DUMGRUPP O SMARTGRUPP

på Ameliabloggen där jag också skriver ibland har vi en hel del lärare vad jag har förstått.
Jättegulliga tjejer som vill göra sitt bästa i en miljö som är hård som sten och samtidigt skör som glas.

För några dar sen skrev "Bondbrud" om en lärare som varit dum.
Det roliga är att i helgen när jag spelade "Häpp" med kompisarna kom vi att prata om "Knäppa" lärare. Det verkar ha funnits minst en i varje skola.

En berättade om en slöjdlärare som, när han i 5:an stolt visade upp sin julklappsgrytlapp till mamma sa.
- Jag har sett nåt liknande förut.. Men den som gjorde den var blind......

En annan lärarinna delade in eleverna i grupper.
Hon sa att hon var såååå trött på dom att det skulle bli två grupper.
Dumgruppen och smartgruppen. Sen gjorde hon indelningen med tysk brytning på plats.
Alf Andersson...Domgroppen.... Jörgen Flink...Smartgroppen... osv.

Själv har jag två otrevliga lärarupplevelser, jag ska berätta den första.

4:e klass, vi får en vikareie.
Vår jättebraiga Assar är långsjuk och vi får en äldre herre vid katedern.
Han är såpass antik att när han får höra mitt namn blir han vild av glädje.
Det visar sej att han haft min pappa i skolan... I teckning.
Nu är det så att min far är grym på just teckning, konstnär är bara förnamnet.
Och jag, dottern...Nä..Det är som med bakningen, helt värdo.

Måste fundera på om jag är en bortbyting när jag tänker efter...

Vikarien blir i alla fall överlycklig och bestämmer genast att vi ska göra ett projekt.
Vi, hela klassen, ska rita och måla en ökenkaravan med mej, "arvtagerskan" som projektledare.

Jag visste att jag inte var lika duktig som pappa, men han har ju faktiskt tränat några år längre än mej, så jag högg tag i det hela med energin hos en förväntansfull 10 åring.
Gissa om chocken var förlamande när vikarien kom och såg vad vi, jag åstakommit efter en stund.
Han blev fly förbannad. Skrek att det var det värsta han hade sett och att jag var en skam för min far...För han..Han kunde teckna.. Det här kunde inte ens kallas krumelurer......

Där stannade min utveckling, det blev inget mer ritande för barnet Annika...Han krympte mej till flugskitsstorlek.
Inget ritande eller målande under hela min resterande barndom. Inte förrän jag själv fick barn som tjatade.
- Mamma, rita en ko..... Okej, hon är så liten, tänkte jag, hon blir nog stolt över mej.
Jag försökte... Tova tittade, och gallskrek...Det där är ingen koooo....Det är ju en gris, en ful gris.... Och visst hade hon rätt, den var asful.

Sådär har det fortsatt, fast nu skrattar vi åt min totala hopplöshet med pennan.
Nu tror ni att jag gråter inombords, eller hur?
Inte alls, och vet ni varför.... Jag har det ju i mej, jag är frisör....En jävligt duktig frisör dessutom. I alla fall före Mr P.
Jag vet varför jag inte kan..Han, vikarien, tog bort glädjen.....

Tackolov så är de allra flesta lärare tålmodiga hjältar som verkligen vill barnens bästa.
Arvids nuvarande magister är ett gott exempel.
Även på Tovas gymnasienivå finns det mest guldkorn.

Men om man tänker på det är det ganka läskigt hur lätt det är att förstöra ett barns framtid med nåt så simpelt som förnedring...
Det är mycket svårare att få den lille att förstå hur bra han, hon egentligen är, och hur mycket dom kan åstakomma, bara genom att känna glädje över det dom gör.

Jag beundrar alla er som tålmodigt försöker...Alla ni BRAIGA lärare.

pokonis A

DET ÄR INTE MITT FEL

Jag kan inte baka.

Här får vi inga hembakade bullar, BUHUBU!

Inga 7 sorters kakor heller....Det är synd om mina barn. Men det är faktiskt inte mitt fel....

Vi har gasspis.... Gasspis är jättebra när man lagar mat.

Det blir varmt fort, och stänger man av den slutar det koka eller fräsa omedelbart... Men baka.... No,no,no.

Bullarna blir antingen degiga och brända i botten vid den värme som rekomenderas. Tar man svagare värme blir det torra, stenhårda blaffor som går att slå ihjäl folk med...Inte bra.

