torsdag 26 juni 2008

SMÅ TANKAR

Livet är bra underligt.
Glädje o sorg. Lycka o förtvivlan.
Allt i ett enda sammelsurium. Upp o ner. Hit o dit i år efter år.

Att vi bara orkar......

Just nu är vi inne i en period av hopp o lycka här på Spetsvägen.
Ewa har slutat gråta.....tack o lov.
Don Pedro är begravd på en underbart vacker plats på gångavstånd.
Så har det kommit en liten nykomling till gänget som Ewa och Ferdinand kan slösa kärlek på när längtan efter Dompan blir smärtsam.

Moltas är en 12 veckor gammal cremefärgad och vit blandning av Skogkatt och "Hemlig" beundrare.
Det är Arvid som har döpt honom, vilket gör mej lite irriterad om jag tänker på det......

Det var nämligen så att när vi fick Caesar, bad jag på mina bara knän att katten skulle få heta Moltas.
Men icke sa nicke, alla vägrade och speciellt Arvid, han skrek mest.
Så när det kom ett sms till jobbet där Ewa stolt berättar att sonen kommit på ett jättebra namn, var det nog tur att han inte var i närheten....sonen alltså.

Man får inte slå barn i Sverige, det vet jag.....Undrar om man får nypa dom lite???
Å andra sidan tänkte Ewa kalla honom för Buckerann, hujedamej, så för kattuslingens skull får jag väl tycka att det är bra.

Ferdinand är väl inte så glad som vi hoppades men han gör framsteg varje dag och det morras inte lika mycket nu som i början.

Själv är jag också i en uppåtgående kurva.
Var på vårdcentralen igår och fick penicillin mot mina spindelbett som blivit infekterade, då tog läkaren även ett blodkroppsprov som visade att dom vita "kropparna" inte ger upp utan tagit sej upp från 2,8 till 3,0, bra jobbat...

Framför allt mår jag inte illa (så mycket) längre.
Idag fyller Uffe år, hip hip hurra, och jag har t.o.m ätit tårta, två bitar dessutom.....
Däru Catherine, fortsätter jag så här kommer "bönsyrsan" som du så kärleksfullt kallade mej, snart förvandlas till en gråsugga (dom är väl lite runda har jag för mej.)

Tillbaka till katter.
Våra älsklingar har ju hunnit bli 4 år och man har glömt hur busiga och nyfikna dom var i början.
När jag ser Moltas upptåg får jag små minnesbilder om hur det var.
Det var faktiskt nästan lika mycket oro som för barnen när dom var små.

Glömmer aldrig när Caesar bet av elsladden.
PANG, sa det och det blev svart i hela lägenheten.
Brandrökslukt spred sej snabbt och Caesar hittade vi under sängen, hostande som en storrökare, det kom t.o.m rök ur munnen på honom.
Jag ringde veterinär för att få tips om vad jag skulle göra. först blev han alldeles tyst...Sen frågade han försiktigt.
-Är du säker på att katten lever?
Jodå, han överlevde, men det gick nog åt några liv den gången.

Sen försvann det några till när han åt upp en halv disktrasa så han fick stopp i tarmarna, han låg på sjukhus i tre dar och husse och matte var mycket glada för försäkringen från Agria...

Nog finns det faror i ett vanligt hem, både för folk och fä.

Annars är det en vecka kvar till semester.
Eller, jag har på sätt o vis en sorts ledighet redan på söndag när resten av familjen drar till landet.
Jag ska i och för sej jobba mycket, men jag ska även passa på att bara vara.
Titta på vilket tv-program JAG vill, äta den mat JAG vill.
Gå på bio med Maja och se Sex and the city hoppas jag blir av och kanske hinna med lite annat också.
Jag vet hur det brukar bli, soffan är aldrig så skön som när jag bestämmer över den själv.

