söndag 30 mars 2008

DEL 3

Hur gick det????

Katarina är en häftig tjej på många sätt.
Inte minst för sin förmåga att kommunicera med andevärlden.
Om jag förstod det hela rätt var hon inte så förtjust i sin gåva från början så nu går hon och tar kurser hos min idol, Terry Evans (från "Det okända"), för att lära sej hantera fenomenet.

Hon hade nu hemläxa och jag fick äran att vara en av övningskandidaterna.

Gissa om jag var nervös innan. Tänk om det inte fanns en enda ande som hade nåt att säga mej...... det hade varit pinsamt.

Jag hade inte behövt oroa mej, fyra kontaktsökande själar trädde fram.

Två av dom är jag fortfarande lite osäker på så dom får vänta på presentation, men de andra två var det ingen tvekan om vilka det var.

Först kom Elsa, mammas moster. Hon var lite som en mormor för mej eftersom min riktiga dog när mamma föddes.

Hon beskrevs som pillemarisk och busig, både som barn och vuxen vilket stämmer bra.
Hon gillade att ställa till bus och sen inte låtsas om att hon hade nåt med det att göra.
Hon hade pokerface vilket stämmer även på ett annat sätt. Vi spelade mycket kort på somrarna, hon fuskade hela tiden vilket hon aldrig erkände. Hon skrattade bara sitt värsta häxskratt och gick på i samma stil.

Vi barn fullkomligt älskade både henne och att busa med henne.

En annan liten egenhet hon hade var att alltid när vi barn badade, satt hon uppflugen på en stor sten, med sin gula solhatt och vaktade.
Det var bara det att hade något hänt så vet jag inte vad hon skulle gjort.
Hon kunde nämligen inte simma.

Hennes budskap till mej var att jag skulle stå på mej i en diskussion som antingen redan kommit upp eller skulle komma.
Vi får väl se om hon får rätt.

Den andra kontakten var också en kvinna.
-Nu kommer Inga, sa Katarina och det klack till i mej. Inga-Ingrid kunde det vara.....?

Efter hon hade gett beskrivning på både utseende o personlighet, fanns ingen tvekan hos mej, det var hon.
Katarina sa att hon var så ledsen för att en nära kär hade gått bort alldeles för tidigt och trodde först att det var en dotter för hon pratade om det på samma gång.

Vi kunde direkt reda ut att det var hennes man som gått bort i unga år och att dottern, det var jag.
Hon hälsade till mej att hon visste att jag höll hennes hand på sjukhuset och att jag var den enda som fick göra det, då hade jag inte långt till tårar, Katarina vet ingenting om min relation till Ingrid. Vad ska man tro...?

Hon talade även om att hon ofta satt i vårt kök tillsammans med oss, Kattis tyckte jag skulle duka fram en kopp silverte, det var hon sugen på.
Ingrid drack varken te eller kaffe, bara silverte.
Hon sa att jag stod vid ett vägskäl och att det var dags att ta en ny väg i livet. Läskigt.

Ingrid sände så mycket kärlek till mej att Kattis rös över hela kroppen, jag kunde riktigt känna det själv.

Det konstiga var att hon sa att hon tyckte jättemycket om mina barn och att Arvid borde känt av henne.
Grejen är att det händer ibland att han kommer på nätterna då han inte kan sova för känslan av att det sitter nån på sängkanten som han inte kan se och att han har en känsla av att vi inte är ensamma i köket...
Kanske "mardrömmarna" är Ingrid som hälsar på.

Till sist frågade Katarina om jag hade några frågor direkt till Ingrid.
Nu hade jag min chans men vågade nästan inte.

Till slut ställde jag i alla fall den där hemska frågan som jag funderat över så många gånger.

-Kom Karl-Axel till mötes som jag lovat?

Katarina berättade att Karl-Axel var där och mötte henne, så gjorde även mamma Signe och syster Rut, (Rut dog bara 4 månader innan Ingrid, Katarina visste inte heller att hon hade en syster.)

Hon sa också att känslan av att slippa sin svåra värk var en befrielse.

Ja inte vet jag, men nog var det mycket som stämde.

Bara det att jag nu kan släppa mina funderingar på om jag lurats gör att jag bestämmer mej för att tro att Ingrid var hos mej, och visst vore det väl en tröst att veta att nån kommer och möter en när det är dags.