Kakorna flyter ut till stora pizzor, även de med bränd botten, värdelöst....

Min mamma brukar säga att hon inte kan fööörstååå hur hon, matlagningens drottning kunde avla ett så värdelöst stycke till dotter när det gäller det kulinariska mysteriet.

Det är sant, min mor var i sina verksamma år kokerska på Uddeholms Kraft, där pappa jobbade, i många år. Hon lagade maten från allra första momentet, inget halvfabrikat där inte, till mellan 50-90 personer... Och hon gjorde det med bravur..Enligt alla andra.

Jag kan förstå att hon tycker jag är värdelös som inte klarar av att göra det samma till 4 pers.....Men det är inte mitt fel.... Jag säger det igen...GASSPISEN.

Visst lagar jag mat. Men inte på det sätt hon gjorde... Jag står inte och dundrar och kokar i flera timmar.

Det blir inte Kallops, Dillkött eller Rotmos o fläsklägg...Det sista i o för sej för att jag är den enda som gillar det, men ändå...Inga långkok på våran gasspis.

Nej, hade jag vanlig spis, skulle jag baka och Dundra i grytorna så det stod häääärliga till...Säkert...Jag lovar...

DET ÄR GASSPIENS FEL SÄGER JAG......

pokonis A

ANNORLUNDA JULAFTONSMINNEN

Sonen nu 13 år var som liten oerhört envis, rättvisetänkande och faktiskt mer konsekvent i sitt tänkande än sina föräldrar.
Hade man lovat nåt och sen inte höll det på sekunden blev han mycket upprörd, likadant var det med hot.
Ett hot som inte genomfördes kunde få honom att tappa respekten för lång tid framöver.
Därför var det viktigt att tänka på vad man sa. Vi var ganska duktiga på det, men inte alltid.....

Nu är det julafton, han fyller 4 år i april och tandläkaren har sagt att om han inte ska få bestående men, måste han sluta med nappen nu.
Vi har tillsammans bestämt att tomten ska få napparna mot ett byte . Hans napp mot en julklapp.

Julafton tillbringas hos min bror och som vanligt kommer tomten efter Kalle Anka.
Jag märker att han redan är lite trött, han tvekar men lämnar i alla fall över sina trogna följeslagare.
Han hade två st i munnen, en under näsan. Ett par stycken satt fast mellan tårna och alltid en i var hand, så det var ett helt gäng som överlämnades.

Sen dröjer det inte länge förränn cirkusen är igång..... NAPPEN!!!...... Vrålar den dödströtte sonen.
-Vi har ingen, den tog tomten med hem till minsta Nissen, försöker jag desperat.
Till slut inser vi att det är dags att åka hem, alla börjar bli trötta av oväsendet.

Väl hemma fortsätter kampen om den bortgivna älsklingen.
Han är så trött att han rämnar men håller sej vaken i ren panik.
-Vi har ingen napp..... Vi gav den till tomten, försöker jag för hundrade gången...... DÅ.....
Storasyster som trodde hon gjorde oss en tjänst hade hittat en förlupen napp och kom stolt springande.
-Titta vad jag hitta.
-Neeeej.... Sonens ögon lyser lyckligt upp och han rycker åt sej älsklingen.
Det är då jag gör det otroliga misstaget.... Jag säger.
-Om du tar den nappen nu..... Så kommer tomten och tar tillbaka ALLA julklapparna..... GULP..ÅH,NEJ... SLURP... Där satt han, nappen. Intryckt i den nu sovande sonen.

Åhhh, SHIT.... Tårarna rinner över mitt dumma hot.
Storasyster som inser att hon inte gjorde oss en tjänst börjar också gråta och maken skäller irriterat över sin korkade fru.
-Jaha, och vad gör vi nu?
Vi plockade bort ALLA sonens julklappar och gick till sängs, konstaterande att detta var den sämsta julaftonen nånsin.

Frukosten morgonen efter bedrövelsen..... Barnen är på strålande humör, pladdrar och skrattar. Efter en stund säger storasyster.
-Nej, nu ska jag leka lite med mina julklappar.
-Ja määää.... Ropar den "glömske" sonen.
Nu gäller det... Gode nån, hjälp mej. Men jag måste så jag tar sats.
-Men, du har inga julklappar gubben... Du tog ju nappen så tomten hämtade tillbaka dom...

