EN DAG PÅ GRÖNAN

För nästan exakt ett år sen skulle Arvid och Johannes på Gröna Lund.
Jag följde med och såg till att dom kom i rätt kö innan jag sen tog en promenad tillbaks till stan i det vackra vädret.

Där träffade jag Ewa och Anette inne på Restaurangernas dag.
Vi hann gå runt och kolla läget en liten stund innan telefonen ringde.
Det var en mycket sammanbiten Arvid som väste fram:
-Mamma, kan du komma och hämta oss. Jompa mår illa....
Åh nej,så besviken han lät, jag visste ju hur mycket han hade väntat på den här dagen.
Det var synd om dom båda för jag hade även hört att Jompa hade varit sjuk veckan innan.
Det + att han kanske inte tyckte det var så kul blev väl för mycket......
Oj,oj,oj.....

Då fick jag en ide........Jag vände mej till Ewa......
-Hur mycket pengar har du?...Skulle jag kunna få låna 500 spänn?
-Jaaaa....Hur tänker du nu?
Det jag hade funderat ut var att om Ewa kunde tänka sej att ta hem Jompa, så kunde jag gå in till Arvid och åka karusell...
Visserligen var det så att jag egentligen inte hade inte råd att gå på "Grönan", därför var det så bra att han och Johannes skulle dit, men nöden har ingen lag och nu var det supernöd.

Jodå, Ewa ställde upp , som alltid.

Arvids min när han förstod att jag skulle komma in, och dessutom köpa åkband är värt många miljoner, total lycka. Det var då jag bestämde mej.
Idag blir det på hans villkor.

Attans Perkola så roligt vi hade.
Vi åkte Vikingagungan 3ggr, Flygande mattan 4 ggr, Popexpressen 2ggr, Uppskjutet 7 ggr, ja vi åkte allt, t.o.m Kärlekstunneln, bara för sakens skull.
Största besvikelsen var Kvasten, en ny attraktion som det skrivits mycket om. Hur läskig den var, och snabb. Jösses, jag springer snabbare........
Fritt fall kunde vi inte åka för Arvid var för kort, men sen var det ju ...Bergochdalbanan........

Redan första gången vi åkte såg jag hur dom satt på en bänk vid utgången, dom tre pensionärerna.
Jag tror dom upptäckte oss direkt också eftersom morsan betedde sej exakt som sin 12-årige son, det bjuder jag på.
Vi åkte 13 ggr i rad.......När vi kom efter 4:e gången petade dom varandra i sidan och log.
Efter 7: gången slog dom sej på knäna och skrockade.
Efter sista gången gick jag fram till tre hysteriskt skrattande gamlingar och sa.
-Nu slipper ni se mej på en stund, jag orkar inte mer.
- Är det säkert det, sa en av gubbarna.
- Ja, då kan vi väl lika gärna gå.
-Förresten....Det blev 13 ggr, vi har räknat.

Vårt mål i BoD var att göra den fulaste grimasen den dagen på korten dom tar under färden, jag tror vi lyckades nästan varje gång.
Under en av våra turer hade vi Tova med oss. Min telefon hade gått på, antagligen när skyddsstången trycktes ner över benen, hon hade skrattat gott åt oss.

Vi tog lotter, sköt på burkar, åt sockervadd och våfflor, jag tror inte vi missade nåt.

När klockan var ca 21,30 var jag helt slut och bad med knäppta fingrar att få åka hem.
Efter viss tvekan följde han med .
På tunnelbanan gick vi igenom dagen och det var då Arvid uttryckte en önskan om att han och jag, bara vi, skulle åka till Liseberg och åka Balder.

I mars i år flyttade Stefan, min bror, till Göteborg, i april fyllde Arvid 13 år.
Presenten från mej blev......Liseberg och Balder.
Jag var inte helt säker på att det var okej fortfarande men han blev jätteglad.
Nu på lördag morgon 07,05 går tåget, det är dags.....

Hur gick det för Ewa och Johannes?
Jo, Ewa lyckades, helt otroligt, få tillbaka Jompas pengar. Både inträde och åkband.
Sen tog hon honom med sej till Aquarium lite längre bort, där dom fikade, såg på fiskar och bekantade sej, det var första gången dom träffades.
När dom satt ute med saft och kaffe såg dom hur Fritt fall föll, Jompa konstaterade nöjt,
-Fy faan, det där gör dom frivilligt, det här var mycket bättre.

