LISEBERG

Vi har varit i Göteborg i helgen, Arvid, jag och Mr P.
Den sistnämnda var inte bjuden men som vanligt tar han ingen hänsyn, han bara hänger på.

Illamåendet efter att Christian höjde min medecindos var megajobbigt, fick inte i mej nåt i matväg så jag tjatade till mej ett recept på antiillapiller.
Dumt nog väntade jag till sista dan innan jag gick till apoteket.
Pillren var licensierade och gick inte att få tag i , dom måste beställas....

Däremot fanns det armband som tryckte på en akupressurpunkt (tror jag det hette) för illamående, främst vid bilsjuka och graviditet men det skadade inte att testa.
Det höll på att bli fiasko när hon sa priset, 145 kronor........
För två svettband med vita plastkulor på. Snåltarmen gnällde.
Jag tvekade i 30 sek men nu sitter dom där, ett på varje handled och jag känner mej som
John Mc enroe, mest för att jag inte kan namnet på några kända kvinnliga tennisspelare.

Det får bära eller brista, sonen måste ju få sin födelsedagspresent som jag utlovat.

Liseberg, here I come. Illa eller inte illa, thats the question.....

Det började bra, det utlovades fint väder, sån tur brukar inte jag ha.
Det hade jag inte heller, termometern stannade inte förrän den stod vid 30 grader, lite väääääl fint för en dag med Balder och gänget.

Resan ner gick bra, vi möttes av bror Stefan, Erika och barnen Karin, Linnea och Johanna.
Solen brände redan då riktigt ordentligt, det var vid lunchtid.

Raka vägen till Liseberg, då kom nästa överraskning.........
Köerna för att komma in var gigantiska, då hade det ändå varit öppet ca två timmar.
Ja,ja...Det var bara att bita i det sura äpplet och ställa sej, först i entrekön a´70 riksdaler per styck och sen för att köpa ett åkband.
Nu var det "bar å åk".......eller också inte.
Minsta väntetid till åkmojerna var enligt monitorerna 30 min.
Det visade sej ganska snart att det var lögn....Vi stod aldrig mindre än en 50.
Skit samma, jag är här för Balder , jag tänker inte komma hem utan att ha testat.
Vet ni vad.....It was worth waiting fore. (Visst låter det mer dramatiskt o stort när man skriver sånt på engelska, råare liksom.)
Det är den bästa åkmoj jag provat i Sverige, helt YIPPIEE!!!

Disneyworlds "Space Mountin" blir nog svår att slå, den går i mörker ,det enda man ser är stjärnor, men Balder ligger och nosar där i hälsenorna.

Nåja, Balder var kanske inte lika häftig som den, men det börjar närma sej.

Sen var det en till jag bara måste åka...Kanonen...Där skjuts man ut precis som ur en kanon, kort skulle den vara, men läskig.
Till den stod vi i kö i 57 min. Vi hade en länga och trappan kvar tills vi var framme.......Då meddelades det att den tyvärr gått sönder och att den var stängd för idag....URSÄKTA....

Inget att göra. Vi hade åkt en enda grej , nu var vi hungriga.

Kön för att köpa hamburgare tog ännu längre tid och när vi satte oss till bords var alla hungriga, törstiga och helt genomsvettiga.
Jag var tvungen att titta en "trappa ner" för att kolla att jag inte kissat på mej , det var precis så det kändes........ Men det var lugnt.

Efter maten delade vi på oss, nu tog Arvid och jag tag i det hela.

På två timmar hann vi med Kållorado och Balder en gång till, HÄÄÄÄFTIIIGT....(Balder alltså)

Vid 17 tiden hade de andra tröttnat men jag o sonen stannade några timmar till. Erika var snäll och hämtade oss runt 20.30.

Allt som allt blev det...4 ggr Balder, 1 Kållorado och 3 Bergbanan.

Det fanns så mycket jag inte hann med, vi får helt enkelt ta en tur i sommar också.

Vi sov över hos bror min, han och Erika var jättetrötta och tjejerna åkte till sin pappa så efter Pizzan hemma hos dom gick Arvid o jag en långpromenad, själva mitt i natten nere vid hamnen.
Det luktade salt och var riktigt mysigt.


Jag var så himla lycklig över att Mr P hållit sej undan och låtit mej ha kul, inget illamående, nej inte en enda påminnelse om att han var med hade jag fått.

Det tog han igen dan efter.

På tåget var det "pötthett" och efter bara en stund kom han smygande i form av yrsel, dubbelseende, pirr, lite överrölighet och givetvis det förbaskade illamåendet.
Jag var på toa och kräktes några gånger men försökte för Arvids skull att inte visa för mycket.

Resultatet blev att när vi efter fem timmar klev av och jag fick syn på Uffe som var där för att hämta oss, släppte jag kontrollen och dök i backen.
När jag såg Arvids skräckslagna min tog jag tillbaka makten över min kropp så vi i alla fall kunde komma hem.

Hemma på gården var det grillfest, dom hade väntat på oss, men stämningen sjönk ganska kraftigt när jag kom struttande.
Ingenting satt fast i kroppen, allt hade ett eget liv. Som jag måste ha sett ut. Kanske som en marionettdocka...för så kände jag mej och, nu var det Mr P som drog i trådarna.

Försökte få i mej lite mat men endera så lyckades jag inte pricka den med gaffeln eller också missade jag munnen. En o annan slank väl in, jag gav snart upp

Detta förbannade illamående....Nu har jag gått ner 7 kg, det är inte kul längre.


Jag gick till sängs ganska tidigt för att försöka sova bort symptomerna men det var som förgjort.
Hulkandet över hinken gjorde ingen verkan, hur magen än försökte kom inget upp.
Då kom jag på en sak. Jag hade kräkts på tåget. Inte fått i mej nästan nåt av Jonas käk.
Tänk om jag var hungrig....Inte kräknödig.

Jag gjorde en nödmacka för att se vad som hände.......

Det var ....Jättegott.

Magen ville inte spy, den ville ha mat.

Borde jag inte känt skillnad????


Efter den delikata skinkmackan fick jag äntligen sova, sista gången klockan syntes i bild var den 02.56. Sen var det morsning och God natt.

pokonis Annika