Nu väntar jag mej det vanliga illvrålet men det blir alldeles tyst.
Han sänker blicken och sitter alldeles stilla och tyst. Så tyst att man skulle kunna höra en liten knappnål som föll.
Det gör så ont i mej.... Jag måste hitta en lösning.
Då är det som om nån tar över.... Jag hör mej själv säga.
-Jag har en ide... Vi ringer tomten och frågar om du kan få EN chans till.
Han tittar upp, ögonen börjar glittra.
-Jaaa, mamma, ring nu, på en gång!

Jag går ut ur köket och "ringer" samtidigt som jag ritar en "klappkarta" till senare.
När jag kommer tillbaka ser alla riktigt förväntansfulla ut, tom maken står där med undrande blick.
Jag kommer ihåg att jag funderade på om han spelade med ovanligt bra eller hade dragits med i dramatiken.

Jomenvisst, tomten är snäll så om Sonen springer direkt till sopen och kastar bort "fulingen" så kommer klapparna tillbaka.
Han rusar ut i trapphuset, alla är med.
Jag öppnar sopnedkastet och han ställer sej på tå och kastar utan att tveka bort sin älskling. Sen blir det skattjakt under skratt och förväntan tills alla sakerna har hittats.
Jag tror aldrig julklappar varit så efterlängtade eller lekta med som det året.

Det konstigaste av allt... Han nämnde aldrig nappen efter det, inte en gång.
Själv inser jag att jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Ibland har man tur....

Pokonis A

VÅRTVANDALISM

Denna vecka firar vi 10-års jubileum på Copparstrået...
Det är alltså 10 år sen jag, Camilla och Inger köpte Lena-Marias salong o solarium.
Vi och våra män + ett antal kompisar blåste ut allt....Jag menar ALLT och byggde en helt ny salong.
Så stolta vi var.

Tre tjejer som äger.
Inte många trodde vi skulle hålla sams, speciellt eftersom vi är fruktansvärt olika.
Själv gav jag det hela 6 år..Det trodde jag nog skulle funka.
Nu har det alltså gått 10 år..

Vi är nu 6 frisörer och 2 hudbrudar, alla egna företagare.
Jag kommer i dagarna att vara ett minne blott som delägare.
Mr P har tröttat ut mej, jag är glad om jag orkar sköta min egna lilla firma.
Jag lämnar över till Inger o Camilla och hoppas jag kan hyra ett par år till.
Om ingenting intressant dyker upp...

Det finns en sak till jag skulle kunna fira, men det känns inte lika roligt faktiskt.... Nu viskar jag..... I år har jag varit frisör i 30 år...
FYSCHÖVEN så gammal jag känner mej nu.... Nej, det lämnar vi därhän....

Någon frågade mej om jag gjort bort mej ordentligt på jobbet nån gång.
Förutom klippt för kort eller färgat för mörkt osv.
Jodå, jag behöver inte tänka länge förrän ett idag roligt minne dyker upp.

Jag är 17 år och elev på Lennarts Frisersalong i Karlstad.
Jag har hunnit få lite stamkunder, dom flesta pratar man och skojar med... Utom en.
Han, en man i 30-års åldern som kommer var 6:e vecka och då går det alltid till på samma sätt.
Han hänger av sej och säger -Hej...
Sätter sej i stolen, ber om en vanlig herrklippning.... Jag klipper under tystnad medan han läser Veckans affärer....
När jag är klar visar jag nackspegeln, han tackar... Jag tar fram den lilla rakapparaten för att ta bort nackhåren, aktar mej noga för vårtan han har lite längre neri i nackkanten......

Denna gång sker samma procedur ända tills vi kommer till vårtan.
Jag glömmer vara försiktig och.....swwochs.... Oj......
Vårtan sitter kvar på maskinen, jag har just gjort en sorts skönhetsoperation.
Han reagerar inte det minsta, det är bra.... Men helvete vad det blöder...

Hade detta varit idag så skulle jag skyndat mej hämta papper och sagt, typ.
-Åh nej, jag klippte vårtan!
Annika 17 år är inte så kaxig utan kastar av honom skynket, springer och hämtar hans kavaj som jag tvingar på honom innan han hunnit resa sej helt....
Jag ser fläcken på den vita skjortan bli större o större o STÖRRE....
Tar betalt på 30 sekunder, sen föööser jag ut honom med ett..."Trevlig Helg".
När han väl är ute andas jag ut... i 10 sekunder innan jag inser att ...
När han kommer hem och upptäcker detta blodbad så kommer han ju att ringa!
Tackolov att det är fredag, dags att gå hem.