Alla var nöjda och glada......Tänk...ibland stämmer allt....

pokonis Annika

NU BLIR DET GNÄLLIGT

Den här gången hade jag tänkt skriva sista delen i "våld i vardag" men jag får nog vänta med det.

Varför?

Jo, det var ett tag sen jag nämde Mr Parkinson och han är lite grinig för det.
Inte så lite förresten, han är ilsknare än någonsin.


Jag vet inte vad det är som gör att förändringarna sker så snabbt, som ett knäpp med fingrarna.
Ena dagen är jag på läkarbesök och Christian tycker det är otroligt att jag mår så bra.
Några dar senare funkar ingenting.
Kroppen är ett enda stort dosglapp och en rad nya fenomen dyker upp.

Yrsel, skakningar, illamående kommer varje dag och så känns det som om jag kläms ihop från sidorna, jag får svårt att djupandas, lite halvjobbigt måste jag säga.
För att inte tala om dubbelseendet. Jag har haft det förut, då har det varat några minuter.

Förra veckan stod jag, som tur var, och färgade när jag helt plötsligt såg två av allt.
Samtidigt blev jag lite yr och balansen vacklade.

Om jag blundade med ena ögat gick det bra, jag kunde fullfölja penslingen, även om det var lite knepigt.

Den här gången varade det ca 30 min.


Vad hade hänt om jag haft en klippning????

Jo, kunden hade sett i spegeln hur jag blundat med ena ögat och säkert tagit för givet att jag var full eller blivit komplett galen .

Sen hade antingen mina fingrar eller kundens öron fått sej en smärtsam omformning, inte att rekomendera.


Hjälp, vad är det som händer?!!


För första gången blir jag livrädd och inser att jag faktiskt inte är osårbar......Jag har Parkinson och det går inte bort.

Ångestklumpen i magen löper genom hela kroppen och exploderar i hjärnan, jag känner mej ensam......


Som tur är har jag min vardagshjälte.

Jag skickar ett desperat mail och inom en kvart har jag fått en tid på måndag, nu är det torsdag och jag är ledig imorgon.


Måndag eftermiddag sitter jag på hans mottagning.

-Gnäll på du, säger han och sen lyssnar han tålmodigt på gråtfärdiga mej en lång stund, han ser inte särskilt bekymrad ut.

Efter min långa beskrivning om hur synd det är om mej, säger han lugnt att det är inte alls konstigt.

Jag har haft en lite för låg dos lite för länge (det kunde han se via Medipal, att jag aldrig varit överrörlig) så nu börjar kroppen protestera, vi höjer medicindosen helt enkelt.


Sagt och gjort, jag pustar ut, lite för tidigt.....

Illamåendet som varit okej att stå ut med blir ganska snart övermäktigt och svårt att hantera, vad är det nu då?

Pratar med Christian igen som bekräftar att det kan vara så innan kroppen vant sej vid en högre dos.
Det kan ta en tid men går det inte över så finns det tabletter även mot det....snart behöver jag ingen mat, blir mätt på medicin.

Fredag blir en hemsk dag, kräks och vinglar runt från lunch tills jag äntligen somnar nån gång sent på kvällen.

Nu märks det att även familjen är orolig.

När jag vaknar nästa dag känner jag på en gång att nu har det vänt.
Lite "vesen"i bena, men jättehungrig. JIPPI!!!


Nu är det över, kroppen funkar igen, men jag har fått mej en tankeställare.
Kanske måste jag lyssna på dom som säger att det är dags att titta efter annat jobb.
Frisör är nog inget drömjobb när man delar hydda med Mr P.


Jag vill arbeta, är aldrig sjukskriven, allt utom frisör och campingföreståndare är intressant.


Så finns det någon sötnos där ute som har ett jobb till mej så ska jag pussa dina fötter, om du inte trampat i hundbajs förstås.



Pokonis Annika

TONÅRSMINNEN

Jaha, så har man två tonåringar i huset....!
Vad hände, det är ju inte länge sen jag själv var en av dom odrägliga....Eller?
Jag kan inte låta bli att tänka bakåt till det glada 70-talet och hur det var.
Jag hade tur för jag hade världens bästa tonårsföräldrar.

När andra "paranteser" bestämde att kompisarna skulle vara hemma, typ midnatt, då det roliga började, sa mina föräldrar.

-Okej, det slutar 01.00. Ni ska snacka lite skit efteråt och sen gå hem......02.15 bör vara lagom.
Min bästis sov för det mesta hos mej, som ni kanske förstår.

