ORALT SNUBBELTRUBBEL

Jag vet inte om jag berättat att jag går hos en logoped....
Jomenvisst, nu ska Annika lära sej prata...Efter snart 50 år.
Lite väl sent kanske.... Nu har kanske inte så många av er av er hört hur jag låter, ska se om det går att förklara...

Jag har alltid pratat jättefort, vilket gör att det ofta snubblas en hel del.
Dialekten, Munkforsmål, är sån att vi hugger av slutet på de flesta orden.
Typ..Hunden- Huun. Munnen- Muun, Göra- gör och köra-kör.
Att jag bott i Stockholm de senaste 22 åren har haft föga betydelse säger de som känner mej.
De senaste åtta åren har dessutom Mr P lagt in ännu en växel...Jag sluddrar.
Jo. nu är det illa, så illa att jag ofta inte ens själv hör vad jag säger...
Samtal mellan mej och... Vi säger maken.

-Jag. -nu fgruy kjh kjutyui.....

Maken.- Vad sa du nu?????

Jag, nu lite lugnare..
- Ingen aning, jag fattade inte själv ett ord, hann inte med..... Är det skrämmande eller..?

En annan sak som inte heller är så smickrande är att när jag blir så där stressad med pratandet så får jag ett speciellt läte...Lite Kalle Anka som jag förstått... Inte så sexigt...

Jag var med på ABC nyheterna för några år sen.
Lite kul , jag väntade sej att folk skulle ha sett mej och säga, lite så... Åhh, jag såg dej på tv, häftigt.
Några sa väl ungefär så, men de flesta sa nåt i stil med, det här var en kund till mej.

-Jag stod i köket och lagade mat, då fick jag HÖRA min frisör på tv........ Hmmm

Men nu ska det bli ändring.
En gång i veckan går jag till Katarina på Resursteamet.
Jag är jätteglad att jag hamnade just hos henne... Såvitt jag kan bedöma är hon duktig i sitt gebit. Hon är rolig, glad och det viktigaste av allt, jag känner mej trygg i hennes vård.. Det betyder allt.

Det är inte inte vem som helst kan få mej att stå mitt på golvet, slänga med armarna och bullra ..Hå-å`j, ha-a´j, he-e`j.
Eller måm-måm, mum-mum, mem-mem....
Fattar ni, skämsigt... Ibland blir jag lite fundersam.
Vi är i ett litet glasrum med massor av folk utanför. Det vi håller på med höööörs kan jag lova.
Det funkar för mej tack vare att hon är proffsig, vi garvar tillsammans och jag känner mej nästan normal....

Meningen är att jag ska träna hemma på olika uppgifter jag tilldelas.
Problemet är bara det att katterna blir helt galna.
Dom tror nog matte blivit "stölli" när jag börjar med mitt i deras öron, väsande och fräsande...ssssss....schschschsch eller fffffff.
Numer sköter jag den biten i badrummet, där är det dessutom fantastisk akustik.

Det ska bli intessant sen när Katarina anser att vi är klara.
Hon spelade nämligen in hur jag lät första gången vi träffades.
Nu påstår hon att det kommer höras skillnad när vi till sist jämför med en ny inspelning.

En annan sak, som jag iofs pratat om länge, men känner ännu starkare för nu är att det är sånt här som jag själv skulle vilja jobba med.
Jag har aldrig tänkt logoped förut, det gör jag nu, men coaching, det har jag varit intresserad av ett par år.
Tyvärr har jag svårt att få tummen ur, nu är det nästan försent.

Jag har kollat vissa kurser tillsammans med arbetsförmedlingen.
Dom har käckt rekomenderat olika varianter som kostat mellam 30-48 000 kr.... Det är inga pengar som jag har liggande.

Men tänk tanken... Visst vore det passande för mej.
Före detta (förhoppningsvis) sluddrande Mrs P hjälper andra i samma sits.
Jag vet ju precis vad som behövs, hur den behövande känner sej.

Förutsatt att Katarina får ordning på mej förstås, annars går det inte.

Jag har några år, förlåt, gånger kvar så vi får väl se vad som händer....

pokonis A