Väl mött, med någon som dött
pokonis Annika

Ps: Katarina behöver fler att öva på, är det någon som känner sej intresserad, hör av er.

torsdag 27 mars 2008

PÅSKHELG del 2 av 3

God morgon.
Min mamma sa alltid att jag var född med "matjord i feckera". Det betyder att man är född med tur och det måste jag nog hålla med om.

Redan när det var min tur att välja föräldrar drog jag högsta vinsten genom att hugga tag i Gunn o Kiell som är världens bästa " paranteser".
Som om det inte var nog fick jag bonus. Det var Ingrid o Karl-Axel.
Vi bodde grannar,dom hade inga egna barn och jag fullkomligt älskade K-A.
Under mina 12-13 första år var jag nog lika mycket hos dom som hemma.
Vår familj hade ingen bil så vi tog bilturer, det gjorde man bara på kul på den tiden.
Jag var med dom på semester och när det var dags att veckohandla var jag också oftast med.

Jag plockade ner femmarkerkorvar o ballerinakex som Ingrid bestämt ställde tillbaka bara så att K-A kunde ta tillbaks det och gömma det under tex hönökakan så hon inte skulle märka.
Idag vet jag att hon märkte det men lät oss hållas.

Om vi var i lekparken och jag såg hur dom fick besök där det var barn med sprang jag snabbt som vinden hem och satte mej i K-A :s knä, för tänk om dom hemska barnen tog honom från mej.
Jag kommer även ihåg hur jag väntade på att han skulle komma hem från jobbet varje dag, då fick jag 1 krona i min hand som jag sprang till Källarkiosken med.
En Aftonbladet a 50 öre och resten godis. En full vit påse fick man för det på 60-talet.
VARJE DAG, jag borde inte haft en tand kvar i munnen.

Senare, när jag blev vuxen frågade jag Ingrid många gånger om hon inte hade lust att strypa mej åtminstonde en gång om dagen, men hon skrattade alltid sitt sprittande skratt och försäkrade att, nej, jag var så älskad av dom bägge.
Det värsta är att jag tror hon menade det. Hon var en ängel redan då.

Tyvärr dog K-A alldeles för tidigt. Jag var 14 år. Ingrid 40 och K-A runt 50.

Det var min första begravning och jag minns den som igår.
Enligt Ingrids önskan var jag vitklädd, jag hade ju varit solen i hans liv.
Jag hade ingen aning om vad som väntade så chocken jag fick när jag jag fick se Ingrids förtvivlade ansikte tog fullkomligt musten ur mej.
Jag bröt ihop i storebror Stefans knä och grät så många tårar att det såg ut som han kissat på sej när vi gick hem.

Nu kom den åldern där vuxna inte får plats i ens liv, det var mest killar och simmning i tonårshuvudet.
Det gjorde att jag träffade Ingrid sporadiskt under några år. Inte förrän jag flyttade till N.Y
knöt vi an på riktigt igen och skrev brev till varandra.
Vi fick en ny sorts kontakt, en djupare som höll i sej hela hennes liv.
Hon blev åter min extramamma och när Tova o Arvid föddes blev det hennes barnbarn.
Arvid som inte kunde säga Ingrid kallade henne Ding-Ding, det blev istället för mormor och det blev hennes namn i vår familj. Hon gillade det, skarpt.

Vi pratades vid i alla fall två ggr i veckan. Det var oftast jag som ringde och man måste ringa innan 07.00 annars hade hon redan gått ut , i trädgården eller nåt.

Vi pratade lite om att göra en resa tillsammans, hon nämnde Oslo kommer jag ihåg, men dit hann vi tyvärr aldrig.

En snöig februaridag gick hon ut för att skotta snö.
Där föll hon ihop i en hjärnblödning och låg minst en timme innan grannen hittade henne, alldeles översnöad.

Hon hamnade på Torsby sjukhus och alla sa att det var ingen ide att jag åkte så långt, det gick ändå inte att få kontakt med henne.
Jag åkte ändå och det är jag så himla glad över.
Dom sa också att hon låg med händerna knutna som i kramp, det gick inte ens att bända upp dom, men när jag la min hand på hennes och frågade om jag fick hålla, öppnade hon så mycket så jag kunde sticka in min hand innan hon slöt den igen. Vilken lycka.......!

Jag fick massor av bevis att hon visste jag var där under den eftermiddagen.
Hon grät när jag sjöng för henne, Kanske fler skulle göra i och för sig.....hmm.....
När jag reste mej för att gå på toa blev hon jätteorolig men lugnade sej när jag sa att jag kommer snart. En läkare bad att få prata med mej. Han sa att Ingrid hade så starkt hjärta att hon kunde bli liggande i flera år i koma. Han undrade om jag hade något emot att dom "hjälpte naturen på traven".
Det var då jag gjorde mitt misstag....
Jag gick in till Ingrid och bad henne släppa greppet om den här världen och jag lovade henne att K-A skulle möta henne, och att vi skulle ses senare.