När vi sen blev ca 15 år och började åka runt i andra kommuner så gällde frihet under ansvar.
Det innebar att om vi tex var i Rottnerosparken och följde med på efterfest, skulle jag ringa och meddela så att ma/pa inte skulle vakna och bli oroliga, detta var ju innan mobiltelefonen fanns.
Ibland blev det lite pinsamt, som den gången vi var på Rottneros herrgård hos unge herr Horn af Åhminne.

-Låna telefonen nu????? Klockan är ju 02.30, vem ska du ringa???
Om jag hade haft någon som helst chans till romans innan så var den definitivt borta när svaret kom.

-Till mamma.

Läskigt var det också, för telefonen stod långt bort. Jag måste gå en lång korridor för att nå den.
På väggarna satt stora porträtt med stirrande tanter o farbröder.... Ni som känner mej vet hur mörkrädd jag är.
Men vad gör man inte för sin frihet...och en greve.

En annan episod som dyker upp är när det var Södertäljemilitärer i lilla Munkfors för att laga vägar.
MAMMA MIA, tjejerna blev som galna. Ett helt förband med snygga yngre män, helt nya ansikten.
Ortens killar var inte lika imponerande och det förekom ett o annat slagsmål när flickvänner gjorde slut för en" jävla" militärs skull.

Till slut var lagandet klart och nu ställdes det till med stor avskedsfest.
Alla tjejer var inbjudna till restaurang Valsaren, även jag som då var 14 år.

Det serverades mat och vin, glaset fylldes på gång efter gång, denna min första gång....!
Inte kunde jag tacka nej, eller erkänna att jag inte fick för mamma.

När vi så småningom förflyttade oss till Folkets park var unga fröken laack en glad lax...F´låt, hick.... Laack menar jag, för att inte säga packad.

Jag vinglade runt hand i hand med en lång Stockholmare, men det var inte värre än att jag genom dimman såg ett antal mammor till klasskompisar eller andra vuxna jag kände.

När jag så småningom kom hem insåg jag att det var kört.

Jag visste att på måndag när mamma gick sin vanliga Konsumrunda skulle det vara lång kö av dreglande skvallerkärringar,........Säkert som Amen i kyrkan.

Det fanns bara en sak att göra. Väcka morsan och berätta.
Hon blev inte glad, inte först iallafall.
Men under föreläsningen insåg hon att hon faktiskt hade fördel inför måndagsshoppingen och sa att hon ändå var glad över att jag tog ansvar och berättade själv.

Allt detta tog ganska lång tid och innan jag fick gå o lägga mej fick jag även veta vad "baksmälla" innebar.

Så blev det måndag, det var med spänd förvänta mor min klev över Konsumströskeln.

Hon behövde inte vänta länge innan bödeln kom småspringande, alla ville komma först och få avslöja den falska dottern.

-Heej Gunn. Hur ä rä?
Utan att vänta på svar fortsatte hon.

-Ja va i parken i lördas,,,,,jag såg Annika va där,,,,,,,vet du, jag tror int ho va nykter....!

Mamma var redo för strid, hon svarade exakt....

-Näää, Ho väckt mä när ho kom hem å berätt dä, för ho såg att du va där å förstog att du skull få bråttöm å skvaller...EUREKA..

Efter det dröp sladdertackan iväg, röd om nosen, mamsen njöt.

Jag bara måste berätta en sak till.

Jag var med på en sportlovsresa till Kall utanför Åre när jag var 13-14 år.

Det hände mycket just i dom åren. Kyrkan ordnade resan, lugnt o tryggt.

Där träffade jag prästens son som jag blev dökär i, han var 18 år och bodde i Sunne.

När vi kom hem följde några månader då den förälskade ynglingen körde över "höjda", helg efter helg, vi var sååååå kära.

Så en torsdagskväll ringde han, alldeles upphetsad och berättade att hans föräldrar skulle bort i helgen och att det var ett skitbra band som spelade i Rottneros folkets hus.

Nu tyckte han att det passade utmärkt att jag kom och sov över för första gången.......

-Okeej....absolut....skit bra ide. Det bestämmer vi..(det får jag aldrig för mamma, tackolov)

Säker på det som jag var gick jag till moderskapet och förklarade läget. Jag började samtidigt planera vad jag skulle säga till pojkvännen om att jag inte fick.

Mamma som skurade golvet vid tillfället, tittade upp, såg på mej länge, sen sa hon.

-Jaha, då får vi se till att du får P-piller innan, jag tänker inte bli mormor än.

Men vänta nu, det var inte så hon skulle säga......Fel reaktion morsan....!

Hon fortsatte...