På måndag har jag sååå ont i magen att jag helst av allt vill sjukskriva mej, det är nära.
Jag inser dock att jag måste begära avsked för att komma undan detta, så jag hasar mej dit till sist....
Ingenting händer... Inget samtal från en arg, vårtfri man på hela den dan...Eller nån annan dag heller.
Han kanske är jätteglad för att vara av med vårteländet.... Han måste ju ha märkt nåt.... Dagarna o veckorna går, jag slappnar av, tills en dag.........
Hujedamej...Hans namn i min kalender....HJÄLP...
Jag fick våndas i fyra dagar innan det var dags.

Han kom.. Sa hej... Satte sej i stolen och bad om en vanlig herrklippning.
Han läser Veckans Affärer medan jag klipper...
Jag visar nackspegeln, han tackar. Jag tar av skynket, tar fram maskinen och tar bort nackhåren...
Jag behöver INTE akta mej för nån vårta... Han betalar, säger hej då och går......!! OOOKEEJ!!!

Han gick hos mej ett antal år, tills jag flyttade.
Under hela tiden sa han aldrig ett ord om att jag stympade honom...
Inte ett tecken på att han upptäckt min misshandel.....

Jag vågade heller aldrig fråga, men gissa om jag fortfarande blir nyfiken när jag, som nu tänker på det......

pokonis A

SOLA I KALLSTA, BLA

Varför tror vissa människor att dom är så intressanta att jag vill höra ALLT dom har att säga? Dom kan inte ens stava till "integritet" eller respekt och vet sannerligen inte vad orden betyder.

Förbudet av mobiltelefoner på tunnelbanan tyckte jag var urlöjligt, men efter 3 tim på tåget till Karlstad var jag beredd att försöka få det återinsatt, plus att förbjuda kickoffresor för företag med extremt egenkära chefer.

Snett bakom mej och min kompis satt en tjej som under en tid, en evighet kändes det, diskuterade fester som varit och kommande bataljer.
Vem var fullast?
Vad skulle hans mamma säga när hon upptäckte spyorna i soffan?
Micke och Tina använde inget skydd när dom "kk:ade i lördags osv........
Ok, Hon måste få prata...Men måste det låta som om hon använde megafon.....?

Nästa irritationsmoment var värre....Mycket värre.
Den kvinnliga chefen med den bredaste "kallstadialekt" jag någonsin hört, Bengt Alsterlind släng dej i väggen, (o) roade alla sina skyddslingar och oss andra med sina bravader.
Allt från bataljer med sin chef, till att ta över som reseledare när resebolagets egna inte klarade biffen.....OCH DÅÅÅÅ SA JAG......

Jag och min kompis hade just gett upp ett korsord för en vilopaus.
Hade sparat den så att resan skulle gå lite snabbare.
När vi stannade på centralen i karlstad 22.17 var jag både rödögd, av trötthet och rödkindad av återhållen ilska.

Efter ett par trevliga dagar i Solens mecka... Vet ni förresten vad "Sola i kallstad" egentligen är?........ Var det dags för hemfärd.
Vi klev på tåget...Det var lugnt o skönt...Tills Hallsberg.
Där klev det på ett gäng män i olika åldrar.
Vi kom fram till att det var en bridgeklubb som varit och tävlat.
Tränaren för den brokiga samlingen var inte tyst längre än att han fick andas in.

Nu hade jag och mitt sällskap haft en trevlig helg med god mat och dryck.
Trevligt sällskap och mycket vila, vi var inte så lättirriterade mao.
Jag kan däremot garantera, att hade resan varit 30 min längre hade han blivit nitad av herren snett framför mej.
Han satt och blängde på tränaren och svor högt över att han aldrig "höll käft".
Vi väntade med spänning på om han skulle klara sej från däng eller ej...Det fattades 30 min.....

Det jag konstaterar så här efteråt är, att det faktiskt hänger lite på en själv hur jobbiga människor runt omkring blir.
Den egna irritationströskeln beror på det egna humöret.
Jag var gladare på vägen hem...Helt klart.

Till sist....Nej, solen skiner inte ovanligt mycket i Karlstad.
"Sola i Kallsta" var en sevitris på Stadshotellet som alltid var glad.
Det var hennes smeknamn...

pokonis A

SMÅ(S) EGENHETER

Jag minns det som det var igår...