Jag får väl se hur det går med jobbet. Som jag skrev så jobbar jag ganska mycket.
I och med att Comtesse togs bort är Mr P lite kinkigare när det gäller dosglapp och stelhet så jag får väl ta en dag i taget och tänka på att....Om en vecka, ska jag ligga på bryggan, i solen och lyssna på lommen.
Ta en simtur och en skogspromenad varje dag, käka blåbär och plocka sommarkantareller, lagom så det räcker till en macka.

Dream on baby, det kostar ingenting.....

pokonis Annika

lördag 21 juni 2008



MIDSOMMARAFTON

Vaknade på midsommarafton av att solen riktigt brände mej på benen genom fönstret, JIPPI,
sol på midsommarafton, det var länge sen.

07.30 sms:ade jag Ewa och tvingade ut henne på en morgonpromenad.
Hon ville inte alls först, hon ville bara vara hemma och gråta, stackarn.
Igår fick hon reda på att hennes älskade katt, Don Pedro som varit försvunnen i tre dar hade hittats överkörd och lämnad ute på Kvarnbacksvägen....
Då var hon i chock nu var det mera ren sorg.
Vi grät och höll handen under större delen av promenaden, folk vi mötte undrade nog hur det stod till med både det ena o det andra.

När vi nästan gått hela rundan bestämde vi att nu fick det vara nog. Vi vek av ut på Spångavägen, vidare till Brommaplan och in på ICA.
Nu skulle vi ställa till med Midsommarfrukost till Dompans minne.

Vi handlade jordgubbar, grädde o glass. Färska frallor, goda ostar, frukt o grönsaker och marmelader.
Skagenröra slank också ner i korgen, det var värsta hotellfrukosten.

På hemvägen ringde jag och väckte familjen.
-Sätt på kaffet, nu vankas det brakfrukost....
Jag ringde även Tovas kompis Emma. Hon hör liksom till familjen och måste ju vara med.
-Upp o hoppa, du ska va hemma hos oss om tio minuter.
Hon vågade väl inte säga emot men lät inte vidare entusiastisk, hmm, konstigt....

Väl hemma bullade vi upp alla godsaker, vi var tvungna att fälla ut extraskivan för att få plats.
Sen var det bara att hugga in...Ewa och jag gick ut hårt....
- Mmmm va gott, smaka på den osten, ta för er vetja....
Inget gensvar, alla satt bara och mumlade och såg ut som dom ville därifrån.
Otacksamma lymmlar.....Här får man för att man försöker skapa nåt mysigt....

Till slut vaknade dom yrvakna stackarna till liv och det blev riktigt trevligt trots allt.
Kanske får vi ta ett lite lugnare tempo nästa gång.

Efter den bastanta upplevelsen blev även jag lite trött så vi tog det lugnt tills det var dags för rond två.
Vi skulle fira Midsommarafton i Ewa o Anders kollonistuga på gångavstånd hemifrån tillsammans med Kenta o Anna och deras grabbar, Fred o Cornelis, det kändes bra.

Solen sken fortfarande, det såg riktigt lovande ut.
Vi hann precis äta sillunch med allt vad det innebär innan regnet kom. Som det kom sen.
Det fullkomligt vräkte ner en bra stund och efter det hade slutat frös vi om bena.
Vi bestämde oss för att ta oss hem för att sätta på mera kläder, Kenta hämtade även sin gitarr.

När jag kom hem hade Ewa fått hem Dompan.
Det hon berättade var helt otroligt, men ganska rörande.

Ewa ringde nog tjugo samtal för att få prata med någon som visste vart dom tagit hennes älskling.
Det faktum att det var Midsommarafton gjorde ju inte saken lättare.
Hon fick i allafall fatt på de poliser som hämtat katten, åkt ut till Adelsö, där dom begravde honom och hade en liten cermoni.
Gulligt i sej tycker jag men Ewa var så klart förtvivlad. Hon ville ju ha hem sin käraste vän för att begrava honom i närheten, dit hon kunde gå och hälsa på.
Vad gör då poliserna....Jo, åker ut på Adelsö igen, gräver upp katten och kör hem honom till en överlycklig matte.
Helt otroligt, vilka hjältar.

