LONDONFADÄSEN

Söndag eftermiddag, i morgon ska jag jobba.
Det känns defenitivt som att julen är över...Skönt..... Lite tomt.... Var det allt?

Nu ska jag inte vara sån... Jag ska åka till Tallin i mars.
Den julklappen värmer, jag älskar överraskningar.
Jag är däremot lite förvånad över att maken vågar.
Förra gången han gjorde det höll han på att inte komma hem igen....

År 2001 hade vi 10-årig bröllopsdag och maken hade bestämt sej för att det skulle firas lite extra.
Vi gifte oss visserligen i mars, nu var det början på september, men poängen var att resan till London skulle ske i samband med min födelsedag i oktober.

Som han fixade och donade för att allt skulle klaffa, jag skulle inget få veta förrän samma ögonblick vi skulle åka.
Kunder bokades av, min tandläkartid blev flyttad + lite andra saker som fick meckas med.
Han gjorde verkligen allt för att inget skulle gå fel......

Det var bara en sak han inte hade förberett....

Den 11 september 2001 kl 10. 00, så fort butiken öppnade hämtade maken biljetterna.
En kvart senare satte han sej i bilen och i samma stund som radion gick igång förstod han att han hade problem.....
Attacken mot Twin Towers var ett faktum och det var ju illa nog.
Nästa fråga för maken var....Kan vi komma iväg?
Kommer Annika att vägra flyga?
Vågar jag hålla det hemligt?.
Svaret var Ja. Ja. Nej.

Tyvärr kände han sej tvungen att fråga mej om jag ville åka, det förstår jag , skulle gjort likadant, men så här efteråt hade det varit fantastiskt spännande och se hur jag reagerat på själva överraskningen.
Jag blev jätteglad....och lite orolig, men tre veckor senare åkte vi.

Arlanda var som en stor militäranläggning, polis och militär överallt.
Allt man gjorde bevakades och kontrollerades noggrant.
Jag tror dom kollade passet 9 ggr innan vi satt på planet.
Väl ombord måste jag erkänna att jag tittade mej extra omkring på alla människor.
Såg dom farliga ut, var det nån som betedde sej konstigt .
Det var inte lätt för alla med utländsk härkomst i början kan jag tänka mej.

När jag sen blev tilldelad en Daily News, där det på förstasidan stod ungefär.....

"Undvik flygresor inom närmaste tid, risk för attentat stort i hela Europa", kände jag först för att hoppa ut genom nödutgången, vi hade ännu inte startat.
Sen insåg jag hur fånig jag var och bestämde mej för att släppa ev ångest om jag skulle få nåt kul alls.

London var helmysigt.
Vi var på musikalen "Häxorna i Eastwick", vi åt och drack gott, handlade en hel del förstås och....... Hade det bra......

När vi först kom till hotellet sa jag att, passen tar jag hand om.
-Vi lämnar inte in dom i reception.
Nej, jag ville ha koll på att dom inte skulle komma bort.
Sen la jag bägge passen i min väska, tryggt och bra. JAPP....

När det efter tre lyckade Londondagar var dags för sista kvällen bestämde vi oss för att handla hem godsaker till hotellet och mysa till det på rummet.
Vi släpade hem massor av äta o dricka och skulle precis duka upp när jag fick en "briljant" ide.....

Eftersom jag inte direkt är känd för att vara särskilt strukturerad tänkte jag slå maken med häpnad genom att moget bara kolla att allt är OK till i morgon.
Jag skulle checka passen......
Mitt halades fram utan problem.....
Men sen blev det värre.....
Letandet gick över till rotande på högsta nivå medan jag kände svetten bryta fram..... BORTA...... Hans pass var borta....

Så jättemysig den kvällen blidde....
Var hade vi varit?
Vad hade vi gjort?..... Vi sprang runt halva London, på pubar... I affärer...På cafeer...Överallt där vi kommit ihåg att vi satt foten var vi och frågade.... inget napp..naturligtvis.
Till råga på allt regnade det, vi var som dränkta katter när vi några timmar senare kom till hotellet.
En av kissarna var något butter.. Muttrade lite för sej själv....
-Som tack för resan försöker du bli av med mej , grymt, grymt.... Som jag skämdes.

Morgonen därpå åkte vi tidigt ut till flygplatsen och som tur var var det inga problem.
Vi skulle inte byta plan, då hade det inte funkat, och maken hade legitimation och kontokort med sej. Det var tydligen bra.. Men sen blev det värre.

Det enda vi måste göra var att polisanmäla saken och först ville dom ha oss att åka tillbaka till London.
När vi vägrade pga tidsbrist kom dom på att vi kunde göra så här.....sen kom en massa information....
Vi gjorde som dom sa men inget stämde, ingen kunde hjälpa oss..

I drygt två timmar sprang vi fram o tillbaka, hit o dit tills jag fick hjärnsläpp och skrek rakt ut..... Jag menar SKREK....Att jag inte skulle röra mej en millimeter till innan nån hjälpte oss.
Det började bli dags för hemfärd, jag ville sitta på det planet då, med maken vid min sida...

En slö engelsk kvinna tittade upp från nagelfilandet med öppen förvånad tuggemimun.....Lyfte en telefonlur, slog ett nummer, sa tre meningar och räckte sen över luren till maken.
Han fick svara på några frågor, sen var det klart...?
VARFÖR ALLT DETTA SPRINGANDE????

Hemresan gick förvånansvärt bra. Sista anhalten att förklara läget för var passkontrollen på Arlanda.
Inga problem där heller, vi var hemma....
Kaxig som jag blev skulle jag skoja till det lite när jag kom fram till luckan.
Visade mitt pass och sa...

- Mej är det mer ordning på, här är mitt pass....
I samma ögonblick tittade jag på maken...Och ångrade genast mitt tilltag.

Om blickar kunnat döda så har jag aldrig varit så nära graven som då.
Varken förr eller senare.

Idag när vi pratade om resan till Tallin och att vi måste kolla om våra pass måste bytas ut, erbjöd jag mej att åter igen ta hand om dom när vi kommer dit.......

Den blicken jag fick då var mer..... TROR DU JAG ÄR DUM ELLER.....

Men som sagt...Jag är mer förvånad över att han törs åka alls.

Pokonis A