-Ja, det begriper du väl, han är 18 år, då har dom vissa behov, pöjkera.....

Vad tror ni hände.....

Jag fick panik, ringde och gjorde slut......Inte mogen för den debuten.

I vuxen ålder har jag frågat vad hon skulle gjort om jag tyckt iden var bra.

-Ha, klart du inte fått, men jag visste att du aldrig skulle våga.

Var jag verkligen så förutsägbar och...hemska tanke....ÄR JAG DET FORTFARANDE......

Det finns hur mycket historier som helst från mina tonår och jag måste erkänna att jag använt mycket av mina föräldrars metoder på Tova. Det har funkat utmärkt.

Jag tror att om man ger sin tonåring budskapet att man litar på Henne/honom så bygger man upp ett förtroende som alla blir rädda om. Visst, det är inte alltid så enkelt men man kan ju börja där, se vart det leder och inte börja med att "måla fan på väggen".

Snart är det dags för Arvid att börja löpa.

Jag kommer börja på samma sätt men har en viss aning om att det inte blir lika enkelt, han är en mycket nyfiken ung man, testar gärna.

Å andra sidan är han inte dum.....det har han ärvt efter mor sin.


Pokonis Annika

VÅLD I VARDAG

Episod 3


Fredag, 10 dar före julafton.


Det är fredag och Tova ska på fest, förstås, men den här gången känns det lugnare för ett oroligt modershjärta.

Den privata födelsedagsfesten är i Bromma, nästgårds alltså.
Visserligen i en lokal i industriområdet, men det är ju nästan hemma, skönt.
I vanliga fall när hon är ute och "ränner" ringer jag och kollar läget runt 23- tiden och sen kanske en gång innan jag somnar.
Det har funkat skitbra genom åren. Hon lyfter luren och säger typ, allt är bra, det räcker.

Som en liten parentes kan jag berätta att det inte alltid låtit okej.

-TJA MORSAN, JAG MÅR SÅ JÄVLA BRA!!!!!

-Jag hör det, kom hem nu.

-VAFFÖR?!

Du är inte nykter gumman........

-........OKEJ.

Då kom hon hem och jag, den ömma modern fick leta långt bak i minnet för att komma ihåg ett och annat. Efter att ha rannsakat mej själv inser jag att hon sköter sej fiiint.

Den här gången var jag inte speciellt orolig. Hon var ju på gångavstånd från hemmet, så jag ringde inte förrän jag skulle natta mej vid 01-tiden.
Inget svar. Okej, ibland är det hög musik så hör hon inte att det ringer, jag gör som jag brukar, skickar ett sms.
När hon fortfarande inte svarat en timme senare börjar jag bli orolig.
Ringer igen, skickar mera meddelande.....klockan 02.17 ringer äntligen telefonen.

-Äntligen, jag började bli.....det hörs snyft och gråt...???

-Annika, det är Mickan...Tova är jätteledsen, hon har blivit av med både kamera och mobil!

-ÅH NEJ...Inte kameran, den fick hon när hon fyllde år. Skitdyr, och mobilen, igen. Jag kommer!

Tova fotar jättemycket och har alltid kameran med sej.

Jag kör, maken följer med. När vi kommer fram inser jag att denna "privata" tillställning är en jättefest....

Tova och hennes kompisar kommer, utan jackor och förklarar att det är kaos i garderoben, fullständig panik, så vi ska ta hem en förkrossad dotter och Mickan lovar att komma med jackan senare.
Det är svinkallt ute men dom flesta ungdomar där utanför är tunnklädda och riktigt berusade, jag ser inte många som verkar vara 18 år.

Polisen är där men dom bara skakar på huvudet, hopplöst läge.

Vi åker hem, Tova är helt förtvivlad. Kameran och mobilen har hon haft i en axelväska med dubbla lås, hur kunde dom ta sej in i den utan att hon märkte det?

Nu får vi äntligen klart för oss vad det är för fest hon varit på.

"Födelsedagsbarnet" som Tova förövrigt inte alls kände,och hans pappa,
har sålt 300 biljetter till en lokal som är gjord för 150 personer.
När man väl kommit in är allt gratis, det hade tydligen handlats sprit för
20 000 kr, här var bara killar o tjejer under 18.

Det visade sej också efteråt att så gott som alla blivit bestulna på nåt.

Jackan fick Tova + många andra inte tillbaka, trots att dom betalat en garderobsavgift på 20 spänn.

Mickan och de andra kompisarna gjorde så gott dom kunde men även många av dom fick gå hem utan ytterkläder.