Midsommarkvällen blev jättemysig.
Det sprack upp och blev klart väder igen. Grillen tändes,det åts och dracks gott i timmar.
Vi spelade kubb och till sist kom gitarren fram. Både Kenta o Anders är musiker så det sjöngs allt från Taube till Dylan. Även en och annan schlagerdänga slank emellan innan det var dags att ta sej hem.
Kenta avslutade med en vaggvisa till Fred o Cornelis. Otroligt vacker visa på Värmländska som man först tror handlar bara om sönerna.
Senare förstår man att det även stämmer in på en annan duo.....Åkerström o Wreejswijk förstås.

När vi till sist kom hem runt 02.00 var jag nöjd med min Midsommarafton.
Det gick att ha det bra i stan också.

Tänk om man skulle fira Jul här också....?
Det är väl dags att börja planera för det nu om jag ska lyckas bestämma mej i tid.
För ni vet väl att.........efter helgen vänder det och blir mörkare........

pokonis Annika


onsdag 18 juni 2008

VÅGVELIG

Midsommarhelgen närmar sej med stora kliv och jag har äntligen fattat ett beslut....Nä, jag åker ingenstans.
Likadant varenda år. Gissa vad som är problemet....VÄDRET förstås. Detta stora Svenska världsbekymmer. Allt vi tar oss för med hänger på vädret.

För två veckor sen var det kalasfint. Solen sken från en klar himmel, nästan utan undantag hela veckoslutet.
Det visste vi genom en bombsäker vädergubbe på tv redan veckan innan.

Så vad gjorde vi då?
Redan på onsdag eftermiddag fes vi iväg till landet i Volvon för att njuta av vareda minut.
SOM VI NJÖT!

Är det då för mycket begärt att få en likadan midsommar???
Tydligen är det så, för prognosen för Värmlandsvädret, har visserligen varierat sej lite men 15 grader, mulet och regnskurar är väl det som figurerat mest.

Först skulle vi åka, då lurade vi Britt-Marie och Peter som har stugan mitt över sjön att också åka dit.
B-M och jag var lekkompisar när vi var små, och nu har vi funnit varann igen.
Jag pratade även med Inger på jobbet, som för övrigt kommer från Torsby.
Henne bjöd jag in med familj och dom tyckte det lät "görkul"....
Sen började eländet.
Väderprognos nummer ett.
10-15 grader, regn och knappast nåt uppehåll. ..SUCK!
Hur kul är det att sitta ca 20 personer på en 16 kvm stor veranda i hällregn.

Nästa såg lite bättre ut och den sista prognosen lovade 15-17 grader, mulet men inget regn.... Nästan drägligt.
Ska vi, ska vi inte. Detta eviga velande. Jag skyller på att jag är född i vågens tecken, kan aldrig bestämma mej.

Vet ni att en kompis till mej fyllde 20 år, (ganska länge sen m.a.o) hon önskade sej en ryggsäck.
Jag och en annan kompis hittade den perfekta ryggan för henne, det var bara ett problem....Det fanns grön eller röd....
Vi var båda födda i vågen, kommer du ihåg det här Anita...?
Så vad blev det?
Nåt helt annat, kommer inte ihåg vad, men vi tvekade, bytte och bytte igen tills vi var alldeles vimmelkantiga och tog nåt som vi inte alls tänkt, som Karin antagligen inte heller ville ha.
Så är det att vara Våg.

Nåja, Inger ångrade sej och ville stanna hemma, förståligt.
B-M o Peter har ännu inte gjort nåt val, men som jag skrev i början........
Vi stannar hemma....Japp, tänker inte ändra mej igen....Tror jag i alla fall...

Vi kommer att fira midsommarafton med Eva o Anders på deras kollonilott, och Anna o Kenta
med Fred o Cornelis.
Kanske går vi och tittar på kollonisternas midsommarfirande, har hört att det ska var både vackert och roligt.
För att regna bort i Skärjen, det gör jag inte...Å andra sidan...Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder...Har jag hört.....ÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHH!!!!!!!!!

pokonis och trevlig midsommar, Annika

söndag 15 juni 2008

TÅCKA NATT Å SICKEN MÖRA

Klockan är 02.12, just det. Så här kändes det, pirret.

