MIN MAMMA

Min Mamma är sjuk och plötsligt är jag 7 år igen.


Hon kan inte bli sjuk, hon ska ju ta hand om mej. Visserligen bor vi 30 mil bort och jag är snart 49 år fyllda, men hon ska bara finnas där. Lyfta på luren när jag ringer, säga nåt klokt om jag är osäker över ett beslut.

I min 7-åriga värld kan och vet hon allt, då kan hon väl inte bli krasslig...

Det är läskigt.
Hur sjuk är hon?
Ingen vet, så varför få panik....Det kan ju vara nåt enkelt som en pennicillinkur tar bort.


In akut på sin bröllopsdag förra torsdagen med 300 i sänka, hög feber.
Det upptäcks svarta fält på lungorna. Kanske inte så konstigt, hon har haft astma i 35-40 år.


På sin födelsedag, 24 augusti får hon i present en rumskamrat som aldrig är tyst. Kvinnan mumlar och skriker även när hon sover. Man måste nog vara ganska frisk för att vistas på sjukhus, åtminstonde ha ett starkt psyke.


Nu ska det göras en särskild lungröntgen, den är bokad till 9 september....?
Varför vänta så länge undrar jag?
Om det nu är nåt allvarligare, bör det inte göras snabbare då?

Det här är inget jag pratar om men visst, oron finns där som fjärilar i magen.
Tänker inte släppa fram den förrän vi vet vad det är för fel....Då kanske jag t.o.m kan släppa den helt.


Själv är hon ganska cool. Jag ringde henne igår som vanligt, vi pratar lite, så säger hon...
-Ååh, va skönt det är att prata med dej.
För det säger jag, att tar inte sjukdomen livet av mej så gör din Far och din Bror det med sin oro.
-Di önnrer sö ja blir stölli...(dom tjatar alltså) Du fortsätter leva ditt liv ändå.


Först blir jag mållös....Vad menar hon? Bryr jag mej inte tillräckligt, verkar jag ointresserad eller kall?

Men sen förstår jag..Det är svårt att stå utanför och inte kunna göra annat än avvakta.
Tack vare Mr P och Frk SLE är jag mer på insidan och fattar hur hon tänker.

En sak i taget, oroa oss ska vi göra när vi har nåt att ta på, en diagnos.
Det är så jag själv överlever utan att bli tokig, det har ju gått bra hittills.

Sen fortsätter hon...
-Jag är 77 år, m.a.o gammal. Att man då blir sjuk och kanske t.o.m dör, är inget konstigt.


Ja lilla Mamma, du har levt ganska länge.

Har man då som du säger dej ha, levt ett lyckligt liv med en man du älskar och fått två underbara barn, (speciellt den ena skulle jag vilja påstå, den yngsta, dottern) så känns det bra ändå.


Nu har vi ingen diagnos än och jag hoppas Bror och Far min lyckas tjata "höl i hövve" på läkarna så vi får en snabbare röntgentid.

För stod jag nu i kön som ofödd och fick välja "paranteser" först, vill jag ju inte bli av med dej
för tidigt....77 år är faktiskt ingen ålder idag...Du är kvinna och ska leva minst tills du blir 84.

VÅGA INTE ANNAT.



pokonis Dotra

SKOPROBLEM

Har ni sett Sex and the city?
Har en känsla av att majoriteten av det kvinnliga könet säger..endera Jaa, eller...Inte än, men jag ska....Medan herrarna vrålar ALDRIG....Eller undrar...Vad?
Fortsätt läs pojkar, ni kanske lär er något.

Ni kan tex lära er hur viktigt det kan vara med skor....
I går var den stora "skoletardagen" och jag kände mej lite som Carrie Bradshow när jag sprang runt på stan och letade efter ett speciellt märke.
Skillnaden var bara att Carrie är "stadd vid kassa" och älskar Manolo Blahniks dojor.
Själv kan jag inte ens tänka hans namn utan att trampa snett eller snubbla (kolla klackarna).
Ännu mindre kan jag köpa ett par om jag vill äta resten av hösten.

Nej, eftersom jag är en 25 procent sjukskriven, Hallux Valgus opererad 48 åring så borde det vara Ecco eller Scholls som fångar mitt intresse, men nu är det ju plånboken som bestämmer så Din Sko eller Wedins duger gott....I vanliga fall.
Igår var det annorlunda, jag letade efter en speciell sko. En halvkänga i tyg med blixtlås och fusksnörning från HM . Har ett par i vitt, men det börjar gå mot höst så nu vill jag ha ett par svarta också.

