LIDINGÖTJEJMIL

Hej,

För tio år sen bodde jag granne med Marita. Vi brukade jogga tillsammans.
Vi sprang 3-4 ggr i veckan och jag har aldrig varit så vältränad.

Vi var väldigt jämna, det gjorde det hela mycket roligare, ingen behövde hålla igen eller ta i så man nästan spräckte livstycket..
Enda skillnaden var att jag gillade att spurta dom sista 200m, att riktigt ta ut mej vilket gjorde att jag oftast kom först i mål, inte mycket men ändå.

Vi kände oss sugna på en utmaning och anmälde oss till Lidingö tjejmil som går av stapeln i början av hösten.

Den stora dagen kom med en vacker höstkänsla. Strålande sol, hög klar luft, perfekt springväder m.a.o.
Starten gick och vi satte av mot målet som var en mil under timmen,det skulle vi klara, inget fel på självförtroendet i alla fall.
Det gick bra tills vi kom till en speciell backe som jag glömt namnet på, jag kallar den för "bergväggen", det var verkligen klättring som gällde och den tog musten ur mej.

Marita drog, slet i mej, peppade med ord, svor åt mej, gjorde allt i sin makt men efter 8 km var det färdigt.
Jag var helt enkelt tvungen att skicka iväg henne, besvikelsen var enorm.
Surt sa räven men inget annat att göra än att promenera.

Nej, att säga att jag var besviken är bara förnamnet men droppen kom när en tant ca 70+
kom och trippade förbi.
Tipp,tapp. Tipp, tapp. Det gick inte fort men hon sprang.

Nej nu jäklar. Nu fick jag fart under fötterna och när det var ca 500 m kvar såg jag ryggen på Marita, en väldigt självgod rygg såg det ut som.
Hm, nu springer hon säkert där framme och sjunger,
-"Nu är jag först, jag är först."
Det ska vi nog bli två om.......
Jag vet inte vad som flög i mej men nåt elakt var det för när det var 10 m kvar spurtade jag förbi, klappade henne på axeln och sa.
-Hej då, ses i mål.....!
Fyy vad jag skäms, hon som gjorde allt för att jag skulle orka.

Så arg hon blidde, inte så konstigt.
Hon hade verkligen tänkt för sig själv att nu minsann, när det verkligen gällde, då var hon först.
Hur kunde jag , mitt otacksamma stycke.
Inte förrän då insåg jag att det var ganska fult gjort och det krävdes en hel del fjäskande för att få förlåtelse.
Idag kan vi skratta åt det, det kan vi väl Marita....?
Tiden blev drygt 57 min och jag tror vi hade nästan samma tid så vi klarade målet.

Varför berättar jag detta.
Jo, Tova och jag har fått för oss att vi ska börja jogga, vi var ute första gången i går.
Det var flera år sen och det gick väldigt långsamt. Inte orkade jag springa hela rundan heller men det var kul och det är långt till sept-okt, det är då nån gång som Lidingö tjejmil går av stapeln.
Jag lovar inte att jag ska vara med men jag lovar att försöka.
Vi får väl se om Mr P tänker trilskas eller samarbeta.

Hoppas Tova hänger på hela vägen, då är chanserna större.
Annars kanske jag frågar Marita om hon är mogen för revanch.

Väl mött, i benen känns det sprött......
pokonis Annika

PS: Vad heter den hemska backen nu igen???