Pappa Uffe o Tova åkte tillbaka vid 04.00, då var det lite lugnare men polisen sa att det hade varit kaos hela kvällen.
Dom var inne och letade men hittade ingen jacka.

Det blev en dyr fest. Borta var kamera, mobil och jacka, mycket pengar, snart jul, SUCK.

Det blev förstås polisanmälan och försäkringsbolaget kopplas in. Nu kommer det sjuka....

Försäkringsbolaget drar två självrisker...!?
Varför? Jo, kamera o mobil stjäls på dansgolvet, jackan i garderoben,...alltså två olika tillfällen.....

Är det nån ide att ha försäkring kan man undra?!.

Det var tydligen andra året som denna fest ägde rum, med samma resultat men den här gången åkte "pappan" dit för att ha serverat sprit till minderåriga.

Vad straffet blev vet jag inte men för Tova och våran familj blev det kostsamt, jag undrar vad vi har gjort för ont den här gången...

Jag minns att jag tänkte..Nu kan det inte hända mer elände det här året.......Oj vad fel jag hade.

Pokonis Annika

SYSKONKÄRLEK

Jag har haft körkort sen jag var 20 år men jag har aldrig gillat att sitta bakom ratten.....
Varför? Undrar många, inte ens jag har riktigt förstått orsaken.

Idag skyller jag på Mr Parkinson, vilket inte är helt fel, men innan honom, vad var problemet?

Nu vet jag...nu kan jag äntligen berätta för alla..det är brorsans fel förstås.
En storebror är ju perfekt som syndabock, det vet ju alla hur dom beter sej mot oskyldiga småsyrror. Dom tränar att jävlas med oss för att sen välja ut de bästa metoderna till verkliga livet, jag har bevis.

1.
Jag ska fylla 5 år, Stefan är då 10 år.
Hela familjen har följt med släktingar till Furuviks nöjespark utanför Gävle, det är första gången jag är på nåt dylikt så gissa om förväntningarna är höga.
Både brorsan och jag är i extas så när vi kommer till den första synliga attraktionen, gamla hederliga veteranbilar på räls, så är Stefan redo för en åktur.
Han är min idol i alla lägen så självklart upphäver jag min stämma.
-Ja mä.
Efter en stunds övertalande går han motvilligt med på det, han säger.
-Okej, men jag ska köra...
Åter igen...
-Ja mä.

Den här gången går det inte lika lätt men efter löfte om att få åka en extra gång, helt själv så är saken klar.
Annika bakom ratten, storebror Stefan, inte helt nöjd, brevid.

Det hela drar igång och vi åker iväg, med ryggarna mot ma/pa som belåtet står och väntar.
-Det där fixade vi bra, allt frid och fröjd....

Döm om deras förvåning när vi dyker upp igen, bakom kröken.
VA I HELA FRIDEN....
Stefan med armarna i kors, allvarlig men nöjd, ivrigt pratande med mej.... som högröd i ansiktet skriker och tjuter med tårarna sprutande, vridandes frenetiskt på ratten som en galning....
Vad är det som händer.

Jo, min käre bror kunde inte riktigt smälta att jag än en gång lyckades tjata till mej det jag ville.
Han var ute efter hämnd.

Precis när vi startat sa han oroligt.
-Tänk nu på att du måste styra ordentligt, annars kör vi av vägen och DÖÖÖÖR.
-MEN SVÄNG VÄNSTER, KOM IGEN, JAG VILL INTE DÖ. NEJ, NEJ. DET KOMMER ALDRIG GÅ....osv.
Jag var fullkomligt skräckslagen, det tog lång tid att lugna mej efter den turen.
Stefan fick ingen andra åktur, men jag tror han var nöjd ändå.

PS. en annan rolig sak som hände den dan var att laman spottade pappa rakt i ansiktet, precis när vi tog kort. Det ser jättekul ut.

2.
Nu har Stefan fyllt 15 år. Han fick det han önskade sej, en Puch Florida fast det var februari och mycket snö.
Så fort snön smält blev jag lite sugen att testa, både mopeden och bror min, nu började en tid av terror.
-Får jag provköra?
-Nej.
-Vafför då?
-För att jag säger så.
Jag tror nog att jag tjatade så gott som varje dag, utan att lyckas med annat än att driva brodern till vansinne.

Vi åkte som vanligt till stugan i Bredsjön på sommaren. Vi fick skjuts av nån släkting, Stefan tog mopeden.
Så äntligen kom den dagen....

