTTVIST!!!!
Två mot en, att dom inte skäms.

Tillsammans är dom helt klart starkare.
Problem med djupandning, känner jag igen. Ögonen spelar mej små spratt i form av tex dubbelseende eller en jävligt irriterande hinna framför som skymmer sikten.
Att jag pratar sämre när jag är i svacka är inget nytt, men nu läggs det på ett slags filter som gör mej hes....udda, känner inte igen mej själv snart.
Jag har också börjat luta...Ju stelare jag blir, ju mer framåtlutad blir jag.
Jag kanske börjat genomgå nån slags personlighetsförändring......Har det varit fullmåne nyligen eller.....?

Frk SLE drar sitt strå till stacken genom att lägga till lite ledvärk och hudutslag, tappat hår har hon också fått mej till igen.
För ca 25 år sen blev jag helt flintis, då var jag ung och klädde bra i banderas.
Idag törs jag inte ens tänka tanken på att bli kal, har jag aldrig låst in mej förr så är risken stor för att min person försvinner från denna värld en stund, åtminstonde tills det växer ut igen.

Herregud vad jag gnäller. Orkar ni med mer, annars stäng av här.

Det "braiga" är att nu orkar jag inte vara offer längre, nu har jag tagit upp kampen.

Mina vardagshjältar har ju varit borta på semester och jag har känt mej lite ensam, så vad göra?
Jo, när jag hade mina hudsår sist, för jättelänge sen, fick jag hjälp av Hasse.

En kund till mej på min dåvarande salong, såg mitt hemska ansikte och rekomenderade en av sina kompisar som använde sej av bla laser och akupunktur.
Eftersom jag även då till slut blev desperat gick jag dit, något jag är glad över idag.
Han lyckades på sex behandlingar ta bort allt......Då hade jag gått på hudkliniken över ett år och bara blivit värre.

Nu hittade jag honom tack vare internet, ringde upp och förvånades...Han kom t.o.m ihåg mej, att jag hade SLE.

Nu har jag varit på hans klinik tre gånger...Simsalabim......Borta är såren, bara ärr kvar.
Borta är dessvärre alla mina pengar också, men det var det värt.
Som ni kanske förstår blir det inget nytt besök på länge så håll tummarna att såren håller sej läkta.
Även min stelhet höll sej borta några timmar efter behandling , visst är det konstigt.

Nästa steg blir att träna upp kröppastöllet till åtminstonde vad det var innan viktraset.

Jag började i lördags, kanske tog jag i för mycket....
Vaknade kl 07,00 av en helt underbart strålande sol. Lyckades lura med mej Ewa på en timmes promenad.
Efter frukost tänkte jag bara byta sängkläder, tvättstuga på söndag. Upptäckte då att hela sängen, nej, hela sovrummet var i behov av en rejäl dust. Det blev storstädning i flera timmar.

Till sist kom Tova hem och kände sej träningssugen ....Vi gick till Åkeshov där jag simmade i 30 minuter. Det var där, i bassängen jag upptäckte att nästan alla mina muskler flyttat hemifrån.
Jag fick lämna bassängen efter att ha fått mitt livs första krampupplevelse.
Jag kan förstå att folk drunknar om det händer på djupt vatten i en sjö.....Läskigt.

Efter denna ihärdighet var jag rejält trött i kroppen och tänkte glatt, att nu får jag väl sova i natt åtminstonde, det har varit lite si o så med den saken....
Tji fick jag....Det var värre än någonsin, ska ta det lite lugnare i fortsättningen.
Promenera till jobbet och simma en till två ggr i veckan blir nog lagom.

Jag känner mej i alla fall mycket mera hoppfull nu.
Kanske blir dom riktigt förtjusta i varann, Mr P och Frk SLE och bestämmer sej för att skaffa egen hydda...

Avslutar detta ynkande med en glad nyhet.
Min Mamma fick röntgen tidigarelagd. Torsdag kl 9.30........TACK.....
Som min "Dunderkloka" mor brukar säga.

-Dä finns inget tjåcker möln än att sola skiner ijenöm på nöö stääll.

pokonis Annika