SVENSKA FLAGGANS DAG (HELGEN)

Nu har jag luskat ut det, alla kära Mr och Mrs Parkinson ute i landet.
Hur vi ska ta oss igenom en mer eller mindre jobbig period med vår följeslagare.

De sista två månaderna har känts som jag tillbringat i ett slags vakuum mellan hopp och förtvivlan.
Inte just när jag var mitt i, men nu när det har vänt och jag tillåter mej att tänka tillbaka.
Har ni läst mina sista inlägg så vet ni vad jag menar.

Nej, nu är det dags att bli lite positiva och vända skiten, rent ut sagt.

Knepet........
Samla ihop ett gäng människor som ni tycker särskilt mycket om, ta er till en plats ni tycker speciellt mycket om att vara på och försök att bara göra sånt ni tycker om att göra, under en viss period.

Jag hade tur.
Hela familjen, även Tovas pojkvän Ville åkte med till Skärjen för att tillbringa Sveriges nationaldag med mej.
Tillochmed solen hängde på, Halleluja, det är jag inte bortskämd med.

Vi hade ett rejält åskväder på lördag kväll, men det behövdes rensa luften så det var bara bra, + att jag är mycket förtjust i dessa dundrande fenomen.
Jag höll på att råka riktigt illa ut en gång, pga min förtjusning.

Vår stuga ligger som i en gryta vilket gör att det åskar ganska ofta, och rejält....
Jag står alltid på första parkett, vill inte missa nåt.

Den här gången hängde jag i det lilla köksfönstret, över elelementet.
Det var enastående vackert, blir lyrisk bara jag tänker på det.
Sista blixten kändes som om jag fick in i stugan, sekunderna senare var det verkligen så.
Blixten slog ner i berget intill vår stuga , letade sej in, genom elementet och ut i mitt ben.
PANG.......Smällen var öronbedövande och jag for in i öppna spisen.

Vilkens märklig känsla.....Håret på armarna stod rakt ut, snacka om ståpäls, hela jag vibrerade och det smakade el i munnen. Däremot hade jag inte ont i benet, det bara pirrade lite.
Efter den gången drar jag alltid ut sladden på elementen, men jag är fortfarande lika farchinerad.

Nu kom jag bort från ämnet....igen.

Vi åkte alltså till stugan. Valborgshelgen regnade ju bort så när det utlovades fint väder hela helgen kunde vi inte låta bli, då måste ju nån dag bli fin, så resonerade vi.

Vi har solat och badat. Jag och Tova har simmat ca 1 km varje dag.
Vi har gått runt långtjärn varje kväll, vilket tar ca 1 timme.
Mina föräldrar kom upp över dagen på torsdag.
Vi har spelat kubb, umgåtts med kompisar, ja det var en helg jag aldrig glömmer.

Barnen är ju sällan med bägge två numer men denna helg har Arvid fått vara med Tova o Ville
när det tex har paddlats eller spelats boll.
En fröjd för en moders ögon.

Vi hade stugan utlånad 10 dagar innan vi kom, till Henriks Danska föräldrar. Dom kom och fikade på fredag.

Enda orosmomentet var att Zumpen blev ormbiten i tassen.
Hela benet svullnade upp och lagom tills vi skulle grilla fick jag o Tova åka till Karlstad och smådjursakuten.

Efter ca 4 tim och 1200 kr (självrisken) fattigare var vi hemma och då var det världens fest på verandan.
"Den unge mannen" som förresten heter Per och hans Helen + Lars o Gunilla (Helens föräldrar) var i prima form, jag blev jätteglad.

Jag älskar det Värmländska sättet hur man bara går och "hälser på."
Vi hade visserligen sagt att vi skulle träffas under helgen, men inte när.

Efter ytterligare 1 timme kom grannarna från andra sidan sjön, Christer o Karin med sina kompisar Anna-Karin och Larsa.
Vi hade tyvärr inte så mycket tuggmotstånd att bjuda på men lite öl o drinkar räcker långt, det blev en trevlig kväll trots brist på snacks.

När klockan var 02.30 åkte de andra över sjön för att dricka Whiskey, men då hade Mr Parkinson sagt ifrån så jag stannade hemma och tog hand om disken.
Jag hatar att vakna dagen efter fest med all disk kvar och ingen plats för frukostdukning.

När jag somnade hade maken ännu inte kommit hem, antar att det serverades rökig Whiskey, det gillar han.

Den här helgen lever jag på länge......Det var bara ett stort problem........

JAG VILLE INTE ÅKA HEM.........

pokonis Annika