Som om jag vet vad som händer när man dör.

I två år har jag då o då tänkt på det här och inte kunnat låta bli att undra....
Tänk om hon är skitarg och känner sej grundlurad av mej om han inte kom.

På annandag påsk fick jag svaret......

Väl mött, bli nu inte stött
pokonis Annika


måndag 24 mars 2008

PÅSKHELG

Hej,

Nåt jag lärt mej genom åren är att det underlättar om man är lite flexibel.

Det är ju inte alltid det går som man tänkt sej.

Den här helgen tex.

Vi är alltid i Skärjen på Påsk, öppnar upp för säsongen kan man säga.

På Påskafton skulle vi varit på fest hos Snabbe, jag är inte säker på att han visste om att jag skulle komma men så hade vi i alla fall planerat, Catherine och jag.


Men så blev det inte.

Kanske börjar man bli gammal och bekväm men det var dåligt väder som stoppade oss.

Nu blev helgen väldigt bra ändå.

På Långfredagen var vi bjuna på jättegod middag hos grannen.

Där tvingades vi även genomlida hur den Värmlänske grisbonden fick stryk av en Skånsk kock och en speedwayvärldsmästare från Dalarna i DANS........ skandal, fast rättvist dessvärre.


Påskafton hade vi lunch i vårt lilla kök.

Vi var åtta personer runt bordet, det är lagom för fyra men det är så himla kul när det pratas o skrattas, speciellt när det är många av ungarnas kompisar.

Nu var vi tre vuxna o fem ungdomar.

Tova, Nadine och Emma satt kvar och pratade i timmar. Sånt är man inte bortskämd med, det gäller att njuta av karamellen.

Jag önskar jag hade ett stort "bonnakök", Då skulle jag dundra och koka stora långkok och bjuda hem massor av folk.( och så skulle jag vara rik och ha en hushållerska också)


Påskdagen var den första av två "äntligen hemma dar." Vi målade och tapetserade i äkta Martin Timell anda.( nu kanske han snickrar mest men ni vet vad jag menar)

Vår förut blåbär o mjölk färgade hall är numera ljus gräddvit med en grå o vitspräcklig fondtapet.
´
Vi har pratat om det i ca 2 år, nu äntligen blev det av. Snyggt. Å´ bara för att det blev för kallt....

Nästa helg är det ytterhallens tur att få en facelyft och jag har stora planer till ett pyttelitet utrymme.

Bort med stora sko o hatthyllor och in med smidigare varianter där jackorna hängs mot väggen och inte sticker ut.

Uffe är skeptisk men jag mycket envisare.

Blir det bra kommer en bild. Om inte finns det risk att just denna del av inlägget,... bara försvinner.


Idag är det Annandag påsk.

Jag har haft en minst sagt omtumlande eftermiddag som jag känner att jag nog måste smälta innan jag delar med mej av.

Därför får ni snällt vänta lite innan ni får veta vad jag varit med om.......



Väl mött, på nåt okänt har jag stött

pokonis Annika



onsdag 19 mars 2008

KUNSKAPSTÖRST

Jaha,

så var det dags igen.

Ännu en natt när John Blund tänker snåla med sitt sömnpulver.

-Ledsen Annika, det blev inget över till dej , du får göra nåt annat. Snurra runt i sängen, eller grubbla kanske?

Jag väljer att fundera lite, men inte i sängen, benen pirrar, träningsvärk tror jag bestämt.

Det får bli köksbordet, med skrivblock och penna.



Jag har ju alltid hävdat att jag mår bäst när jag inte vet så mycket.

Ändå satt jag framför datorn i stort sett hela helgen och letade information.

Kanske är det för att jag börjat "blogga", eller också har jag helt enkelt lyft huvudet ur sanden och insett att den här lilla åkomman får jag leva med.

Jag vill lära mej att göra det på bästa sätt.

Hittade in på Parkinsonförbundets sida, där fanns en hel del "läsnyttigt".

Bla en artikel om att ett japanskt forskarlag som lyckats programmera om mänskliga hudceller så att dom fungerar som stamceller från embryon.

Stamcellsforskning är ju en känslig och mycket diskuterad fråga. Inte minst i USA.

