PROPPMÄTT

Det är lördag....förlåt, söndag, klockan är 03.07 för att vara exakt.
För en timme sen kom vi hem efter en jättetrevlig kväll hos Minna och Anders.
Vi lärde känna varandra för ca 10 år sen när våra döttrar först hamnade i samma klass och sen även i samma simklubb, Kaanan SS. Dom är fortfarande bästa kompisar även om dom skildes åt efter 9:an, kul.

Som vanligt är det svårt att sova men den här gången är nog inte Mr Parkinson den största boven. Nej...nu skyller jag på Anders och mej själv.
Anders för att han är en sån fantastisk kock. Jag åt så kopiöst med grillat, pommes en otrolig sallad. Därtill var det , jag tror 5 olika röror + Haloumi och kryddiga korvar, mums.
Till dessert var det en smarrig kladdkaka med vispgrädde, den hade Minna gjort, fy dej.

Jag är fortfarande proppmätt vilket gör att Madopark inte tar sej förbi all mat, medecinen hjälper alltså inte.
SKYLL MEJ SJÄLV......detta är ingen nyhet för mej, men ibland är det värt lite stelhet o skak, idag tex, så gott var det.

Meningen var att vi skulle äta middag på den nya altanen, inviga den. Typiskt nog kom regnet lagom till dess. Ett ganska efterlängtat regn i o för sej, men varför just nu.
Nu är vi ju inte gjorda av maräng så vi trotsade regnet och gjorde en inspektion ändå.
Snyggt gjort, med musik och lampor som kommer att ha timer, jag är impad.

Anders visade sej även vara en kunnig bartender och blandade Mohjitos (stavas det så!)
Det blev några stycken så i morrn kan det hända att nån kan "måskito" när han vaknar. Själv körde jag och drack bara "Vattito".

Det var ganska länge sen vi sågs så mycket har hänt, bla har det kommit en rödhårig kisse till familjen , han heter Tigger..mycket passande.
En högst ovanlig herre som låg med öppen mun på rygg i mattes knä och njöt i fulla drag av att bli kliad överallt.
Skulle jag försöka få ner nån av våra katter på rygg tror jag dom skulle skinnflå mej.

På tal om djur.
Ewa och jag tar så gott som varje kväll en promenad på ca 45 min. Vi går runt golfbanan.
I torsdags blev det ovanligt sent + att det var mulet så det var ganska mörkt och lite läskigt.
Men jag bet ihop och tänkte på vad alla sagt till mej...Man ska konfrontera sina rädslor för att förminska dom.
Det gjorde jag..Jag konfronterade dom såpass att jag nästan tyckte att det hjälpte... precis som var sagt.
När vi började närma oss skogspartiet såg jag på långt håll ett djur komma mot oss.
En katt, tänkte jag....En väldigt stor katt...var min andra tanke.
Katten sprang in i det höga gräset och försvann en stund, vi gick vidare, mot skogen.
Då halvskriker Ewa...VAD ÄR DET DÄR????

Det som stod ute på golfbanan var alldeles för stort för att vara en katt. För lågt för ett rådjur, för högt för en grävling, för kompakt för en räv och det var defenitivt ingen hare.
DET VAR ETT VILDSVIN!!!!!

Nog för att jag hört folk prata om att det finns uppe i skogen, men ska jag vara ärlig var jag mycket skeptisk.
Det är jag inte längre.
Vi tvärvände och tog en helt annan väg tillbaka, en som ledde ut till stora Kvarnbacksvägen.
Tyvärr kändes det inte så mycket bättre, vi kände oss förföljda hela vägen. Det blev inte mycket bättre av att det hela tiden lät konstigt innifrån buskarna.

Naturligtvis var det tvungen att hoppa ut ett rådjur mitt framför oss på stora vägen...typiskt.

Varför är det alltid så?
Varje gång jag försöker ta tag i min "mörkerfobi" så händer det något läskigt.
Kanske är jag dömd att vara mörkrädd hela mitt liv.
Jag hade tänkt gå en fobikurs, det är nog ingen ide.

pokonis Annika