Comtess togs bort, värdena på dom vita blodkropparna steg, men pirret kom tillbaka.
Pest eller kolera.

Det tog ett par dar, närmare bestämt fem stycken innan det dök upp och jag började nästan tro jag skulle klara mej.
Nu måste jag komma på nåt att sysselsätta mej med om det här ska fortsätta.
Skaffa nya korsord eller öppna ett nytt pussel.
Men inte i natt, nu tror jag att jag skriver lite om.........Vadå????
Kommer inte på nånting att sätta på pränt så efter mycket onödigt funderande ger jag upp.
Ner i sängen igen, 03,24, SUCK, det här blir en lång natt.

Lurad igen, måste ha somnat direkt. Vaknar 5.30.
Törstig, måste ha vatten.......VA, INGEN TOVA HEMMA!!!!!
Hon gick på studentfest igår, det sista hon sa var att hon och Ville skulle sova här.

Blir faktiskt inte så orolig som jag trodde men skickar iväg ett sms.
-Vaäru?
Svaret kommer direkt.
-Snart hemma.
Ok, det var lugnt, ligger och funderar på om jag ska ta en promenad för att stilla de förbaskade benen.

30 min senare har hon inte kommit hem än, så med risk för att bli tjatig skickar jag nästa sms.
-Vajöru?
Lika snabbt svar denna gång.
-Kommer snart.

Ja, jag vet att hon är myndig men det är så svårt att inte bli lite orolig.
I det här läget tackar jag högre makter för mobiltelefonen.

Nu känner jag att det börjar bli svårt att ligga still, jag byter offer och börjar terrorisera väninnan och promenadkompisen på nedre botten, som jag vet är väldigt förkyld.
Fast det har jag förträngt för tillfället.

Nytt sms
-Humåru?
Inte lika snabbt svar, men det kommer.
-Förkyld.
Jag ger mej inte.
-Behöver du luft?
Svar direkt.
-INTE ATT TÄNKA PÅ, SKALLEVERK!
Kan inte hejda mej.
-TUNNIS!
Nu blev hon nog arg för det kom inget svar på en stund.
Sen får jag straffet.
Sms till mej.
-JAG VILL HA SMÖRGÅS! NUV! KOM MED DEN! NUV!

Jag förstår nu att hon gjort det igen.
Ewa är som en sämre syster för mej, hon kan inte hålla i pengar. Så fort hon får lite över, rusar hon, den här gången till UFF och handlar.
Denna gång blev det bla en kavaj, den 47:e i ordningen, så nu har hon ingen mat.
Jag inser att jag får skylla mej själv, brer två mackor och går ner för en morgonfika. GÖTT.

Stärkt till kropp och själ ger jag mej sen iväg på den där förjolade promenaden, alldeles ensam.
Klockan är bara 7.33 så jag räknar inte med att möta en kotte, slänger bara på mej sunkiga kläder och skiter i att håret står på ände.

Ännu en felbedömning.
Kollonifolket är tydligen ett morgonpiggt släkte.
Det hackas i jorden, det skramlas med kaffekoppar och det mummlas o pratas i varenda buske jag passerar, pinsamt. Försöker gömma mej bakom mina gigantiska solglasögon.
I vanliga fall är det inga problem, men nu räcker dom inte riktigt till, jag syns.

Skit samma, nu ska promeneras, kanske kan jag komma på nåt att skriva om i bloggen, det brukar dyka upp både det ena o det andra ämnet när jag är ute och går.
Jag passerar golfbanan och inser att även dom är ett tidigt folk.
Hur fräscha som helst står dom där och siktar. Vad är det med folk, sover dom aldrig.....?