Michaej J Fox har propagerat hårt för saken men George Bush har nog ingen p-sjuk släkting så än så länge är det förbjudet.

Japanernas upptäckt ger ju lite hopp, om dessa hudceller går att använda, håll tummarna.

Jag letade även efter föreläsningar.

Eftersom jag inte riktigt vet vad som är bra att veta tänkte jag överlämna till någon annan att berätta det.

Det jag hittade var ett par stycken som redan ägt rum, inte intressant, och en som var på Karolinska Institutet 4 april.

Den riktade sej till läkare och sjukvårdspersonal, gäller alltså inte mej.

Nej, det enda jag verkligen fick dom här dagarna var ont i ansiktet.

Jag tål nämligen inte datorn så bra.

Hela fejan blir rosa och pulserande, inte snyggt.

Arvid gjorde en rånarluva till mej, han klippte hål för ögon och mun i en yllemössa.

Då blev jag också rosa och pulserande, av värme.

Jag har fått en annan ide, när jag blir stadd vid kassa ska jag gå till Buttricks och köpa några "masker".

En Julia Roberts när jag har en bra dag, Hitler blir nog bra vid PMS.

Känner jag mej ledsen hoppas jag det finns en Helena Bergström, hon gråter bäst och mest av alla.

Jag ger inte upp i jakten på kunskap, men jag tar nog en paus över påsk .

Om inte annat kanske ansiktet hinner läka.



Väl mött, på benen fick jag inge kött

pokonis Annika. Å GLAD PÅSK!!






måndag 17 mars 2008

LIDINGÖTJEJMIL

Hej,

För tio år sen bodde jag granne med Marita. Vi brukade jogga tillsammans.
Vi sprang 3-4 ggr i veckan och jag har aldrig varit så vältränad.

Vi var väldigt jämna, det gjorde det hela mycket roligare, ingen behövde hålla igen eller ta i så man nästan spräckte livstycket..
Enda skillnaden var att jag gillade att spurta dom sista 200m, att riktigt ta ut mej vilket gjorde att jag oftast kom först i mål, inte mycket men ändå.

Vi kände oss sugna på en utmaning och anmälde oss till Lidingö tjejmil som går av stapeln i början av hösten.

Den stora dagen kom med en vacker höstkänsla. Strålande sol, hög klar luft, perfekt springväder m.a.o.
Starten gick och vi satte av mot målet som var en mil under timmen,det skulle vi klara, inget fel på självförtroendet i alla fall.
Det gick bra tills vi kom till en speciell backe som jag glömt namnet på, jag kallar den för "bergväggen", det var verkligen klättring som gällde och den tog musten ur mej.

Marita drog, slet i mej, peppade med ord, svor åt mej, gjorde allt i sin makt men efter 8 km var det färdigt.
Jag var helt enkelt tvungen att skicka iväg henne, besvikelsen var enorm.
Surt sa räven men inget annat att göra än att promenera.

Nej, att säga att jag var besviken är bara förnamnet men droppen kom när en tant ca 70+
kom och trippade förbi.
Tipp,tapp. Tipp, tapp. Det gick inte fort men hon sprang.

Nej nu jäklar. Nu fick jag fart under fötterna och när det var ca 500 m kvar såg jag ryggen på Marita, en väldigt självgod rygg såg det ut som.
Hm, nu springer hon säkert där framme och sjunger,
-"Nu är jag först, jag är först."
Det ska vi nog bli två om.......
Jag vet inte vad som flög i mej men nåt elakt var det för när det var 10 m kvar spurtade jag förbi, klappade henne på axeln och sa.
-Hej då, ses i mål.....!
Fyy vad jag skäms, hon som gjorde allt för att jag skulle orka.

Så arg hon blidde, inte så konstigt.
Hon hade verkligen tänkt för sig själv att nu minsann, när det verkligen gällde, då var hon först.
Hur kunde jag , mitt otacksamma stycke.
Inte förrän då insåg jag att det var ganska fult gjort och det krävdes en hel del fjäskande för att få förlåtelse.
Idag kan vi skratta åt det, det kan vi väl Marita....?
Tiden blev drygt 57 min och jag tror vi hade nästan samma tid så vi klarade målet.

Varför berättar jag detta.
Jo, Tova och jag har fått för oss att vi ska börja jogga, vi var ute första gången i går.
Det var flera år sen och det gick väldigt långsamt. Inte orkade jag springa hela rundan heller men det var kul och det är långt till sept-okt, det är då nån gång som Lidingö tjejmil går av stapeln.
Jag lovar inte att jag ska vara med men jag lovar att försöka.
Vi får väl se om Mr P tänker trilskas eller samarbeta.

