VÄGLEDNING

Det kom ett brev.

Välkommen på arbetsvägledning, stod det.

Så var det då dags, för steg 3.

Den här gången var det inte så läskigt när jag klev in på arbetsförmedlingen.

Inte så att det var "klackarna i taket" direkt men lite vänligare kändes det allt.
Lite färggladare, lite mera samtal runt omkring och kanske t.o.m ett och annat fnitter i lokalen.

Nr 78aaaa... Åh, nummerupproparen lät sej lik.....eller kanske t.o.m han lät lite gladare.

Kanske var det för den stora invigningen av det nya Vällingby med pompa o ståt som det var lite lättare luft där på arbetsförmedlingen den här dagen.

En jätteung tjej kom ut och hämtade mej och vi slog oss ner i hennes pyttelilla rum framför datorn.

Varför var jag där?

Vad ville jag göra med resten av mitt liv?

Jag hörde mej själv som på avstånd hur jag hurtigt försökte övertyga henne om hur bra jag skulle vara som anställd i en affär eller nåt.

Det skulle jag också i och för sig, men jag vet inte om hon var så imponerad.

-Men vad har du för önskemål?

-Vad vill du göra?


Oj, det var generöst.

-Ja, vad sägs om en coachutbildning och sen ett jobb inom sjukvården.
-Är det för mycket begärt?

Jaha, du vill coacha.

Nu blev det fart både på henne och datorn.

Hon blev jättepositiv och vips hade hon tagit fram ett antal kurser, 1 eller 2 terminare, som gjorda för mej.

Hon smittade av sej med sin entusiasm såpass att jag inte brydde mej om att det stod "ej studiestöd" längst upp till vänster.
Att det sen även stod att kostnaden var mellan 20-45 000, det såg jag inte ens.

Arbetsförmedlingstanten, förlåt, tjejen lät ju positiv, då måste det väl funka?

När jag kom hem var jag på strålande humör och visade stolt upp pappren.

-Det här är kurserna jag har att välja på, sa jag till maken.

Han är en man som står VÄLDIGT stadigt på jorden med sina 43:or. Han bara tittade, först på pappren och sen på mej.

-Suck, då är det bara att du börjar skita pengar nu då.


PANG, BOOM,Aj

Det gör ont när man faller från höga höjder.
Snacka om "upp som en sol,ner som en pannkaka".

Varför måste karlar vara så stelbenta. Han kunde väl ha spånat med mej en liten stund, liksom låta mej suga på karamellen.
Men nej, en rak höger rätt i solarplexus och så blev den drömmen till krass verklighet.

När jag sansat mej lite kom jag på att hon sa faktiskt att hon skulle kolla upp möjligheten till hjälp eftersom jag måste omskola mej.

Det är alltså inte riktigt kört, det finns en liten chans kvar men det tänker jag inte tala om för maken, jag tänker drömma ett tag till.

Medans jag väntar på att hon ska höra av sej funderar jag på att försöka hitta en annan kurs så länge.

Den där man lär sej trolla med knäna, den vill jag gå.


Väl mött, på verklighet blir jag trött

pokonis Annika