En vacker januaridag för snart 19 år sen.
Danderyds sjukhus, jag ligger med min förstfödda på armen.
En ljuvlig varelse med rosa luva.
Väldigt vacker för att vara nyfödd måste jag säga... Har ni hört den förut?
Där ligger hon nöjd och jollrar för sej själv...Blä, blä. Da,da. Ma,ma.... Jag hörde det...Hon sa mamma... Vad månde bliva av detta barn.

I monsterburken bredvid ligger en babies med blå luva.
Ansiktet är hopskrynklat, han skriker och slår med båda händerna på blöjan och jag vet exakt vad han skulle säga om han kunde...

-Släpp ut min kompis!!

-Jag vill hälsa på min bäste vän!! Har varit här ute i kylan nu ett helt dygn och ännu inte fått hålla om min bästis...

-SLÄPP UT HONOM!!!!!

Hmpf...Det vet man ju hur det är med den saken.
Får han bara grepp om den släpper han aldrig taget igen..... Snoppen alltså.
Det har man ju sett förr med killar...Detta eviga pillande, dragande och tillrättaläggande i alla möjliga och omöjliga situationer tar ju aldrig slut.
Tur att jag fick en tjej... Ingen utväxt att dra i...Bara lilla oskyldiga Fiffi.
Vi tjejer behöver inget handtag för att hålla balansen.

3 år senare...
Den perfekta varelsen har växt till sej och blivit ett feberbarn.
Det betyder många sömnlösa nätter med 40 graders feber som vid lunchtid dagen efter krympt till 36,5 men...försent för dagis.... Hon är jättepigg..Inte jag.

En annan sak som utvecklats lite annorlunda än jag, den ömma modern räknat med är sitt intresse för FIFFI!!!
Okej, det finns inget att greppa tag i, men det kända bowlinggreppet är inte att förakta.
Vår ljuva 3-åring släpper inte taget om hon inte måste.
Vi försöker att inte göra så stor affär av det , men vid matbordet och framför gäster är pillande tabu.
Kompisar och andra besökare brukar bli aningen besvärade över det tidiga intresset för onani.

Denna dag är vi alltså hemma, febern har gått ner, hon är pigg som en lärka.
Jag försöker läsa en saga men jag tror inte hon lyssnar.
Det pågår en febril aktivitet innanför brallan och till slut brister mitt tålamod......

-Älskling...Sluta pilla..Du kommer få ont i Fiffi som du håller på.
Hon tittar upp förvånat..Sen lyser hon upp.

-Näää mamma...Fiffi blir sån när jag pillar...
Nu blir jag nyfiken...

-Hurdå sån?

Hon funderar, biter sej i läppen..

-Sååån!

-Jaa, men vad menar du med sån?
Hon tuggar frenetiskt på underläppen, hjälper till med pekfingret i mungipan... Skiner upp och säger...

-Hon blir glaaad ju.....

När jag tänker efter måste jag småle....... Hon har ju rätt...Och kan man säga det bättre .

Den här lilla egenheten satt i ungefär över en vinter, sen slutade det bara.....

pokonis A

ÅTERFALLET

Förr var jag en väldigt spontan person som kunde överraska både andra och mej själv med mitt handlande......Det var innan Mr P flyttade in.

Varför har han så stort inflytande?
Jo, numer måste jag planera mitt agerande så jag har koll på läget.
Annars kanske jag blir osäker och nervös mitt i...Och vad händer då.....
Jag börjar sluddra och skaka och då är man inte så charmig utan ses som full och pinsam.

Häromdagen kom det dock tillbaka en liten bit av mitt gamla jag.
Det bästa var att jag reagerade så fort att jag inte hann tänka efter och bli nervös.

Jag skulle på återträffen på Rörstrandsgatan, jag var lite sen. Därför bestämde jag mej för att ta genvägen genom Västermalmsgallerian.
Sagt o gjort,in i trängseln.

Vad finns det ALLTID i gallerior?
Jo, teleabonnemangsförsäljare. Jag är så himla trött på dom, mest för att jag alltid får dåligt samvete och försöker förklara mej och då blir jag nervös och börjar sluddra.

Jag ser att han spänner ögonen i mej så jag bestämmer mej snabbt......

-Ursäkta, damen......3 G förstås...

-NEJ, Har inte tid.....Kort o koncist...Känner mej riktigt stolt.

-Jag som bara tänkte be om en kram...Säger den unge spjuvern lite fräckt för att genera mej och göra sej kul inför kollegorna.