Hoppas Tova hänger på hela vägen, då är chanserna större.
Annars kanske jag frågar Marita om hon är mogen för revanch.

Väl mött, i benen känns det sprött......
pokonis Annika

PS: Vad heter den hemska backen nu igen???

lördag 15 mars 2008

VARDAGSHJÄLTAR

Gokväll

För inte så länge sen utsåg svenska folket sina vardagshjältar som fick komma till tv och bli hyllade.
Bra ide, men det skulle varit en till om jag fick bestämma.
Min hjälte.
Han heter Christian och är klädd i vit rock när vi träffas.

Första gången jag klev in på hans mottagning på rekomendation av Suzzie Tapper var jag ganska slut.
Jag sov ca 3-4 timmar per natt, mycket p.g.a mina ben som pirrade mest hela dygnet runt.
Vi pratade lite bakgrund och han förvånade mej genom att se ut som om han faktiskt lyssnade.
Han ändrade och lade till lite i min medicinering, och sen var det klart....
Jag märkte skillnad nästan på en gång.
Inte ett pirr så långt benen räcker( nu är dom inte så värst långa, men ändå) och jag sover som en vanlig svensson, ta i trä.

Om ni visste vad dessa små ändelser gjort storverk med allmäntillståndet.
Jag märkte inte hjärnkoman jag befann mej i förrän den släppte.
Jag förstår att man kan bli galen av för lite sömn.
Att jag blev en jä..el på korsord och pussel är i och för sig en liten kul parentes.
Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Med sömnen och "pirrbortfallet" kom orken tillbaka.
Tack Christian, du har verkligen gjort skillnad i min vardag, och andras med fast dom inte vet om det.

Idag fick jag träffa min hjälte för jag är med i en studie och det var dags för en koll.
Det testas nya piller och jag är en av de utvalda att få vara med, spännande.

Det ställer till lite oreda för mej eftersom jag inte tycker om att analysera hur jag mår, det måste jag i det här projektet.
Framför allt måste jag ju komma ihåg från vecka till vecka, jag gör så gott jag kan och hoppas dom har nån nytta av mej.

Mycket pappersarbete och tusen frågor varje gång.

-Hur är det med köpberoendet, tycker nån i familjen att jag spenderar mer pengar än förr?
Inga problem, har inga pengar att spendera.

-Spelberoendet, har det ökat?
Harry boy, 100 spänn i veckan delat på tre, som vanligt. Nej, ingen skillnad.

-Sexuella avvikelser?
Här går väl censuren in, men jag måste säga man blir ju lite nyfiken.......men nej, allt är som vanligt, tackochlov, eller......?

Det här är tydligen biverkningar som dock är ganska sällsynta vad jag förstått.

Som sagt, jag känner mej som vanligt och det jag är mest nyfiken på är, äter jag riktig medicin eller får jag sockerpiller?

Vänta lite, jag måste rätta mej själv. Vi kom ju överens idag om att jag mår bättre nu än innan jag startade med testpillren.
Får väl hoppas det inte bara är sockerpiller, då blir det lite skämsigt.
Fast jag vet ju också att placeboeffekten inte är att förakta.
Vi får väl se så småningom, det håller på till i juli men när jag får svar vet jag inte

Väl mött o väl omskött
pokonis Annika

onsdag 12 mars 2008

AJ,AJ,AJ...

Aj...

aj,aj,aj, vem har varit in i mitt sovrum i natt och kört över mig med en ångvält, minst 100 ggr.
Fy va taskigt, jag sov faktiskt, inte en chans att försvara mej.
när jag vaknar till liv förstår jag att det nog är Mr P som pockar på uppmärksamhet.
Nåja, han har hållit sej på mattan länge nu.

Behöver gå på toa,......vänta nu, hade jag inte två ben när jag gick och la mej i går.
Ho,ho....benen, dags att vakna.
Försöker resa mej, aj min nacke. Fast det känns inte som Mr P är skyldig till den smärtan, snarare som om jag legat konstigt.

Tar mej till slut in i badrummet och in i duschen, måste mjuka upp det stela kröppastöllet om det ska bli något gjort idag.
Vet att jag bara har tre kunder bokade, vilken tur för det här kan bli jobbigt.

Duschen har inte riktigt den effekten jag hoppats på så jag bestämmer mej för att promenera till jobbet.
På med kläder, in med frukost. Allt går i slowmotion.
Som tur är har Uffe gått till jobbet och ingen av ungarna är uppe så jag kan bete mej hur dumt som helst utan att bli generad, det är lättare att kämpa utan publik.