Ma/pa hade gått ner till bondgården på fika, vi var alldeles själva när jag började.
Kan jag inte få prova, snälla????
Till min stora förvåning sa han, okej. JIPPI..... DET VAR DAGS.

Puch Florida är gul och väldigt stor för en 10 åring men han hjälpte mej snällt upp och höll i tills jag var redo.
-Nu... släpp... han släppte...jag åkte iväg.

Nu är gårdsplanen inte så stor så jag tröttnade ganska snart på att åka runt, runt.
Ärligt talat så var det roligaste att tjata.
-Okej, det räcker, hjälp mej av.
Vad tror ni min bror säger då...
-Nej nu ska du fan i mej få åka så du tiger i fortsättningen. Bensintanken är full och jag ska ingenstans...och du... tänk på att avgasröret är väldigt varmt, man bränner sej lätt.

Ma/pa sitter och dricker kaffe.
-Brinner det nere i byn måntro, jag tycker jag hör att larmet gått? Säger bonden.
Men min far, han känner igen det där larmet, han har hört det förr.
-Nej, öm vi skulle ta och gå hem till öss nu mor, jag tror ongera behövver öss.

Jag kommer inte ihåg hur länge jag satt på den jädrans mopeden men han fick ha den i fred i fortsättningen.

3. (sista)

Nu är bror 18 bast och kommer hem med sin nya bil. DEL 986 är en ljusblå bubbla, så himla gullig...
Vi står utanför Tallbacksv 9 A, brorsan är på sitt bästa humör.

Nååå lillsyrran, vill du provköra?
-???? Tror du jag är helt korkad...aldrig. Av skadan blir man vis.

-Tror du jag skulle göra nåt fuffens med min nya bil.... Ja, då är du korkad, kom igen nu jag hjälper dej.

-.....Visserligen var han rädd om sin bil.... Och han har blivit mycket snällare sen han gjorde lumpen...okej.

Jag sätter mej i bilen, han lägger i ettan och säger.
-Nu är det klart, släpp nu upp kopplingen, inte för långsamt, då stannar det.
Jag släppte, och for som ett spjut, rakt in i häcken, baklänges. Han hade lagt i backen, förstås..
Det är 36 år sen och det är fortfarande ett hål där.

Nej, det är inte konstigt att jag inte gillar att hantera motorer.
Det konstigaste är att jag tog körkort överhuvud taget. Men det kan jag också förklara...

För att visa att jag kan förstås......En lillasyster måste hävda sej.

Pokonis Annika

VÅLD I VARDAG

Episod 2

Början av december.


Arvid och Jompa är på disco i en skola på Smedsslätten.
Det har pratats och planerats länge och dom var riktigt förväntansfulla.
Jompas mamma, Ewa har lovat att hämta kl 23.00 så här hemma hos oss serverades vin till middagen, vi behövde ju ingen bil.....

Kl 22.00 sitter jag vid köksbordet och löser korsord när telefonen ringer.
När jag lyfter luren tror jag först att det är nån som driver med mej, det bara andas och snyftar, så det dröjer lite innan jag hör att det är....Arvid??

Vad håller han på med... Vad det än är, sluta, det skrämmer skiten ur mej.

Sen bara skriker han.
-MAMMA. VAD SKA JAG GÖRA. VI ÄR JAGADE AV SJU ........
DOM HAR REDAN SLAGIT NER JOMPA, HAN BLÖDER.
-VAR ÄR NI? Skriker jag tillbaka.
-ÅLSTEN, TROR JAG.
-SPRING OCH KNACKA PÅ ETT HUS. Nu är jag säker på att både han och jag ska dö.
-DET HAR VI FÖRSÖKT, DOM SLÄPPER INTE IN OSS.
Jag tror inte mina öron.
-TA ETT ANNAT HUS. Klick, han är borta.
Jag försöker ringa upp igen, ingen svarar.

I panik ringer jag Johannes mamma som inget hört och hon blir också helt panikslagen och tänker åka iväg på måfå, men som tur är hör hon att nån försöker ringa så vi avslutar snabbt, ifall det är Jompa.
Efter en stund, som kändes som en evighet, ringer hon och meddelar att nu är killarna i säkerhet. I nästa hus blev dom vänligt omhändertagna.
Jag tror jag åldrades tio år på den här kvarten, men hinner lugna mej lite tills killarna, mamma Ewa och Jompas storasyster Marika kommer så vi kan prata om vad som hänt.

Jag märker att Arvid är chockad, han säger inte så mycket, biter mest på naglarna och håller med när kompisen, blåslagen och kränkt berättar.