Går förbi ingången till det andra kollot och funderar på att ta vägen om Anders och Evas (en annan Eva) lilla stuga.
Nej, dom vet jag sover länge så jag lyckas hejda mej och fortsätter in i skogen.
Inget nytt ämne dyker upp, jag börjar bli desperat och förlänger promenaden till nästa kolloniområde för att få extra betänketid.

Nu äntligen dyker en liten ide upp som jag kan slipa på resten av turen.
Det gäller att komma ihåg det som kommer fram så jag ökar tempot lite, skönt, nu kan jag ta av mej tröjan.
Det är ganska kyligt men soligt väder , och det luktar fantastiskt upptäcker jag nu.

Jag är rejält svettig när jag efter ca en timme svänger in på gården igen.
Fort in, på med datorn och....... Ett mail från läkarn...

-Faran över, värdet stigit till 4,4....Halleluja, sommaren är räddad.

Okej, hur ska jag börja inlägget.....?

Men vänta, jag är ju redan färdig....Allt är klart.....Det var ju det här det skulle handla om.

E TÅCKA NATT, Å SICKEN MÖRA.

pokonis Annika




torsdag 12 juni 2008

KRÅNGEL I KULISSERNA

Det var värst va envis han var den här gången, han Mr P.
Men nu säger jag det igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte.
NU HAR DET VÄNT!
Skillnaden den här gången är att jag känner det i hela kroppen.
Det är faktiskt först nu jag inser att jag mått ganska pyton sista tiden, nu när allt känns bra.

Jag kan äta igen. Det är gott och jag behöver inte tvinga i mej, underbart.
Nu vet jag också vad det är för fel.

Två gånger om året går jag på koll på reumatologen för min SLE.
De sista 7-8 åren har allt varit lugnt så jag tog mina prover en vecka innan, sen hastade jag dit för svar, det brukar ju gå fort.

Jag har bytt från KS till Utsikten även i den här sjukdomen vilket jag är glad för, jättebra läkare och inte så stort och opersonligt.
Det kommer visa sej vara extra bra den här gången.

Det började som vanligt med alla gympaövningar för att se hur lederna funkar.
-Armar uppåt sträck! Fiiint, ( helt plötsligt dyker Susanne Lanefelt upp framför ögonen, jag blir full i fniss.)
När sen Dr reumatolog ber mej vända ryggen till och böja och stretcha blir det ännu värre.
Susanne Lanefelts ansikte byts ut mot Doktorns...Med pannband........
Jösses va barnslig jag är, men det är en otroligt kul bild jag får.

Doktorn är en lång o ståtlig man vars huvud inte passar Lanefeltskroppen, och defenitivt inte med pannband.
Jag väntar på ett kniiiiip, det kommer aldrig vilket nog är tur, då hade jag smällt av.

Straffet kommer något senare, när han går igenom provsvaren med mej.
Det gör han varje gång, vilket jag uppskattar.
Det visar för mej att han tar sej tid, och att han inte tar för givet att jag inte förstår.
Om jag inte fattar vad han pratar om förklarar han gärna.

Den här gången blir hans panna lite skrynlig när han pratar om mina vita blodkroppar.
Åh-åh.. Skrynklig panna betyder oro.
Jo, säger han, värdet är lite lågt.
Sen lägger han till att jag har socker i urinen, och då sjunker tonläget i rösten också......... Varning, varning.
Vad beror det här på?
Det finns tre alternativ enligt doktorn.
1. Ett skov på gång.
2. Kroppen börjar säga ifrån angående medecinerna.
3.Fel på proverna.

Jag får ta nya prover och han skriver ett brev till Christian som jag får gå och lämna innan jag går hem, det känns lite konstigt först men sen bestämmer jag mej för att det nog var fel på proverna.

Dagen efter ringer Christian och bekräftar att värdena har sjunkit ännu mer, nu måste vi göra nåt, Comtess tas bort. Imorgon tas nya prover, är det inte bättre då måste även Madoparken uteslutas och då har jag problem.....Leva utan P-medecin.....Tror inte det.
Tydligen finns det alternativ man kan prova, men då måste jag ligga på sjukhus, blir visst hyfsat sjuk under den processen.