Äntligen ute i friska luften, vinglig som en nyfödd kalv men i upprätt ställning.
Då träffar jag förstås grannen, Catrin med dotter Malin på väg till skolan.
Hon pratar med mej och när jag ska svara upptäcker jag att hela munnen gått i strejk.
Inte ens jag hörde vad jag sa och tjejerna gjorde det defenitvt inte.
Malin såg lite generad ut, tror jag det när grannen är full kl 08.00 på morgonen.
Jag orkar inte förklara utan hoppas att Catrin förstod och tar det med henne senare.


Så börjar jag min promenad och nu ska jag minsann inviga mina nya hörlurar, lyssna på Adam o Gry på vägen, då brukar det gå fort.
Problemet är bara att jag får ingen ordning på sladdarna med mina "feppliga" fingrar så i höjd med Norrbyvägen ger jag upp.
Istället börjar jag fundera på varför det blev så här tokigt.

Jag tror jag kom på det....
När jag som vanligt vaknade i natt för att kroppen behövde pillerpåfyllning tittade jag på klockan, prick 04.00, lustigt.
Bestämde mej för att gå och pudra näsan först och sen.......tror baseluske mej att jag glömde påfyllningen, somnade om ändå....
Inte undra på att kroppen är galen.
Det känns ganska bra att hittat en möjlig förklaring så resten av promenaden går lättare.
När jag kom till jobbet märks dock att det varit en kaotisk morgon. Hade glömt ombyte, arbetskläder. SUCK.
Jag kan ju inte jobba i en sliten tomteröd t-shirt. Än en gång har jag tur, det finns reklamtröjor i garderoben så jag sänder en tacksam tanke till REF, och Göran som lagt dit dom.

Nu är klockan 09.oo, min första kund Monika, den stora tidsoptimisten har precis ringt och meddelat att hon åker hemifrån nu. Egentligen ska hon vara här nu men idag gör det inget, nu hinner jag även ta en kopp kaffe och stretcha lite.
Han är envis idag Mr Parkinson, han vägrar släppa taget, men det gör jag också.
Vi får väl se vem som vinner......


Väl mött reaktionsslött,

pokonis Annika

söndag 9 mars 2008

UGGLA:s "FLEMMINGS"...


Hej.

Då var det dags att testa dansskorna. Mars månad jag sa, mars månad det blev.

Från början var vi sju entusiastiska damer men som vanligt droppade dom av, en efter en och till sist var vi tre kvar,Hilde, Maja och jag.

Vi träffades hos Maja för att ta en drink och se på melodifestivalens andra chans.

Jag ville ju vara med och heja fram Suzzie Tapper, jag ringde och röstade men det räckte bara till semifinal. Hon förlorade mot Nordman vilket går över mitt förstånd och långt in på prästens, hans låt lät som "Vandraren" version nr 176.

Sibel och Nordman var dom två som får vara med och slåss i Globen. Inga kommentarer.



Vi kom till Flemmings runt halv tolv, jag saknade Ewa. Hon och jag är dom riktiga dansfreaken, "lantisarna" skulle nog tjejerna säga , vi brukar i alla fall trivas bara vi får dansa med någolunda normala karlar. Maja hade oturen att bli uppbjuden av en herre som badat i rakvatten, hon fick nästan en allergisk chock och gick hem efter en knapp timme.

Min första kavaljer berättade stolt att han varit på stor middag på Strandvägen där det serverats b.l a ostron. Han upplyste mej genast om att han ätit 5 st och var därför mycket lättförförd, hmmm. Sen slet han i mej i något han kallade "Östermalmsbugg".

Konstigt nog blev jag inte imponerad.

Andra upplevelsen var en kille som nog tittat på Stefan Holm när han tog vm-guld tidigare på kvällen, han hade ribban kvar i brallan, det var lite genant, jag kände mej väldigt svankryggig.

Den herren fick bara en dans och det var en för mycket.

Men jag hann även med några trevliga och dansanta killar innan även Hilde tröttnade och gav upp. Vi bor åt samma håll så vi tog sällskap hemåt.

Lite besviken var jag att kvällen blev så kort, men när jag hämtat ut kläderna hade jag fått ett meddelande från Uffe. Det stod, kl är 00.30, vill bara gratulera till våra 17 år.

Helt plötsligt var det helt ok att åka hem, han kom ihåg vår bröloppsdag!