Det var en tråkig tillställning så grabbarna går ut för att ringa sej hem tidigare, det var så högt ljud inne i lokalen, därför gick dom ut för att prata i lugn och ro.
Utanför står massor av ungdomar som snackar och umgås.

Nu dyker gänget upp.
Sju tuffingar mellan ca 15-17 år.

Har hört efteråt att det är ganska vanligt att andra skolor har disco där och att det då dyker upp gäng som bara vill slåss.

Arvid och hans kompisar står lite vid sidan och märker inte att några andra fäller en kommentar, precis det som "hårdingarna" väntat på.
Ingen reagerar förrän dom hör att nån skriker SPRING!!!... och sen ser dom hur alla flyr.

Arvid tar tag i en tjejkompis och börjar springa men märker att Jompa kommit på efterkälken så han vänder om.
Han gömmer sej bakom en bil, där ser han hur Jompa först slås ner och sen får ta emot både sparkar och slag.

Det enda Arvid har i skallen är det som alla just vid den här tiden pratade om, ihjälsparkandet av Riccardo på Kungsholmen. Han är livrädd, vågar sej inte fram för att hjälpa sin kompis.

Till slut lägger dom av och börjar gå därifrån. Då springer Arvid fram till Johannes för att kolla hur det gått, lite för tidigt... Han upptäcks och jakten kommer igång igen.
Det är då dom gömmer sej i en häck och ringer oss.

När dom kommer hem sitter vi en lång stund, dricker te och pratar med killarna. Sen åker mamma Ewa och syster Marika tillbaks till skolan för att kolla att ingen mer råkar illa ut.

Till slut blir vi ensamma, det är dags att sova. Arvid är väldigt tillbakadragen, jag får inte ta i honom eller trösta, blir ganska orolig. Jag frågar om han inte vill sova på madrass i vårt rum , om det skulle bli mardrömmar, men han bara skakar på huvudet och slinker upp till sej....

Den natten blev det inte mycket sömn för min del, och vid 6.30 hörde jag att tv:n var på i vardagsrummet. Där satt han, han som sover halva dan om han får.

Nu är han redo att konversera, oj vad han pratar.

Till slut förstår jag varför han varit så tyst kvällen innan.

Han skämdes...Han mådde så dåligt för att han inte vågat sej fram
och hjälpa sin kompis, trodde att alla skulle tycka illa om honom.

Vi pratade om det med Johannes senare men han sa precis som jag, att det kanske blivit ännu värre för dom båda om han gått fram och börjat fäkta.

Jompa , Jompa...Han är i mina ögon en väldigt stor liten man.

När han satt i vårt kök, blåslagen, stukad och rädd, pratade han ändå lugnt och svarade lika sansat på alla frågor, jag skulle ha brutit samman för mindre.

Vi var lite rädda för att killarna inte skulle våga sej ut efter det här, men redan nästa helg pratade dom om ett annat disco som var på gång, då blev jag nästan lite skrajsen... Är det inte för tidigt...
Det verkar inte ha stört deras sinnesro det minsta, däremot kanske dom är lite mer uppmärksamma en annan gång.... Man kan ju alltid hoppas i alla fall.

Så här efteråt kan jag inte låta bli att undra två saker.
Vad är det för nöje för 15-17 åringar att spöa skiten ur 12 åringar, hur svårt kan det va om man är sju mot två???

Ännu värre är.....

Två gråtande småkillar, en blöder, ringer på din dörr och ber att få komma in och vänta på att mamma kommer.
Hur är man då funtad som nekar och slänger igen dörren i ansiktet på dom.

Jag hade kanske förstått det om det varit äldre människor, men det här var enligt killarna en man i pappas ålder, runt 50.

Det är det som skrämmer mej mest av allt...
Att ingen vill lägga sej i...

Inte ens när det gäller barn.
Sen skulle jag vilja träffa den familj, som släppte in och tröstade tills Eva kom

TACK, TACK..... TUSEN TACK!!!!

Pokonis Annika.

SLEM-HELGE

Tillbaks till storstan igen, med nya krafter och fräsch Skärjenluft i lungorna.
Nu klarar jag mej nog tills nästa gång, förhoppningsvis 6 juni, vår nationaldag. Vi åker om det inte blir för dåligt väder.
Lite besviken är jag på vädergudarna denna helg. Det började regna när vi kom onsdagkväll och slutade inte förrän söndag morgon.
Det är dessvärre inget ovanligt. Våra värmlandsvänner brukar säga.
-Jaha, nu kommer ståckhölmera mä rägn.

