SMÅ TANKAR

Livet är bra underligt.
Glädje o sorg. Lycka o förtvivlan.
Allt i ett enda sammelsurium. Upp o ner. Hit o dit i år efter år.

Att vi bara orkar......

Just nu är vi inne i en period av hopp o lycka här på Spetsvägen.
Ewa har slutat gråta.....tack o lov.
Don Pedro är begravd på en underbart vacker plats på gångavstånd.
Så har det kommit en liten nykomling till gänget som Ewa och Ferdinand kan slösa kärlek på när längtan efter Dompan blir smärtsam.

Moltas är en 12 veckor gammal cremefärgad och vit blandning av Skogkatt och "Hemlig" beundrare.
Det är Arvid som har döpt honom, vilket gör mej lite irriterad om jag tänker på det......

Det var nämligen så att när vi fick Caesar, bad jag på mina bara knän att katten skulle få heta Moltas.
Men icke sa nicke, alla vägrade och speciellt Arvid, han skrek mest.
Så när det kom ett sms till jobbet där Ewa stolt berättar att sonen kommit på ett jättebra namn, var det nog tur att han inte var i närheten....sonen alltså.

Man får inte slå barn i Sverige, det vet jag.....Undrar om man får nypa dom lite???
Å andra sidan tänkte Ewa kalla honom för Buckerann, hujedamej, så för kattuslingens skull får jag väl tycka att det är bra.

Ferdinand är väl inte så glad som vi hoppades men han gör framsteg varje dag och det morras inte lika mycket nu som i början.

Själv är jag också i en uppåtgående kurva.
Var på vårdcentralen igår och fick penicillin mot mina spindelbett som blivit infekterade, då tog läkaren även ett blodkroppsprov som visade att dom vita "kropparna" inte ger upp utan tagit sej upp från 2,8 till 3,0, bra jobbat...

Framför allt mår jag inte illa (så mycket) längre.
Idag fyller Uffe år, hip hip hurra, och jag har t.o.m ätit tårta, två bitar dessutom.....
Däru Catherine, fortsätter jag så här kommer "bönsyrsan" som du så kärleksfullt kallade mej, snart förvandlas till en gråsugga (dom är väl lite runda har jag för mej.)

Tillbaka till katter.
Våra älsklingar har ju hunnit bli 4 år och man har glömt hur busiga och nyfikna dom var i början.
När jag ser Moltas upptåg får jag små minnesbilder om hur det var.
Det var faktiskt nästan lika mycket oro som för barnen när dom var små.

Glömmer aldrig när Caesar bet av elsladden.
PANG, sa det och det blev svart i hela lägenheten.
Brandrökslukt spred sej snabbt och Caesar hittade vi under sängen, hostande som en storrökare, det kom t.o.m rök ur munnen på honom.
Jag ringde veterinär för att få tips om vad jag skulle göra. först blev han alldeles tyst...Sen frågade han försiktigt.
-Är du säker på att katten lever?
Jodå, han överlevde, men det gick nog åt några liv den gången.

Sen försvann det några till när han åt upp en halv disktrasa så han fick stopp i tarmarna, han låg på sjukhus i tre dar och husse och matte var mycket glada för försäkringen från Agria...

Nog finns det faror i ett vanligt hem, både för folk och fä.

Annars är det en vecka kvar till semester.
Eller, jag har på sätt o vis en sorts ledighet redan på söndag när resten av familjen drar till landet.
Jag ska i och för sej jobba mycket, men jag ska även passa på att bara vara.
Titta på vilket tv-program JAG vill, äta den mat JAG vill.
Gå på bio med Maja och se Sex and the city hoppas jag blir av och kanske hinna med lite annat också.
Jag vet hur det brukar bli, soffan är aldrig så skön som när jag bestämmer över den själv.

Jag får väl se hur det går med jobbet. Som jag skrev så jobbar jag ganska mycket.
I och med att Comtesse togs bort är Mr P lite kinkigare när det gäller dosglapp och stelhet så jag får väl ta en dag i taget och tänka på att....Om en vecka, ska jag ligga på bryggan, i solen och lyssna på lommen.
Ta en simtur och en skogspromenad varje dag, käka blåbär och plocka sommarkantareller, lagom så det räcker till en macka.

Dream on baby, det kostar ingenting.....

pokonis Annika