Väl mött inte längre lammkött.

pokonis Annika.



Ps. Vart ska man gå om man inte är singel, älskar att dansa , har en man som inte dansar.

Det måste ju finnas nåt ställe för oss.

torsdag 6 mars 2008

KOMETRESAN

Resan anordnades av stadsdelsnämnden, i vårt fall Bromma.

Kapten var Lena, skolsköterska i Olovslundsskolan. Förste pilot var Anita, barnsköterska på öppna förskolan i Blackeberg.

Vi var sju skräckslagna passagerare, livrädda att störta i föräldrarträsket. Det är där alla "dåliga" föräldrar hamnar.

Skämt åsido, när jag kom dit första gången hade jag ingen aning om vad som väntade så nog var jag lite skraj.

Lena började med att säga:
-Vi ska inte ändra på era barn, vi ska ändra på er.....


Hon sa det på ett sånt sätt att hela jag bara slappnade av, som om det inte var ett dugg konstigt.

För hur det än är, så är det mycket lättare att ändra på sig själv än att försöka böja någon annan, speciellt ett envist barn, tänkte jag.

Frågan var bara om det skulle bli så enkelt som det lät.
Vi använde oss av olika verktyg och började med.....


"EGEN TID"


Första uppgiften var att bestämma hur många dar i veckan, och hur många minuter jag kunde tänka mej att umgås bara med Arvid.

Meningen var att då skulle han bestämma allt vad vi skulle göra.

Tisdagar o torsdagar a´ 20 minuter valde jag och var ganska säker på att vi skulle spela tv-spel, något som jag annars vägrade.

Mycket riktigt, sonen som visste att mamma gick på kurs för att bli en bättre förälder tog verkligen tillfället i akt.

Racertävling med en värdelös morsa.

Men va kul vi hade. Bara att höra honom skratta var värt miljoner, det var så länge sen.

Det var jätteviktigt att det var 20 min, varken mer eller mindre och tiden flög fram.

Andra gången det var dags frågade jag.

- Vad ska vi spela idag?

Men nu kom det annat. Han ville leka kurragömma och åter hade vi skitkul, i 20 min.


Nu började konstiga saker hända allt efter som veckorna gick. Han gick tillbaka till han var liten.

Vi skulle sjunga alla sånger vi sjöng då, alla lekar skulle lekas om.

Banden vi lyssnat på förr åkte fram och återupplevdes, och i samband med det mjuknade både han och jag upp.

Han kom, redan efter två veckor, och kröp ner i sängen hos mej för gos, jag blev alldeles tårögd.

Jag började inse vad jag varit nära att förlora.
Arvid var van att han och jag gjorde en massa saker tillsammans.

Helt plötsligt hade jag aldrig tid, lust eller ork för någonting.

Hur han än försökte fick han ingen uppmärksamhet, även om han varit snäll.

Däremot kom han på att om han gjorde dumma saker, då såg vi honom.

Visserligen skrek och bråkade vi med honom, men det var ialla fall bättre än att vara osynlig.


Det var lätt att ändra på det dåliga, löjligt enkelt.

"VÄLJ DINA KRIG"


Varför starta ett världskrig genom att tvinga ett förvirrat barn att plocka upp en glömd strumpa när du ändå går förbi både den och tvättkorgen?

Tycker man det att det är värt det, ok, jag tycker inte det längre.


"BERÖMMA"

Det är så lätt att kritisera och svårt att ge beröm.
Även jag som vuxen blir glad av beröm och fortsätter gärna i samma spår för att få mera.

Jag upptäckte hur roligt det var att se Arvid lysa upp och sträcka på ryggen bara för att jag sa,

-Va bra att du tog med fotbollen in, jag hade nog glömt den annars.



"ORMEN"


Vi valde tre lätta uppgifter som han skulle göra efter en tillsägelse.

Tex borsta tänderna på morgonen.

Om det funkade fick han guldstjärnor som klistrades upp på en lång, rutig orm.


Här o där fanns det rutor med blixtar i, då fick han nån form av belöning.

Tex välja middagsmat eller nån gång, en trisslott.

Till slut satt det och han borstade tänderna utan att vi behövde påminna.


"FÖRBEREDELSE"


Att tydligt säga. -Om en kvart stänger du av datorn.
Man kan även använda en äggklocka till hjälp.


Dom här fyra punkterna var det som vi i vå familj använde oss av och som hjälpte oss hitta tillbaks till varandra.

Det var mycket annat som vi testade men av en eller annan anledning inte föll för.