Förra veckan, innan jag märkte att hösten närmar sej, var jag inne i en butik på Söder.
En hel vägg var klädd med denna sko i vinrött, blått, svart och en militärvariant.
När jag kom hem insåg jag att det var dumt att inte investerat i ett par svarta.
Nu fanns det många kvar så när jag två dar senare kom tillbaka blev jag mest förvånad när jag såg resterna. Ett par blåa i strl 40 och många av militärvarianten kvar...Inte en enda svart sko...Tottalli finito.....SNOPET.

Efter det har jag plöjt genom Vällingby, Solna och Kista....Samma resultat..
Nu var det alltså dags för Cityutbudet.
Vet ni hur många HM det finns i City?
Inte jag heller, men det verkar finnas ett i varje gathörn och alla hade slut på "min" sko.
Jag gav upp...Drog mej tillbaka.
Tänkte ett ögoblick köpa den vinröda varianten men hejdade mej i sista sekund.

Missmodig sneddade jag över Hötorget för att möta upp Maja och Ewa vid Kungshallarna för en kopp java när jag såg skylten......Halva reapriset på alla skor. Wedins skulle tydligen göra plats för höstnyheterna.... Man kan ju alltid kolla.

När man kliver in i den butiken, börjar det med en rulltrappa.
Där stod dom....Mina skor...
En halvkänga med fusksnörning och det allra bästa...Den här fanns brun eller svart i skinn för 150 spänn....Snacka om rea.
Brun var det jag helst ville ha, så det köpte jag. Grejen är att nu sitter jag här och ångrar att jag inte slog till på ett par svarta också när det var så billigt.

Åker nog in till stan idag och rättar till misstaget...Det fanns ju så många kvar....

pokonis Annika

SOMMARLOVSSLUT

Idag är det söndag, och inte vilken söndag som helst. Nej, det är sista lediga dagen innan skolan börjar....I alla fall för en av tonåringarna, Arvid.

Sommarlovet är slut..JIPPI.... Länge leve sommarlovet.

Arvid är inte glad.

I natt när maken och jag kom hem från en kräftmiddag, klockan var runt 01.30, var han fortfarande framför datorn. Jag undrade försiktigt om det inte var dags även för honom att inta ryggläge och för en gångs skull protesterade han inte. Han sa t.o.m att han ville bli väckt"görtidigt", redan klockan 10.00.....Det tyckte han var hiskeligt tidigt.

Jag undrade förstås varför, och det var mycket noga uträknat.
Jo, han skulle gå upp i ottan för att göra denna sista dag i frihet så lååång och tråååkig som möjligt. Så att den liksom aldrig tog slut.

Det började bra. Efter jag väckt honom släpade han ut sej och täcket till soffan, där han spenderade förmiddagen framför tv:n. Det såg urtråkigt ut.
Sen blev det lite för tråkigt att ha trist ensam, då ringde han Fred.

Tillsammans hade dom jätteboring. Dom käkade en sista sommarlovslunch på korvkiosken, sen spelade dom fotboll på gården med några andra killar, ja ni hör ju själva hur ledsamt det låter.
Nej, det blev som jag gissat redan natten innan, han glömde uppdraget ganska fort, det var för tråkigt.

Själv tycker jag det är skönt att sommarlovet är slut.
Rutinerna som det var en välsignelse att slippa i början av juni, ska bli underbart att få tillbaka.

Måltider på något sånär bestämda tider, inga tonåringar uppe hela nätterna.
För hur kul det än är att dom vill vara här hemma hos oss så blir det lite jobbigt i slutet av sommaren när Tova och hennes kompisar intar köket på nattkröken.

Dom skrattar och pratar, springer ut och in genom dörren ett antal gånger för att nån ska ut och röka och dom äter.....! När man kommer upp på morgonen, trött och "hölögd"efter för lite sömn så finns det dessutom inte en brödsmula kvar till mej.
Kanske har dom sparat lite knäckebröd som jag kan tugga i mej tillsammans med ett glas vatten, för mjölklitern som var oöppnad i går är nu ett minne blott. Jag kan inte dricka kaffe utan mjölk.

Stäng dörren då, tänker ni säkert nu.
Skulle jag så gärna om jag hade nån.....det finns inte ens en dörrkarm så att man kunde skaffa en dörr.
Inte nog med att jag måste höra hur kul dom har och bli avundsjuk....Jag kan inte ens stänga ut eländet...

Efter att, fortfarande hungrig kommit till jobbet, arbetat halva dan och sen får ta emot ett telefonsamtal från en nyvaken, ilsken tonåring som surt säger...
-Det finns inget bröd eller mjölk kvar, vad ska jag äta.....Gör att jag vill avskaffa sommarlovet helt och hållet.