Onsdag kväll när vi kom var det fest hos Catherine o Henrik innan vi gick på puben.
Som tur var körde jag, vi skulle ju till Skärjen efteråt och i Munkfors finns ingen taxi, så vi anlände torrskodda.
Det var jättemycket folk och jag träffade en o annan jag kände igen.
Bla, våra grannar i Skärjen.
Vi har haft stugan i 17 år och alltid vinkat och hejat när vi setts på avstånd, men aldrig umgåtts eller ens pratats vid någon längre stund, konstigt egentligen......
Nu satt vi där på "pub Munken" och pratade som vi känt varann i evigheter, lite alkohol löser det mesta.
Vi bestämde att träffas i Skärjen i sommar, för nu var det dags, det ska bli kul.

En av svärsönerna, dom är en stor familj, lutade sej vid tillfälle fram och sa.
-Jag var ute och sprang i somras, då såg jag dej bada naken.......(stackarn.)
Jag fick genast dåligt samvete och undrade om han blev generad.
-Nej, det var häftigt sa den UNGE mannen....
Det var den finaste komplimang jag fått på länge.
Den UNGE mannen tyckte det var coolt med en snart 50-årig 2-barnsmor i bara mässingen...
Var rädd om honom Helene.

Tyvärr var Mr P på sitt allra sämsta humör den kvällen, trots att jag var chaufför verkade jag nog som en av de mest berusade så vi stannade inte så länge.
Ganska nöjd var jag ändå med kvällen, för jag är häftig när jag badar naken.( Inga kommentarer om den saken om jag får be)

Det regnade o regnade men vi hade ganska mysigt ändå.
Arvid var mest hos Victor förstås och maken o jag hann med att basta och ta årets första dopp. Ingen njutning med att bada i + 10 grader men nu är det gjort.
Mina föräldrar kom en dag, vi åt o drack gott och Arvid spöade sin mor ett antal gånger i "Uno", himla kul spel.

Sista kvällen hade vi middag hos Catherine.
Vi lagade Wienersnitchel, det var jättegott, har nog gått upp ett par kilo denna frossarhelg.

Det var en intressant kväll. Gunnar berättade bla. om Slem-Helge.
Slem-Helge är en korallfingergroda från Peru som han haft i sin ägo i 26 år, grodan är i 30-års åldern.
Tydligen lever dom högst 10 år i fångenskap så det är övertid sen länge.
Jag kommer ihåg för många år sen när Gunnar hittade "Helge" utanför terrariet gång på gång.
Detta måste utredas. Sagt o gjort, Gunnar gömde sej och han behövde inte vänta länge.

När det blev lugnt och groduschlingen trodde han var ensam satte han sina sugproppsfötter på var sida om glasskivan man drar åt sidan för att öppna med.
Under stön och stånk bände han upp glasdörren och vips, frihet.
Tänk er en stönande målmedveten groda i rymmartagen, jag skulle vilja både hört och sett det.

Den här gången var det en annan gåta att lösa.
Gunnar hittade sin trogne vän död, liggandes under vatten och insåg att nu var Slem-Helgeepoken över.
Vad skulle ske med Helges kropp, du spolar inte ner en trogen kompis du haft i 26 år i toaletten.

Det tog tre dygn sen hade Gunnar bestämt sej.
Han skulle kremeras.
Han snickrade ihop en liten kista och gick för att fiska upp liket.....

Slem-Helge satt på en gren och stirrade bistert. Begravningen inställd.
Han såg dock lite annorlunda ut.
Det ena ögat hade dragit sej tillbaka medan det andra stod ut i värsta Marty Feldman stil, om ni kommer ihåg honom förstår ni.
Ingen vacker syn kan jag tänka, men han levde.

Ett litet problem blev det.
Grodor sväljer sin föda med hjälp av ögonen....det är lite svårt nu, men med hjälp av sin kärleksfulle assistent och livskamrat Gunnar fixar dom det tillsammans.
Grodor äter visst levande föda, Slem-Helge blir matad med finskuren lövbiff, jo jag tackar.

Vi försökte lista ut varför grodkräket ångrade sej i döden men har faktiskt inga teorier.
Nog om Slem-Helge för tillfället, må han leva många år till?!

Vi vaknade söndag morgon med strålande solsken, så som det bara kan vara i Skärjen, så vi stannade längre än vi tänkt och bara njöt.

Så fick jag iallafall ligga på bastuverandan och njuta i en dag.
Vad kan man mer begära.....

pokonis Annika