Dagen efter, som är en onsdag tar jag nya prover för tredje gången, nu är jag lite nervös.
Först tänker jag ringa mej sjuk på jobbet men sen tänker jag på mina kunder för dagen och ändrar mej snabbt.
Skulle inte Karl-Erik bli fin till midsommar, han som inte varit hos nån annan frisör sen 1985?
Anne, skulle inte hon få sina slingor?
Så är det hela dagen, bara kära stammisar som jag inte vill göra besvikna.

Kanske var det mina positiva tankar om kunderna som sen gav resultat, för efter bara en stund på jobbet kände jag hur allt bara lyftes av mej och jag mådde......skitbra.
Det kan också ha berott på att jag fick i mej en rejäl portion kinamat, eller så var det en kombination.

Jag var tvungen att mejla Christian på eftermiddagen.
-Hej, jag mår jättebra. Är det möjligt?
Några timmar senare får jag svaret att värdena stigit lite.....
Än är det för tidigt att jubla, men nog känns det bra.

I morgon (fredag) ska jag ta mer prover och har det stigit även då, kanske det räcker med att Comtessen togs bort.

Håll Tummarna..

pokonis Annika

söndag 8 juni 2008


SVENSKA FLAGGANS DAG (HELGEN)


Nu har jag luskat ut det, alla kära Mr och Mrs Parkinson ute i landet.
Hur vi ska ta oss igenom en mer eller mindre jobbig period med vår följeslagare.

De sista två månaderna har känts som jag tillbringat i ett slags vakuum mellan hopp och förtvivlan.
Inte just när jag var mitt i, men nu när det har vänt och jag tillåter mej att tänka tillbaka.
Har ni läst mina sista inlägg så vet ni vad jag menar.

Nej, nu är det dags att bli lite positiva och vända skiten, rent ut sagt.

Knepet........
Samla ihop ett gäng människor som ni tycker särskilt mycket om, ta er till en plats ni tycker speciellt mycket om att vara på och försök att bara göra sånt ni tycker om att göra, under en viss period.

Jag hade tur.
Hela familjen, även Tovas pojkvän Ville åkte med till Skärjen för att tillbringa Sveriges nationaldag med mej.
Tillochmed solen hängde på, Halleluja, det är jag inte bortskämd med.

Vi hade ett rejält åskväder på lördag kväll, men det behövdes rensa luften så det var bara bra, + att jag är mycket förtjust i dessa dundrande fenomen.
Jag höll på att råka riktigt illa ut en gång, pga min förtjusning.

Vår stuga ligger som i en gryta vilket gör att det åskar ganska ofta, och rejält....
Jag står alltid på första parkett, vill inte missa nåt.

Den här gången hängde jag i det lilla köksfönstret, över elelementet.
Det var enastående vackert, blir lyrisk bara jag tänker på det.
Sista blixten kändes som om jag fick in i stugan, sekunderna senare var det verkligen så.
Blixten slog ner i berget intill vår stuga , letade sej in, genom elementet och ut i mitt ben.
PANG.......Smällen var öronbedövande och jag for in i öppna spisen.

Vilkens märklig känsla.....Håret på armarna stod rakt ut, snacka om ståpäls, hela jag vibrerade och det smakade el i munnen. Däremot hade jag inte ont i benet, det bara pirrade lite.
Efter den gången drar jag alltid ut sladden på elementen, men jag är fortfarande lika farchinerad.

Nu kom jag bort från ämnet....igen.

Vi åkte alltså till stugan. Valborgshelgen regnade ju bort så när det utlovades fint väder hela helgen kunde vi inte låta bli, då måste ju nån dag bli fin, så resonerade vi.

Vi har solat och badat. Jag och Tova har simmat ca 1 km varje dag.
Vi har gått runt långtjärn varje kväll, vilket tar ca 1 timme.
Mina föräldrar kom upp över dagen på torsdag.
Vi har spelat kubb, umgåtts med kompisar, ja det var en helg jag aldrig glömmer.