Jag är evigt tacksam mot först "hon" i telefon, och framför allt Lena o Anita som trots att det handlade om oss föräldrar och vårt handlande aldrig fick mej att känna mej som en dålig förälder.

Det är ca tre år sen vi gick men det var inte alls länge sen Arvid sa på en av våra nattliga promenader.

-Tänk vilken tur att du gick kursen så du blev min igen.

Jag törs inte ens tänka på var vi varit idag om jag inte gjort det....



Väl mött, återuppfött

Pokonis Annika

måndag 3 mars 2008


VAD HÄNDER MED BARNEN

God kväll.


Vad händer med barnen när en förälder blir sjuk?

Väldigt olika förstås men i vår familj blev det riktig kaos, på gränsen till katastrof.


Tova var då 12 år, hon frågade mig rakt ut en kväll när vi tog en kopp te tillsammans.

-Mamma, hur mår du egentligen?
-Du är så ledsen och arg som du aldrig är annars, ska ni skiljas?

Snacka om att jag tappade hakan. Så rakt på sak brukar inte den unga damen vara så jag förstod att hon var riktigt orolig och bestämde mig för att vara lika rak tillbaka.

Jag berättade som det var och hon blev jätteglad, vi skulle ju inte skiljas vilket var det värsta som kunde hända.


Efter den kvällen fick vi tillbaka Tova som vi trodde hade lidit av nån slags förpubertet med gråtattacker och allmänt ojämt humör.


Arvid, 7 år, var lite knepigare. Han var ju för liten för sanningen och måste skyddas.

Det var nog det mest korkade beslut jag någonsin tagit men det visste jag inte förrrän långt senare.


Det började med små meddelande från skolan.
Arvid störde på lektionerna, han var otrevlig mot både barn och vuxna.

Han var med och mobbade en klasskompis i skolan som han sen lekte med hemma på gården!?

Hemma blev allt kaos, vi bara skrek åt varandra. Alla mådde pyton och jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv.

"Typiskt, inte nog med parkinsondiagnosen, nu ska ongdyveln( ungen) totalt spåra ur".
Suck, måste allt ske samtidigt?!

Kulmen kom när jag fick reda på något som alla andra redan visste.
Arvid hade med sig pengar, stora pengar som han delade ut till dom som ville ha.

Jag hade uttryckt en undran över varför det alltid fattades pengar i kassan men kunde inte i min vildaste fantasi tro att det som hände verkligen gjorde det.
Min Arvid, min lilla knort, vi som alltid gör en massa kul tillsammans, hur kunde han göra så?

Jag vet nu att jag tänkte i fel tidsrymd,allt kul vi hade GJORT skulle det vara, innan diagnosen.

Nu för tiden hade jag aldrig tid eller så orkade jag inte.
-Inte just nu Arvid, sen kanske....


Jag förstod att det här skulle jag inte klara av själv.

Jag insåg till och med att Arvid var illa ute och att jag hade viss skuld i det hela.

HJÄLP.......

Jag satte mig med telefonkatalogen och hittade till slut "familjerådgivning"

Desperat ringde jag dit från jobbet och fick prata med en kvinna som lyssnade tålmodigt.

När jag efter tjugo minuters babblande med en hastighet av ca 120 km/tim tystnade för att andas sa hon lungt.

-Det låter illa..... Det finns en kurs man kan gå, "KOMET" heter den. Det är tyvärr fullt den här terminen, den börjar på onsdag, men du kan anmäla dej till nästa, fast då är det nog för sent.

_ Som sagt, det låter inte bra, låt mej kolla en sak och återkomma till dej i morgon, klick, där la hon på.

EN KURS.....?

Jag behöver läkare, psykologer och medecin som kan dämpa den unge mannen (och hans mor)
som säkert har en massa bokstavskombinationer liggande som orsak.

Tre timmar senare rinde hon tillbaka och erbjöd mig plats på "kometkursen" som tidigare var fulltecknad.

Oj, hon måste verkligen tyckt att det lät illa, undrar vilken stackare som inte får gå nu p.g.a oss.


Nu kunde jag ju inte tacka nej när hon fixat o trixat, förresten var jag desperat och hade ingen tanke på att visa min skepsis utan svarade tacksamt ja.

Idag önskar jag att jag visste hennes namn. då skulle jag kunna söka upp denna ängel och tacka för ärligt talat så räddade hon livet på oss.

Hur det gick till ska jag berätta i nästa inlägg, då handlar det om "Kometresan"



Väl mött, lite "kantstött"

pokonis Annika