Då tar gamla Annika över en stund, jag häver ur mej....

-Det var nåt annat.
-En kram har jag alltid tid med.
Varpå jag omfamnar pojkstackarn som pafft kramar tillbaks och piper...Sjysst.

Kompisarna bakom honom hade väntat sej en rodnande "Dam" och att få garva lite åt mej.
Nu var det dom som tappade hakan.

-WOOOW...... Hördes som en susning...Va läckert.....
Själv blir jag först lika paff över återfallet som dom.
Sen kommer glädjen...YEEAAAH..I`m back on track.

I alla fall för en stund och jag tänker njuta av det......

Pokonis A

ÅTERTRÄFFEN

I mitten-slutet på 8o-talet var vi fyra kompisar, jag, Karin, Carin o Kerstin som höll ihop i vått o torrt.
Vått på somrarna då vi i två båtar for runt och gjorde Mälaren o Skärgården osäker på helgerna när vädret tillät.
Systrarna Carin o Kerstin i sin 10 m långa trämotorseglare "Snark", och Jag o Karin i en lite mindre träbåt som jag, "skeppsråttan på båten, till ägarinnans stora förtret men alla andras förtjusning döpte till "Sjö-Kan".

Så kul vi hade....Var vi inte ute på sjön så var det fester eller vanliga krogrundor som gällde, alltid hände det nåt.

På vintern fortsatte festandet förstås men vattnet frös och vi fick åka skidor istället.
Nyåret firades ofta bland bergstopparna med "gänget" och Sigge Sport.

Nu har det gått några år. Karin träffar jag då o då, men Kerstin har jag nog inte sett på snart 20 år.

Så i somras damp det ner en inbjudan till 50-års fest för Carin.... Shit, va kul.......Shit, jag kan inte.
Typiskt....Just den helgen hade vi bestämt firmafest på en av jobbtjejernas lantställe, det var bara att tacka nej...Buhu...
Ännu mera "Buhu" blev det när festen blev inställd i sista minuten.

Där stod jag med långnäsa....De bidde inte nåt.

Då bestämdes det att vi fyra skulle träffas ändå....Det var igår...

Vi utsåg mötesplatsen till Rörstrandsgatan 16.30.
Tyvärr kom inte Kerstin, denna gången...Carin o Karin kom.....Så himla kul.
Vi började bubbla i munnen på varann innan vi lyckats välja restaurang och när vi väl slagit ner rumporna fanns inget stopp.
Det kändes som om vi sågs igår....Jag älskar känslan av att man bara kan plocka fram varann efter alla dessa år, som om tiden stått stilla.....

Den här kvällen gick däremot jättefort, vi hann bara skumma av varanns liv o leverne så var klockan över åtta.
Eftersom vi åt vår mat, drack några glas vin och sen bara satt o pratade, tyckte personalen vad det verkade att vi höll en plats i onödan så till slut gav vi upp för påtryckningarna ,betalade o drog.

Vi hann inte med några...Kommer ni ihåg..Eller.....Minns ni när.... Så vi bestämde...
Att var tredje månad ska vi ses på nåt ställe som en av oss ordnar.
Nästa gång blir i början av februari..Jag fixar.
Nu gäller det för mej att hitta ett tillfälle där alla kan.

Hoppas det här blir en vana, att vi fortsätter träffas.
Karin har fortfarande båtintresset kvar.
Hon är ordförande i sin båtklubb o pluggar nu till kapellmakerska.

Måste erkänna att jag är både stolt över och imponerad av min kamrat.
Hon sa upp sitt trygga men lite trista jobb efter 9 år för att bli en fattig student
Det är modigt.

Vem vet..Kanske blir Karins fixarträff en helg på sjön i sommar..... Det vore nåt att se fram mot....

Ha en bra dag pokonis A

ÖGONFRÖJD

Idag har jag varit hos ögonläkaren. Det blev en udda upplevelse vill jag lova...Läs om ni orkar...

Det började redan med kallelsen , där det stod..."Kom i god tid då det ofta förekommer lång kö".
Eftersom jag är en lydig tös var jag på plats redan kl 9.30....En timme innan .
När jag var anmäld och klar var det fortfarande en timme till det var dags eftersom det var tre kassor öppna och två personer före......Snopet..

Nåja, nu kan jag softa lite tänkte jag och masade mej till rätt avdelning...55 min kvar...Inga tidningar fanns det, om man inte räknar "Stridsropet" och en Svensk Damtidning från 2005...Ingen bra mix till en icke troende frisör..