Barnen är ju sällan med bägge två numer men denna helg har Arvid fått vara med Tova o Ville
när det tex har paddlats eller spelats boll.
En fröjd för en moders ögon.

Vi hade stugan utlånad 10 dagar innan vi kom, till Henriks Danska föräldrar. Dom kom och fikade på fredag.

Enda orosmomentet var att Zumpen blev ormbiten i tassen.
Hela benet svullnade upp och lagom tills vi skulle grilla fick jag o Tova åka till Karlstad och smådjursakuten.


Efter ca 4 tim och 1200 kr (självrisken) fattigare var vi hemma och då var det världens fest på verandan.
"Den unge mannen" som förresten heter Per och hans Helen + Lars o Gunilla (Helens föräldrar) var i prima form, jag blev jätteglad.

Jag älskar det Värmländska sättet hur man bara går och "hälser på."
Vi hade visserligen sagt att vi skulle träffas under helgen, men inte när.

Efter ytterligare 1 timme kom grannarna från andra sidan sjön, Christer o Karin med sina kompisar Anna-Karin och Larsa.
Vi hade tyvärr inte så mycket tuggmotstånd att bjuda på men lite öl o drinkar räcker långt, det blev en trevlig kväll trots brist på snacks.

När klockan var 02.30 åkte de andra över sjön för att dricka Whiskey, men då hade Mr Parkinson sagt ifrån så jag stannade hemma och tog hand om disken.
Jag hatar att vakna dagen efter fest med all disk kvar och ingen plats för frukostdukning.

När jag somnade hade maken ännu inte kommit hem, antar att det serverades rökig Whiskey, det gillar han.

Den här helgen lever jag på länge......Det var bara ett stort problem........

JAG VILLE INTE ÅKA HEM.........

pokonis Annika








måndag 2 juni 2008

LISEBERG

Vi har varit i Göteborg i helgen, Arvid, jag och Mr P.
Den sistnämnda var inte bjuden men som vanligt tar han ingen hänsyn, han bara hänger på.

Illamåendet efter att Christian höjde min medecindos var megajobbigt, fick inte i mej nåt i matväg så jag tjatade till mej ett recept på antiillapiller.
Dumt nog väntade jag till sista dan innan jag gick till apoteket.
Pillren var licensierade och gick inte att få tag i , dom måste beställas....

Däremot fanns det armband som tryckte på en akupressurpunkt (tror jag det hette) för illamående, främst vid bilsjuka och graviditet men det skadade inte att testa.
Det höll på att bli fiasko när hon sa priset, 145 kronor........
För två svettband med vita plastkulor på. Snåltarmen gnällde.
Jag tvekade i 30 sek men nu sitter dom där, ett på varje handled och jag känner mej som
John Mc enroe, mest för att jag inte kan namnet på några kända kvinnliga tennisspelare.

Det får bära eller brista, sonen måste ju få sin födelsedagspresent som jag utlovat.

Liseberg, here I come. Illa eller inte illa, thats the question.....

Det började bra, det utlovades fint väder, sån tur brukar inte jag ha.
Det hade jag inte heller, termometern stannade inte förrän den stod vid 30 grader, lite väääääl fint för en dag med Balder och gänget.

Resan ner gick bra, vi möttes av bror Stefan, Erika och barnen Karin, Linnea och Johanna.
Solen brände redan då riktigt ordentligt, det var vid lunchtid.

Raka vägen till Liseberg, då kom nästa överraskning.........
Köerna för att komma in var gigantiska, då hade det ändå varit öppet ca två timmar.
Ja,ja...Det var bara att bita i det sura äpplet och ställa sej, först i entrekön a´70 riksdaler per styck och sen för att köpa ett åkband.
Nu var det "bar å åk".......eller också inte.
Minsta väntetid till åkmojerna var enligt monitorerna 30 min.
Det visade sej ganska snart att det var lögn....Vi stod aldrig mindre än en 50.
Skit samma, jag är här för Balder , jag tänker inte komma hem utan att ha testat.
Vet ni vad.....It was worth waiting fore. (Visst låter det mer dramatiskt o stort när man skriver sånt på engelska, råare liksom.)
Det är den bästa åkmoj jag provat i Sverige, helt YIPPIEE!!!