I slutet på detta tortyrlov börjar dom bli lite rastlösa. Det är då jag kan komma hem, trött och lite sliten, för att i hallen möta en jättelycklig skolfri unge som stolt talar om att han bakat, så nu ska vi fika.
Han visar fram en tallrik med mer eller mindre runda chokladbollar. Jag noterar att hans händer, som mycket sällan tvättas om inte jag tjatar, är väldigt rena...Hur blev dom det?
Tyvärr brukar inte köket vara lika glänsande.

Jag brukar komma undan fikandet med att det är för sent , att vi kan ta det i morgon, för då vet jag att det är slut på fatet och jag slipper magsjuka.
Rengörning av kök slipper jag desvärre inte.

Nåja, kanske överdriver jag något, men jag tycker ändå.....

Sommarlov är skönt...Både när det börjar och när det är slut.

pokonis Annika

TANDVÄRK

Har precis varit ner till Ewa för att prata lite och kanske ta ett parti Ordyatzy innan John Blund förhoppningsvis kommer på besök.

Det underliga var att dörren var låst.....?
Hon låser aldrig dörren, jag menar verkligen ALDRIG......!
Nu blev jag lite orolig så jag ringde på, men ringklockan sa inte ett pip...ungefär som om något låg emellan och hindrade pling-plonget.....?

Nu blev jag riktigt orolig och började banka på den stängda, låsta, ringklocksdämpade ytterdörren.
Klockan var faktiskt 21.47. tänk om det var en tjuv som brutit sej in och nu hade Ewa som fånge bakom den låsta dörren.
Eller en, Våldtäktsman......fast då har hon nog låst själv och blir jättearg om jag kommer och stör....hmmm, VAD SKA JAG GÖRA....

Då hör jag det...hasandet....det kommer nån......

Dörren öppnas sakta....Vad skådar mitt norra öga...VAD I HELA FRIDEN....

Den..eller DET som öppnar är ett oigenkännligt, uppsvällt , kisande monster med håret på ända, HUJEDAMEJ....

Gapet öppnas och monstret börjar gurgla, jag tror det försöker säga något......

Då ser jag...det är ju Ewa, och nu hör jag även vad det är hon försöker väsa fram mellan dreglet. TANDVÄRK får hon fram till slut...och AJ,AJ,AJ så svullen hon är.

Jag förstår exakt vad hon menar. Jag har haft riktig tandvärk 2 ggr och det finns ingen jävligare smärta.

Första gången dök det upp på en firmafest när jag jobbade på Hufvudsaken.
Hade känt av den lilla otäckingen hela dagen men smärtan började eskalera under middagen så jag tänkte gå på damrummet och "bara titta" lite.
Såg förstås ingenting så jag böjde mej ner för att skölja munnen innan jag gick ut...Stort misstag... Vet ni vad som är det värsta man kan få på en inflamerad tand???
Jag vet det nu...Varmt vatten.
Det var just det jag fick i munnen. Vattnet som kom ur kranen var "tvätta händerna tempratur", Jag trodde nån sköt på mej med pistol.
En pil av smärta direkt upp i hjärnkontoret....och sen var det kört.

Efter restaurangbesöket skulle vi ta en drink på Riche.. Till mej beställdes ett shotglas Brännvin och Gunilla tog upp en tampong ur väskan som doppades i spriten och sen placerades på den onda tanden.
Bästa huskuren mot tandvärk försäkrade hon...Slöseri med sprit skulle jag vilja påstå.

Det var inget att göra. Dom andra fortsatte festen medan Gunilla tog med ynkliga mej hem till sej för att invänta söndagsmorgonen och tandakutens öppnande.

En annan bra huskur hon hade var att hela tiden ha kallt vatten i munnen.
Det funkade faktiskt, enda kruxet var att jag höll på att drunkna...vattnet blev varmt väldigt fort.
Som tur var slog det mej att jag kunde spotta ut det istället och på det sättet klarade jag livhanken, tur att man är smart....

Det blev en lång natt men till slut blev klockan sju, dags för öppnande, då hade jag nog stått där utanför i minst 1 timme.

Inte ett öre hade jag på mej, men jag tänkte att jag kunde få en faktura.
Visserligen såg jag skylten ENDAST KONTANT BETALNING men det låtsades jag inte om.

Tydligen syntes det hur ont det gjorde för jag fick gå in direkt, dom var jättesnälla.
Känslan när hon borrade upp tanden så att varet kunde rinna ut kan bara beskrivas som "HIMMELSK" och mycket tacksam gick jag till kassan för att förklara mitt pengadilemma.
Sicket liv det blidde.
Hur kunde jag vara så dum så jag tog emot behandling utan pengar på fickan, när det satt en stor skylt vid ingången att det BARA gällde kontant betalning....undrade den uppretade damen.