Tiden gick saaaktaaa, men till slut hände nåt.
En jättesöt äldre kvinna med kolsvart strikt rak pagefrisyr uppblandat med silvrigt gråa strån, många strån,ställde sej i dörröppningen och ropade med en stark rysk brytning.

-ChAnnika ChMaria....
Eftersom det är ungefär halva mitt namn så reagerade jag så klart men jag blev ganska osäker. Jag har ju ett efternamn också.....

-CHANNIKA CHMARIA...Där kom det igen, jag lutade mej fram...Hon såg det och klev närmare

-ChAnnika?

-Jaaaa, till att börja med...Försökte jag..

-OK..Sa hon ,och sen...Jag vet inte om hon alltid bar sej åt så , eller om hon läst mina papper och trodde jag var handikappad pga Mr P.
Hon greppade min jacka o väska med ena handen. Med den andra drog hon upp mej på fötter och började släpa in mej på mottagningen.
Det måste sett hur kul ut som helst, just då kändes det faktiskt som jag inte hade några ben, jag höll på att börja asgarva.

Hon släppte ner mej på en stol framför nån slags apparat.

-Chitt här....Nu skulle hon titta in i mina ögon.

-Vashjågod, lägg hjakan i skjålen....OK

-Det är lite högt, går det att sänka lite?

-OK.....Sen åkte jag bergodalbana, upp o ner ett antal ggr tills jag ljög och sa att det var...OK.

När det var klart skulle vi in i ett annat rum för att läsa på långt håll.
Hon reste sej och närmade sej min plats...Men nu var jag beredd.
Jag hoppade upp på egna ben, stod hur stadigt som helst och nu verkade det som hon förstod.
Hon tittade förundrat och sen....-
OK, Chkom...jag gick in alldeles själv.

Hon täckte för ena glasögonglaset med en plastplupp och sa....

-Vi boörjar chmed det chögra örat.....ÖGAT...Ja. Det gjorde vi och det gick bra...

-OK......Det vänstra var heller inga problem så nu var det dags för ett besök hos doktorn.

Nu tyckte hon tydligen att jag klarade mej väldigt bra själv för hon stormade ut ur rummet med ytterligare ett...
-OK.... utan att ta bort plastpluppen för ögat eller att kolla om jag förstått vad som var på gång.

-ChKom, hörde jag, sen var det bara att rycka bort plasten och iväg.
När jag kom ut stod hon och väntade. Hon började fösa mej framför sej samtidigt som hon mässade detta ...
-ChKom....
Till slut hamnade vi utanför doktorns dörr..

-ChSitt...manade hon...Do skall treffa Dr OO...???? ChKan jak inte ottala, Chan kommer Chnart,
-OK....Med det vände hon på klacken och försvann...Mama mia....Vad var detta?....Är det nån som driver med mej....
Jag började kolla efter kameror i taket men nej.
Vilken häftig kvinna, helt sanslös...Jag ångrade att jag inte kollat vad hon hette.
Nåja, nu var det för sent ....Trodde jag.....
Här kom hon igen..Denna gång föste hon en äldre farbror framför sej.

-ChKom..Hörde jag...Sen...Neej, Chjag chär vilse...måste fråga chvar do skall sitta...OK....Farbrorn såg inte glad ut.
Innan hon försvann tittade jag på namnlappen...Luminita Leg. Sjuksk. stod det.
Henne kommer jag aldrig att glömma.

Doktorn med det omöjliga namnet visade sej vara en ung, snygg väl svensktalande man som konstaterade att jag har "Tyst migrän". Nu var det ingen nyhet utan vad jag själv trodde från början, men jag är glad att alla möjligheter kollas.

Framför allt är jag glad att få uppleva detta unikum till kvinna...Må hon aldrig ändra på sej..OK...

pokonis A

SÖNDAGSTANKAR

Söndag kväll....Helgen är slut så också höstlovet.
Maken o sonen kom hem för några timmar sen, allt är som vanligt igen.
Det är väl bra....

Hur blev det med allt jag skulle göra och hinna med denna helg?
Inte mycket kan jag väl lungt säga...Spelar ingen roll egentligen, när har jag någonsin planerat nåt förut.

Ett exempel.
När jag blev gravid första gången ringde jag min mamma för att berätta vad som väntade......
Hon blev alldeles tyst en lång stund, sen sa hon...

