FALUN

Vi är tre "tjejer" i varierande ålder som tillsammans satsar 100 kr i veckan på Harry Boy, V75.

Sen försöker vi träffas en gång om året för att spendera alla pengar vi vunnit, nu var det dags.

Den här gången är det två år sen vi sågs så vi hade en massa pengar att spendera, närmare bestämt 1800 kr.

Träffen sker alltid i Falun där Maj-Britt bor.



Maja och jag tog tåget och anlände fredag lunch, som vi också började med när vi anlände huset, en stadig lunch.

Efter blev det kaffe, kaka och strategisnack hur vi skulle fördela pengarna. Den här gången tänkte vi spela upp alltihop.

När kvällen tog slut runt midnatt hade vi fortfarande inte bestämt hur satsandet skulle fördelas.

Det vart mest skvaller och allmänt småprat om bla sonen Peters nya katt som lämnats i farmor och farfars vård i helgen medan husse var i Hudiksvall och spelade SM i schack för blinda.


Eddie som kissen heter var en bastant herre på 8 år. En "cool cat" som inte lät sej påverkas av nåt.

Han bara njöt av att vara borskämd av husfolket.


Jag hade ju lämnat mina två katter hemma och tyckte det skulle bli såååå skönt att få ha sängen för mej själv, utan kattsällskap...

Hmmm, undrar om katter har ett speciellt kommunikationssystem, för när jag kom in i mitt rum så låg han där och plirade, i min säng.

-Välkommen, jag ska hälsa från Zumpen o Caesar, sa han med blicken. Sen flinade han, kurade ihop sej,och somnade. I MIN SÄNG....!

Först låg han länge i fotänden och det var väl ok, men när han kom smygande och ville placera hela sej på mitt bröst måste jag protestera.

Det gjorde jag genom att vänligt men bestämt putta ner honom.

Han uppfattade nog inte det där med vänligt för han blev jättesur.

Han la sej bredvid och stirrade förnärmat en stund innan han gnällde till och gick ut för att tröstäta.

Tydligen var det den rätta medicinen för sen kom han tillbaks igen, la sej tillräta i fotänden och somnade utan att verka det minsta purken.

Eftersom jag inte rört mej speciellt mycket under dagen var Mr Parkinson ovanligt grinig och det blev inte så värst mycket sömn den natten.

Efter en riktig hotellfrukost på lördagsförmiddagen bar det av till stan och nu var det dags .

Stora spelardagen. Det var nu vi skulle se till att kamma hem storvinsten.

Nästa gång jag ska fylla i om mina spelvanor hos Christian kommer jag inte att få det lätt, den veckovanliga 100 lappen steg till 1300 på en gång.

Vi köpte 2 kuponger med 13 andelar på varje och en vanlig "Harry" a´ 500 kr. Nu jädrar skulle semestern räddas..


Vi hann även med ett musum-besök med fika och jag köpte ett par solglasögon.

Solen lyste ovanligt starkt, det gjorde riktig ont i ögonen så ett par moderiktigt stora fyrkantiga solisar blir bra på näbben.

När jag betalat och vi kom ut på gatan hade solen gått i moln och innan vi kom hem hade det börjat regna... suck.

Sen fortsatte det så hela eftermiddagen.

Vår första häst på alla kuponger var en "spik".

Nån jäkla "Järvsöfaxe" eller vad han nu hette, var en given vinnare.. Han kom 5:a


När allt var klart hade vi vunnit 89 kr.... 89 kr vunnet-1211 försvunnet...


Vi tröstade oss med en trerätters middag och som pricken över i åt Maja o jag upp presentchokladen vi hade med oss.

Ingen sol, ingen storvinst och när vi senare gick i säng hade Eddie övergett mej.

Vem vill sova med en looser....?

Nej, nu överdrev jag.

Jag var glad ändå. God mat o trevligt sällskap botar det mesta.

Vi har faktiskt pengar kvar som vi ska satsa lite i taget framöver. Vi ska dra ut på det lite i allafall.
(Vad ska Christian säga)

På söndag var det hemfärd men tåget gick inte förrän 15.30 så vi hann äta både frukost och lunch.

Leif drog iväg tidigt innan vi vaknade till det "glada Hudik" för att hämta hem den glade schackspelaren som kom 6:a.

Jag hann faktiskt träffa "kusin" Peter för dom kom hem precis innan vi blev hämtade av chauffören Marianne och hennes "bärplockare", en röd Opel, tror jag det var.
Röd är jag säker på.


Mätta och belåtna satte vi oss på tåget som tog oss till Stockholm på 2 tim 46 min.

Maken, den raringen, kom och hämtade oss på centralen.

Jag trodde själv inte mina öron när jag hörde vad som var det första jag sa...

-Vad får vi till middag?

Tro det eller ej, jag var vrålhungrg.

Jag hade tur, det serverades kassler o mos. Jag åt med god aptit.

Det (den myckna maten) och stillasittandet i helgen gör nu att jag för 3:dje natten sitter här med pirrande ben, lite halvt illamående. Att jag aldrig lär mej.

Ja han är i sitt esse nu Mr P, men det tar jag itu med i morgon, nu ska jag bara njuta av helgen.

Tack för senast,Falun.


Väl mött, sov så sött,

pokonis Annika