Jag frågade lugnt,
- Om jag berättat det, hade jag fått hjälp ändå?

-Självklart inte, väste hon fram.

-Då är jag väldigt glad att jag inget sa, var jag tvungen att säga, och då tror jag hon förstod hur dumt det blev.

Jag fick ett inbetalningskort efter att ha visat legetimation och jag betalade hela beloppet på måndag...strax efter att jag ringt Putte, min egen tanddoktor, och fått en tid samma dag.

Slutet gott, allting gott men......tandvärk är ett smärtsamt elände.

pokonis Annika.

PROPPMÄTT

Det är lördag....förlåt, söndag, klockan är 03.07 för att vara exakt.
För en timme sen kom vi hem efter en jättetrevlig kväll hos Minna och Anders.
Vi lärde känna varandra för ca 10 år sen när våra döttrar först hamnade i samma klass och sen även i samma simklubb, Kaanan SS. Dom är fortfarande bästa kompisar även om dom skildes åt efter 9:an, kul.

Som vanligt är det svårt att sova men den här gången är nog inte Mr Parkinson den största boven. Nej...nu skyller jag på Anders och mej själv.
Anders för att han är en sån fantastisk kock. Jag åt så kopiöst med grillat, pommes en otrolig sallad. Därtill var det , jag tror 5 olika röror + Haloumi och kryddiga korvar, mums.
Till dessert var det en smarrig kladdkaka med vispgrädde, den hade Minna gjort, fy dej.

Jag är fortfarande proppmätt vilket gör att Madopark inte tar sej förbi all mat, medecinen hjälper alltså inte.
SKYLL MEJ SJÄLV......detta är ingen nyhet för mej, men ibland är det värt lite stelhet o skak, idag tex, så gott var det.

Meningen var att vi skulle äta middag på den nya altanen, inviga den. Typiskt nog kom regnet lagom till dess. Ett ganska efterlängtat regn i o för sej, men varför just nu.
Nu är vi ju inte gjorda av maräng så vi trotsade regnet och gjorde en inspektion ändå.
Snyggt gjort, med musik och lampor som kommer att ha timer, jag är impad.

Anders visade sej även vara en kunnig bartender och blandade Mohjitos (stavas det så!)
Det blev några stycken så i morrn kan det hända att nån kan "måskito" när han vaknar. Själv körde jag och drack bara "Vattito".

Det var ganska länge sen vi sågs så mycket har hänt, bla har det kommit en rödhårig kisse till familjen , han heter Tigger..mycket passande.
En högst ovanlig herre som låg med öppen mun på rygg i mattes knä och njöt i fulla drag av att bli kliad överallt.
Skulle jag försöka få ner nån av våra katter på rygg tror jag dom skulle skinnflå mej.

På tal om djur.
Ewa och jag tar så gott som varje kväll en promenad på ca 45 min. Vi går runt golfbanan.
I torsdags blev det ovanligt sent + att det var mulet så det var ganska mörkt och lite läskigt.
Men jag bet ihop och tänkte på vad alla sagt till mej...Man ska konfrontera sina rädslor för att förminska dom.
Det gjorde jag..Jag konfronterade dom såpass att jag nästan tyckte att det hjälpte... precis som var sagt.
När vi började närma oss skogspartiet såg jag på långt håll ett djur komma mot oss.
En katt, tänkte jag....En väldigt stor katt...var min andra tanke.
Katten sprang in i det höga gräset och försvann en stund, vi gick vidare, mot skogen.
Då halvskriker Ewa...VAD ÄR DET DÄR????

Det som stod ute på golfbanan var alldeles för stort för att vara en katt. För lågt för ett rådjur, för högt för en grävling, för kompakt för en räv och det var defenitivt ingen hare.
DET VAR ETT VILDSVIN!!!!!

Nog för att jag hört folk prata om att det finns uppe i skogen, men ska jag vara ärlig var jag mycket skeptisk.
Det är jag inte längre.
Vi tvärvände och tog en helt annan väg tillbaka, en som ledde ut till stora Kvarnbacksvägen.
Tyvärr kändes det inte så mycket bättre, vi kände oss förföljda hela vägen. Det blev inte mycket bättre av att det hela tiden lät konstigt innifrån buskarna.

Naturligtvis var det tvungen att hoppa ut ett rådjur mitt framför oss på stora vägen...typiskt.

Varför är det alltid så?
Varje gång jag försöker ta tag i min "mörkerfobi" så händer det något läskigt.
Kanske är jag dömd att vara mörkrädd hela mitt liv.
Jag hade tänkt gå en fobikurs, det är nog ingen ide.

pokonis Annika