MIN MAMMA

Min Mamma är sjuk och plötsligt är jag 7 år igen.


Hon kan inte bli sjuk, hon ska ju ta hand om mej. Visserligen bor vi 30 mil bort och jag är snart 49 år fyllda, men hon ska bara finnas där. Lyfta på luren när jag ringer, säga nåt klokt om jag är osäker över ett beslut.

I min 7-åriga värld kan och vet hon allt, då kan hon väl inte bli krasslig...

Det är läskigt.
Hur sjuk är hon?
Ingen vet, så varför få panik....Det kan ju vara nåt enkelt som en pennicillinkur tar bort.


In akut på sin bröllopsdag förra torsdagen med 300 i sänka, hög feber.
Det upptäcks svarta fält på lungorna. Kanske inte så konstigt, hon har haft astma i 35-40 år.


På sin födelsedag, 24 augusti får hon i present en rumskamrat som aldrig är tyst. Kvinnan mumlar och skriker även när hon sover. Man måste nog vara ganska frisk för att vistas på sjukhus, åtminstonde ha ett starkt psyke.


Nu ska det göras en särskild lungröntgen, den är bokad till 9 september....?
Varför vänta så länge undrar jag?
Om det nu är nåt allvarligare, bör det inte göras snabbare då?

Det här är inget jag pratar om men visst, oron finns där som fjärilar i magen.
Tänker inte släppa fram den förrän vi vet vad det är för fel....Då kanske jag t.o.m kan släppa den helt.


Själv är hon ganska cool. Jag ringde henne igår som vanligt, vi pratar lite, så säger hon...
-Ååh, va skönt det är att prata med dej.
För det säger jag, att tar inte sjukdomen livet av mej så gör din Far och din Bror det med sin oro.
-Di önnrer sö ja blir stölli...(dom tjatar alltså) Du fortsätter leva ditt liv ändå.


Först blir jag mållös....Vad menar hon? Bryr jag mej inte tillräckligt, verkar jag ointresserad eller kall?

Men sen förstår jag..Det är svårt att stå utanför och inte kunna göra annat än avvakta.
Tack vare Mr P och Frk SLE är jag mer på insidan och fattar hur hon tänker.

En sak i taget, oroa oss ska vi göra när vi har nåt att ta på, en diagnos.
Det är så jag själv överlever utan att bli tokig, det har ju gått bra hittills.

Sen fortsätter hon...
-Jag är 77 år, m.a.o gammal. Att man då blir sjuk och kanske t.o.m dör, är inget konstigt.


Ja lilla Mamma, du har levt ganska länge.

Har man då som du säger dej ha, levt ett lyckligt liv med en man du älskar och fått två underbara barn, (speciellt den ena skulle jag vilja påstå, den yngsta, dottern) så känns det bra ändå.


Nu har vi ingen diagnos än och jag hoppas Bror och Far min lyckas tjata "höl i hövve" på läkarna så vi får en snabbare röntgentid.

För stod jag nu i kön som ofödd och fick välja "paranteser" först, vill jag ju inte bli av med dej
för tidigt....77 år är faktiskt ingen ålder idag...Du är kvinna och ska leva minst tills du blir 84.

VÅGA INTE ANNAT.



pokonis Dotra