DUMGRUPP O SMARTGRUPP

på Ameliabloggen där jag också skriver ibland har vi en hel del lärare vad jag har förstått.
Jättegulliga tjejer som vill göra sitt bästa i en miljö som är hård som sten och samtidigt skör som glas.

För några dar sen skrev "Bondbrud" om en lärare som varit dum.
Det roliga är att i helgen när jag spelade "Häpp" med kompisarna kom vi att prata om "Knäppa" lärare. Det verkar ha funnits minst en i varje skola.

En berättade om en slöjdlärare som, när han i 5:an stolt visade upp sin julklappsgrytlapp till mamma sa.
- Jag har sett nåt liknande förut.. Men den som gjorde den var blind......

En annan lärarinna delade in eleverna i grupper.
Hon sa att hon var såååå trött på dom att det skulle bli två grupper.
Dumgruppen och smartgruppen. Sen gjorde hon indelningen med tysk brytning på plats.
Alf Andersson...Domgroppen.... Jörgen Flink...Smartgroppen... osv.

Själv har jag två otrevliga lärarupplevelser, jag ska berätta den första.

4:e klass, vi får en vikareie.
Vår jättebraiga Assar är långsjuk och vi får en äldre herre vid katedern.
Han är såpass antik att när han får höra mitt namn blir han vild av glädje.
Det visar sej att han haft min pappa i skolan... I teckning.
Nu är det så att min far är grym på just teckning, konstnär är bara förnamnet.
Och jag, dottern...Nä..Det är som med bakningen, helt värdo.

Måste fundera på om jag är en bortbyting när jag tänker efter...

Vikarien blir i alla fall överlycklig och bestämmer genast att vi ska göra ett projekt.
Vi, hela klassen, ska rita och måla en ökenkaravan med mej, "arvtagerskan" som projektledare.

Jag visste att jag inte var lika duktig som pappa, men han har ju faktiskt tränat några år längre än mej, så jag högg tag i det hela med energin hos en förväntansfull 10 åring.
Gissa om chocken var förlamande när vikarien kom och såg vad vi, jag åstakommit efter en stund.
Han blev fly förbannad. Skrek att det var det värsta han hade sett och att jag var en skam för min far...För han..Han kunde teckna.. Det här kunde inte ens kallas krumelurer......

Där stannade min utveckling, det blev inget mer ritande för barnet Annika...Han krympte mej till flugskitsstorlek.
Inget ritande eller målande under hela min resterande barndom. Inte förrän jag själv fick barn som tjatade.
- Mamma, rita en ko..... Okej, hon är så liten, tänkte jag, hon blir nog stolt över mej.
Jag försökte... Tova tittade, och gallskrek...Det där är ingen koooo....Det är ju en gris, en ful gris.... Och visst hade hon rätt, den var asful.

Sådär har det fortsatt, fast nu skrattar vi åt min totala hopplöshet med pennan.
Nu tror ni att jag gråter inombords, eller hur?
Inte alls, och vet ni varför.... Jag har det ju i mej, jag är frisör....En jävligt duktig frisör dessutom. I alla fall före Mr P.
Jag vet varför jag inte kan..Han, vikarien, tog bort glädjen.....

Tackolov så är de allra flesta lärare tålmodiga hjältar som verkligen vill barnens bästa.
Arvids nuvarande magister är ett gott exempel.
Även på Tovas gymnasienivå finns det mest guldkorn.

Men om man tänker på det är det ganka läskigt hur lätt det är att förstöra ett barns framtid med nåt så simpelt som förnedring...
Det är mycket svårare att få den lille att förstå hur bra han, hon egentligen är, och hur mycket dom kan åstakomma, bara genom att känna glädje över det dom gör.

Jag beundrar alla er som tålmodigt försöker...Alla ni BRAIGA lärare.

pokonis A