söndag 30 mars 2008

DEL 3

Hur gick det????

Katarina är en häftig tjej på många sätt.
Inte minst för sin förmåga att kommunicera med andevärlden.
Om jag förstod det hela rätt var hon inte så förtjust i sin gåva från början så nu går hon och tar kurser hos min idol, Terry Evans (från "Det okända"), för att lära sej hantera fenomenet.

Hon hade nu hemläxa och jag fick äran att vara en av övningskandidaterna.

Gissa om jag var nervös innan. Tänk om det inte fanns en enda ande som hade nåt att säga mej...... det hade varit pinsamt.

Jag hade inte behövt oroa mej, fyra kontaktsökande själar trädde fram.

Två av dom är jag fortfarande lite osäker på så dom får vänta på presentation, men de andra två var det ingen tvekan om vilka det var.

Först kom Elsa, mammas moster. Hon var lite som en mormor för mej eftersom min riktiga dog när mamma föddes.

Hon beskrevs som pillemarisk och busig, både som barn och vuxen vilket stämmer bra.
Hon gillade att ställa till bus och sen inte låtsas om att hon hade nåt med det att göra.
Hon hade pokerface vilket stämmer även på ett annat sätt. Vi spelade mycket kort på somrarna, hon fuskade hela tiden vilket hon aldrig erkände. Hon skrattade bara sitt värsta häxskratt och gick på i samma stil.

Vi barn fullkomligt älskade både henne och att busa med henne.

En annan liten egenhet hon hade var att alltid när vi barn badade, satt hon uppflugen på en stor sten, med sin gula solhatt och vaktade.
Det var bara det att hade något hänt så vet jag inte vad hon skulle gjort.
Hon kunde nämligen inte simma.

Hennes budskap till mej var att jag skulle stå på mej i en diskussion som antingen redan kommit upp eller skulle komma.
Vi får väl se om hon får rätt.

Den andra kontakten var också en kvinna.
-Nu kommer Inga, sa Katarina och det klack till i mej. Inga-Ingrid kunde det vara.....?

Efter hon hade gett beskrivning på både utseende o personlighet, fanns ingen tvekan hos mej, det var hon.
Katarina sa att hon var så ledsen för att en nära kär hade gått bort alldeles för tidigt och trodde först att det var en dotter för hon pratade om det på samma gång.

Vi kunde direkt reda ut att det var hennes man som gått bort i unga år och att dottern, det var jag.
Hon hälsade till mej att hon visste att jag höll hennes hand på sjukhuset och att jag var den enda som fick göra det, då hade jag inte långt till tårar, Katarina vet ingenting om min relation till Ingrid. Vad ska man tro...?

Hon talade även om att hon ofta satt i vårt kök tillsammans med oss, Kattis tyckte jag skulle duka fram en kopp silverte, det var hon sugen på.
Ingrid drack varken te eller kaffe, bara silverte.
Hon sa att jag stod vid ett vägskäl och att det var dags att ta en ny väg i livet. Läskigt.

Ingrid sände så mycket kärlek till mej att Kattis rös över hela kroppen, jag kunde riktigt känna det själv.

Det konstiga var att hon sa att hon tyckte jättemycket om mina barn och att Arvid borde känt av henne.
Grejen är att det händer ibland att han kommer på nätterna då han inte kan sova för känslan av att det sitter nån på sängkanten som han inte kan se och att han har en känsla av att vi inte är ensamma i köket...
Kanske "mardrömmarna" är Ingrid som hälsar på.

Till sist frågade Katarina om jag hade några frågor direkt till Ingrid.
Nu hade jag min chans men vågade nästan inte.

Till slut ställde jag i alla fall den där hemska frågan som jag funderat över så många gånger.

-Kom Karl-Axel till mötes som jag lovat?

Katarina berättade att Karl-Axel var där och mötte henne, så gjorde även mamma Signe och syster Rut, (Rut dog bara 4 månader innan Ingrid, Katarina visste inte heller att hon hade en syster.)

Hon sa också att känslan av att slippa sin svåra värk var en befrielse.

Ja inte vet jag, men nog var det mycket som stämde.

Bara det att jag nu kan släppa mina funderingar på om jag lurats gör att jag bestämmer mej för att tro att Ingrid var hos mej, och visst vore det väl en tröst att veta att nån kommer och möter en när det är dags.

Väl mött, med någon som dött
pokonis Annika

Ps: Katarina behöver fler att öva på, är det någon som känner sej intresserad, hör av er.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det spelar ingen roll hur många gånger du berättar den här historien på jobbet, jag har nu också läst alla delarna på bloggen och jag ryser fortfarande...lite av välbehag men ändå skrämmande. Det är rörande att en själ kan komma till en så och bekräfta en fråga man undrat över länge. Och i och med detta kan jag säga att jag bestämt mig... Jag ska ringa Katarina.