Disneyworlds "Space Mountin" blir nog svår att slå, den går i mörker ,det enda man ser är stjärnor, men Balder ligger och nosar där i hälsenorna.

Nåja, Balder var kanske inte lika häftig som den, men det börjar närma sej.

Sen var det en till jag bara måste åka...Kanonen...Där skjuts man ut precis som ur en kanon, kort skulle den vara, men läskig.
Till den stod vi i kö i 57 min. Vi hade en länga och trappan kvar tills vi var framme.......Då meddelades det att den tyvärr gått sönder och att den var stängd för idag....URSÄKTA....

Inget att göra. Vi hade åkt en enda grej , nu var vi hungriga.

Kön för att köpa hamburgare tog ännu längre tid och när vi satte oss till bords var alla hungriga, törstiga och helt genomsvettiga.
Jag var tvungen att titta en "trappa ner" för att kolla att jag inte kissat på mej , det var precis så det kändes........ Men det var lugnt.

Efter maten delade vi på oss, nu tog Arvid och jag tag i det hela.

På två timmar hann vi med Kållorado och Balder en gång till, HÄÄÄÄFTIIIGT....(Balder alltså)

Vid 17 tiden hade de andra tröttnat men jag o sonen stannade några timmar till. Erika var snäll och hämtade oss runt 20.30.

Allt som allt blev det...4 ggr Balder, 1 Kållorado och 3 Bergbanan.

Det fanns så mycket jag inte hann med, vi får helt enkelt ta en tur i sommar också.

Vi sov över hos bror min, han och Erika var jättetrötta och tjejerna åkte till sin pappa så efter Pizzan hemma hos dom gick Arvid o jag en långpromenad, själva mitt i natten nere vid hamnen.
Det luktade salt och var riktigt mysigt.


Jag var så himla lycklig över att Mr P hållit sej undan och låtit mej ha kul, inget illamående, nej inte en enda påminnelse om att han var med hade jag fått.

Det tog han igen dan efter.

På tåget var det "pötthett" och efter bara en stund kom han smygande i form av yrsel, dubbelseende, pirr, lite överrölighet och givetvis det förbaskade illamåendet.
Jag var på toa och kräktes några gånger men försökte för Arvids skull att inte visa för mycket.

Resultatet blev att när vi efter fem timmar klev av och jag fick syn på Uffe som var där för att hämta oss, släppte jag kontrollen och dök i backen.
När jag såg Arvids skräckslagna min tog jag tillbaka makten över min kropp så vi i alla fall kunde komma hem.

Hemma på gården var det grillfest, dom hade väntat på oss, men stämningen sjönk ganska kraftigt när jag kom struttande.
Ingenting satt fast i kroppen, allt hade ett eget liv. Som jag måste ha sett ut. Kanske som en marionettdocka...för så kände jag mej och, nu var det Mr P som drog i trådarna.

Försökte få i mej lite mat men endera så lyckades jag inte pricka den med gaffeln eller också missade jag munnen. En o annan slank väl in, jag gav snart upp

Detta förbannade illamående....Nu har jag gått ner 7 kg, det är inte kul längre.


Jag gick till sängs ganska tidigt för att försöka sova bort symptomerna men det var som förgjort.
Hulkandet över hinken gjorde ingen verkan, hur magen än försökte kom inget upp.
Då kom jag på en sak. Jag hade kräkts på tåget. Inte fått i mej nästan nåt av Jonas käk.
Tänk om jag var hungrig....Inte kräknödig.

Jag gjorde en nödmacka för att se vad som hände.......

Det var ....Jättegott.

Magen ville inte spy, den ville ha mat.

Borde jag inte känt skillnad????


Efter den delikata skinkmackan fick jag äntligen sova, sista gången klockan syntes i bild var den 02.56. Sen var det morsning och God natt.

pokonis Annika