I VÄNTAN PÅ "ÄJLIEN"

Så fel det kan bli....

När jag skrev att jag hoppades på att Mr P och Frk SLE skulle bli förtjusta i varann och flytta så menade jag verkligen FLYTTA... inte KNYTTA(skaffa barn.)

Tyvärr verkar det va precis det dom gjort och jag får nog en ny inneboende vad det lider, snart
blir det jag som tar mitt pick o pack och drar.

Den här nya har ännu inte visat sitt rätta jag men nog har jag fått smakprov alltid.....

I fredags träffades Tova (dotra) och jag i badhuset för lite nödvändig träning och kanske komma lite närmare borttappad och saknad muskelmassa.
Jag var fortfarande lyrisk från gårdagens svamptur, humöret på topp alltså.
I och för sej hade jag på den vanliga morgonpromenaden med Ewa känt mej lite "vesnare" i bena än vanligt men, ont ska med ont fördrivas och här skulle drivas på ordentligt i bassängen, med dom vanliga 1000 m.
Efter 500 m kände jag att det började krampa lite så jag saktade farten och väntade på att det skulle gå över......
Och över gick det.....I katastrof för min del, på köpet höll jag på att skrämma slag på Tova.
700 meter kom jag, sen kom ett krampanfall jag inte trodde var möjligt.
Underkroppen knöt ihop sej till en stor klump, jag fick ingen luft och det gjorde så fruktansvärt ont.
Tog mej upp ur vattnet fortare än kvickt och det jag kände och såg gjorde mej säker på att .....
Jaha, dags att välkommna inneboende nr tre när "den" gör entre efter fullgången graviditet.....
f-nade Mr P, var han tvungen att ha så bråttom att föröka sej?...... Och det med en "Alien"....

Har ni sett filmen "Alien"? Hur monstrebäbisen rusar runt i kroppen och att det syns utanpå hur det böljar.....
Hujedamej, nu vet jag hur det känns...
Fast i benen, i filmen var det väl magen om jag inte minns fel.

Jag är glad att ha dottern som vittne, annars skulle jag själv tro att jag hittade på.

Vänstra foten drog sej neråt, uppåt så att både knä och fotsula pekade rakt i taket.
Det som finns inne i vaden ålade sej som en orm tills det hamnade uppepå benet, såg helt sjukt ut.
Jag låg bara och väntade på ett "POFF" när ormen bröt sej ut, eller ett "TJOFF" när benet gick av.
Som tur var kom inget "POFF" eller "TJOFF", bara ett tyst ylande från mej, det gjorde så förjolat ont.

Tova bara stirrade...-Mamma, vad är det som händer?

-Kramp, väste jag fram samtidigt som jag äntligen sket i hur ont det gjorde och drog tillbaka "sakerna" till rätt ställe. Det gick nämligen inte att sträcka ut benen som vid vanlig kramp.
Inte vet jag om det var det som avbröt anfallet men det lugnade ner sej i alla fall.

Efter en stund kändes det som det var över och eftersom jag faktiskt hade 300 m kvar så hoppade jag förstås i vattnet för att simma klart...Ingen bra ide..Efter en halv längd kändes det som det var dags igen, så jag gav upp....
Jag hatar att jag inte själv bestämmer när jag fått nog.
Eftersom jag är vuxen borde det vara en rättighet...Det var ju därför man som liten ville bli stor, VILL SJÄLV, KAN SJÄLV....Eller hur?

Efter den här upplevesen har både kroppen och hjärnan varit lite spaka, gått på halvfart liksom. Det retligaste är att alla dom senaste konstigheterna med "kröppastöllet" tror jag går att lösa med rätt medecinering.

Det är bara det att min vardagshjälte (doktor) är en populär sådan. Jag beställe tid i augusti, hans närmast lediga fanns den 21 november.....

På fredag är det dags för blötläggning igen. Kanske går det bättre då.
Har i alla fall bestämt mej för två saker....
Att ta det lite lugnare i det våta och att nästa inlägg ska handla om nåt roligare.....

pokonis