ANNORLUNDA JULAFTONSMINNEN

Sonen nu 13 år var som liten oerhört envis, rättvisetänkande och faktiskt mer konsekvent i sitt tänkande än sina föräldrar.
Hade man lovat nåt och sen inte höll det på sekunden blev han mycket upprörd, likadant var det med hot.
Ett hot som inte genomfördes kunde få honom att tappa respekten för lång tid framöver.
Därför var det viktigt att tänka på vad man sa. Vi var ganska duktiga på det, men inte alltid.....

Nu är det julafton, han fyller 4 år i april och tandläkaren har sagt att om han inte ska få bestående men, måste han sluta med nappen nu.
Vi har tillsammans bestämt att tomten ska få napparna mot ett byte . Hans napp mot en julklapp.

Julafton tillbringas hos min bror och som vanligt kommer tomten efter Kalle Anka.
Jag märker att han redan är lite trött, han tvekar men lämnar i alla fall över sina trogna följeslagare.
Han hade två st i munnen, en under näsan. Ett par stycken satt fast mellan tårna och alltid en i var hand, så det var ett helt gäng som överlämnades.

Sen dröjer det inte länge förränn cirkusen är igång..... NAPPEN!!!...... Vrålar den dödströtte sonen.
-Vi har ingen, den tog tomten med hem till minsta Nissen, försöker jag desperat.
Till slut inser vi att det är dags att åka hem, alla börjar bli trötta av oväsendet.

Väl hemma fortsätter kampen om den bortgivna älsklingen.
Han är så trött att han rämnar men håller sej vaken i ren panik.
-Vi har ingen napp..... Vi gav den till tomten, försöker jag för hundrade gången...... DÅ.....
Storasyster som trodde hon gjorde oss en tjänst hade hittat en förlupen napp och kom stolt springande.
-Titta vad jag hitta.
-Neeeej.... Sonens ögon lyser lyckligt upp och han rycker åt sej älsklingen.
Det är då jag gör det otroliga misstaget.... Jag säger.
-Om du tar den nappen nu..... Så kommer tomten och tar tillbaka ALLA julklapparna..... GULP..ÅH,NEJ... SLURP... Där satt han, nappen. Intryckt i den nu sovande sonen.

Åhhh, SHIT.... Tårarna rinner över mitt dumma hot.
Storasyster som inser att hon inte gjorde oss en tjänst börjar också gråta och maken skäller irriterat över sin korkade fru.
-Jaha, och vad gör vi nu?
Vi plockade bort ALLA sonens julklappar och gick till sängs, konstaterande att detta var den sämsta julaftonen nånsin.

Frukosten morgonen efter bedrövelsen..... Barnen är på strålande humör, pladdrar och skrattar. Efter en stund säger storasyster.
-Nej, nu ska jag leka lite med mina julklappar.
-Ja määää.... Ropar den "glömske" sonen.
Nu gäller det... Gode nån, hjälp mej. Men jag måste så jag tar sats.
-Men, du har inga julklappar gubben... Du tog ju nappen så tomten hämtade tillbaka dom...

Nu väntar jag mej det vanliga illvrålet men det blir alldeles tyst.
Han sänker blicken och sitter alldeles stilla och tyst. Så tyst att man skulle kunna höra en liten knappnål som föll.
Det gör så ont i mej.... Jag måste hitta en lösning.
Då är det som om nån tar över.... Jag hör mej själv säga.
-Jag har en ide... Vi ringer tomten och frågar om du kan få EN chans till.
Han tittar upp, ögonen börjar glittra.
-Jaaa, mamma, ring nu, på en gång!

Jag går ut ur köket och "ringer" samtidigt som jag ritar en "klappkarta" till senare.
När jag kommer tillbaka ser alla riktigt förväntansfulla ut, tom maken står där med undrande blick.
Jag kommer ihåg att jag funderade på om han spelade med ovanligt bra eller hade dragits med i dramatiken.

Jomenvisst, tomten är snäll så om Sonen springer direkt till sopen och kastar bort "fulingen" så kommer klapparna tillbaka.
Han rusar ut i trapphuset, alla är med.
Jag öppnar sopnedkastet och han ställer sej på tå och kastar utan att tveka bort sin älskling. Sen blir det skattjakt under skratt och förväntan tills alla sakerna har hittats.
Jag tror aldrig julklappar varit så efterlängtade eller lekta med som det året.

Det konstigaste av allt... Han nämnde aldrig nappen efter det, inte en gång.
Själv inser jag att jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Ibland har man tur....

Pokonis A