-Jaha, men det är ju så.....Varför skulle du planera det när du aldrig planerat nåt annat......?

Hon visste inte ens att jag träffat kille, knappt jag heller iofs.
Om jag säger att vi träffades i mars -89...Tova är såg dagens ljus januari -90, född 2 dagar för tidigt......Hoppsan Kerstin...

Eller när jag ringde hem och berättade att jag skulle flytta till Stockholm om en månad.

-Var ska du bo...? Frågade mamsen.

-Ingen aning, men det ordnar sej nog, svarade den grymma dottern, jag alltså, och mamma fick ångest.

Nej....Helgen blev...annorlunda, men helt ok......OCH....Jag kom på en sak.
Mina nya mediciner har visst börjat verka.
Det märkte jag när jag satt och skrev ner ett matrecept.
Handstilen var nästan som vanligt.
När jag sen började tänka efter kom jag på mer saker på +sidan.

Pratar bättre...Inte haft lika många dosglapp...Sover bättre...Kroppens ständiga "pirr" är inte längre alltid där....

Nästa vecka ska jag gå till simhallen och ge mej på frisim o fjäril.
Skulle då även det här med att koordinera funka och att kramperna uteblir, det sista är det viktigaste, då j..lar...Då är jag på gång vänner.

Då måste det firas på nåt vis......Hur väntar jag med att tänka ut tills jag provat...Om ni kommer ihåg och ids får ni gärna skänka mej en "styrketanke" på fredag förmiddag, det är nog först då jag kommer iväg.
Känner mej nästan redan lite pirrig av förväntan...Vänta nu.....Pirriig??......Hoppas det bara är förväntan...

pokonis A

"BUS ELLER GODIS"

Innan jag går och snackar allvar med John Blund måste jag berätta en söt historia som mina släktingar i Falun var med om en Halloweenkväll för några år sen,

Det handlar om Leif, För enkelhetens skull kan vi säga att han är min ingifta morbror, det stämmer nästan.

Jag kommer ihåg när jag var liten och vi hade stora släktträffar hos mormor o morfar.

Då samlades de vuxna i finsalen efter middagen för att umgås som vuxna gör.
Inte Leif...Han spelade hocky med grabbarna ute på gårdsplanen eller dansade "döende Svanen" på köksgolvet med mej.
Jag tror han trivdes bättre med oss barn..Och vi älskade honom. Han var den bäste och galnaste lekkamraten man kunde tänka sej...

Idag är han runt 70 år.
Som jag förstått det hela har han alltid varit kvarterets lekfarbror.
Den ständigt varierande jultomten i alla grannhus där det fanns barn.
Den tokigaste fotbollsdomare med alldeles egna regler uppfunna för stunden och hur det passade in just då.
Det kan hända vad som helst när Leif är med och leker och barnen älskar spänningen i det.

Även mina barn pratade som små lyriskt om "Keckla" eller "Hink Ma Vink" Som är två av de många namn han använder.
Kärt barn har många namn, brukar man säga...Stämmer väldigt bra i detta fall.

Att man måste vara beredd på det oväntade när det gäller Leif, det är vad den här historien handlar om.

Det var Halloween och Leif o Majbritt hade förstås bunkrat upp med massor av godis till barnen, det var ju dags för "Bus eller godis".
Det ringer på dörren....Leif öppnar för ett okänt antal utklädda godissugna småungar som skriker.

-BUS ELLER GODIS!!!

Samtidigt håller dom upp påsen, för dom vet ju att i det här huset får man maaasssor av gottis. Men inte denna gång.

-Bus säger Leif.
Ungarnas ansikten mulnar....Påsen sänks och dom upprepar alla förvånat i kör.

-BUS?????

-Jaaa, BUS......Upprepar det vuxna barnet, förvirringen är total.....

.-Det går inte, säger en liten pojke till slut lite ynkligt.....

-Vadå går inte??????

-Nä...Vi kan inge bus...Fortsätter han..Lika ynkligt.

Då får han plötsligt hjälp av en ännu mindre tjej....

-Förresten får vi inte busa för mamma....

-MAN FÅÅÅR INTEE BUSA!!!

Det hela slutade med att dom gjorde en "deal".
Barnen fick godis med sej hem men måste först lova på heder o samvete att senast två dagar senare leverera ett bus.

Kom det nåt bus....Det har jag glömt fråga...Måste ringa o höra om det nån dag.

pokonis A