PROMENADEN

Vänster höger, vänster höger öka inte takten. Nu går det bra, så ska det va, så skola vi marschera.

A var ute på långpromenad och den här ramsan från barndomen hjälpte till att hålla tempot uppe.
Det var mamma som med hjälp av den kunde få henne att orka gå hela vägen hem när hon var liten och benen blev trötta på deras vandringar. Nu hade hon åter nytta av den.

A älskade att promenera. Speciellt om det var något som måste tänkas över, bearbetas lite extra... Då hjälpte det ofta att gå, det var lättare att tänka då.
Det var vad hon hoppades på även denna gång.

Hela hennes framtid står på spel och egentligen vet hon redan svaret på frågan.
Men som man säger...Man vet vad ,man har, men inte vad man får.
Ett hemskt talessätt som blir en slags ursäkt för att inte förändras.

A hatade sin feghet, så hade hon inte varit förr.
Nej, då hade hon kämpat för sina drömmar med näbbar och klor om det behövdes.
Hon hade gjort det som krävts för att förverkliga sina ambitioner om att utvecklas eller uppleva något nytt.

Vad hände?
Varför ändrades prioriteringarna?
Var det vuxenlivet som slog ner...Neej, tror inte det.

Kan det vara för att hon gifte sej?
Blev bekväm? Jaa, det kan nog ha del i det hela.
Att hon fick barn? Jajemän, helt plötsligt fanns ett ansvar för en hjälplös liten varelse.
Någon som hon älskade så gränslöst och annorlunda. Som hon ville skydda från allt ont, och då blev det svårt att ta risker.

Och...Tvingade hon sej att erkänna...Hon hade blivit fegare med åren, trodde inte riktigt lika mycket på sin egen förmåga att klara av nya situationer.

Den biten skyllde hon på Mr P.
Hennes ofrivilliga inneboende som bara flyttat in.
Utan hänsyn hade han ockuperat hennes kropp, tagit över den och börjat bryta ner den bit för bit..Dag för dag...
Utan att ta någon som helst hänsyn.
Han gjorde henne osäker. Rörelserna blev stela och hoppiga och talet som alltid gått i racerfart, blev dessutom sluddrigt.
A som varit en partypingla valde numera ofta att stanna hemma när det blev stora tillställningar. Det var bara irriterande att inte hänga med.
För långsam i tanken, för snabb o snubblande i talet.

Hon passerade badstranden och hejdade sej för en stund.
Bytte ut dom allvarliga funderingarna mot barndomens plask och lek.
Det var även här hon fick sin första riktiga kyss av Chrille som hon var såååå kär i mellan hon var 9-13 år.
Undrar vad han gör nu?
Kommer han ihåg hur kära dom var?
VAR HAN LIKA KÄR?

Men nu måste hon komma till ett beslut. Så här kan hon inte ha det.
Det var dags att sätta ner foten, säga ifrån.
Mana fram en förändring. Hon borde tala om hur det kändes. Att det här är inte roligt, det är inte längre det jag vill.

När hon nu rundade källarkiosken kom hon att tänka på att hon måste köpa refill till telefonen. Än en gång avbröts funderandet av något annat som bröt sej in i tankeverksamheten.
Det var så det kunde bli. Ibland hade hon massor av ämnen och lösningar med sej hem efter sin vandring. Inte glömma refill.....

A hade varit verksam frisör i 30 år, vilket var minst 10 år för länge.
När karriären började var hennes starka åsikt att efter man fyllt 40 år var det dags att lämna över till unga hungriga kreatörer.
Inte stå där bakom sina "gamla" stamkunder och prata om samma saker varje gång.

A gillade sina "stammisar". Det var ju därför hon gick till jobbet, för att träffa sina kunder och umgås med dom.
Förresten pratade dom om olika saker, eller fortsatte där det slutade förra gången.
Kunderna skulle hon sakna nåt gräsligt om hon bestämde sej för att ta ett steg framåt.
Nya var däremot svårt, där svajade självförtroendet, det hade Mr P sett till.

Nej, nu räcker det. Hon hade jordens läge nu att ta sitt pick och pack och dra.
Förverkliga sin nästa dröm. Ta en sista chans.
När hon nu säljer sin del i salongen får hon ju en möjlighet att satsa på sina drömmar.
Gå kurser hon är intresserad av, tex coaching.
Se vad som går att utveckla runt det området. skulle passa som hand i handske.
Hjälpa andra på ett eller annat sätt i deras vardag.

Hur många år kan hon ha kvar i arbetslivet?
Det är nog upp till Mr P.
Även om hon var sååå trött på att tampas med honom finns där ändå förhoppningen om att bli en av dom första att vräka den besvärliga parasiten.
Att återta sin kropp, kasta ut karlsloken.

Lyckas hon med det finns sen inga gränser för vad hon sen tänker hitta på, då är det bara att köra på så länge det är roligt.

En sak i taget.
Först måste hon lösa sitt nuvarande problem.

Promenaden är snart slut, blev hon nåt klokare?

Jooo, tror faktiskt det.. Och du... Tack för sällskapet.

Pokonis A