DIAGNOSTEKNIK

När Mor min fick Wegeners granulomatos fastställt pratade Ewa och jag om att det tog lång tid innan hon fick rätt diagnos.
Jag har även hört många Parkinsonsjuka säga samma sak, hur svårt det var att få diagnos och att det dröjt, enligt dom, onödigt länge. Ibland flera år.
Min egen erfarenhet är precis tvärtom.
(nu är det varning för viss upprepning)

I januari 2002 tyckte min reumatolog att det var dags för ett medecinuppehåll eftersom jag var så frisk från min SLE.
Jag märkte redan då att vänstra armen inte svängde när jag gick och att benet släpade lite, men gjorde ingen större sak av det.
Värre var det när jag i mars följde med på en skidresa med tjejgänget.
Hur jag än bar mej åt kunde jag inte svänga vänster utan hamnade alltid i skogen.
Nu blev jag riktigt orolig. Så fort jag kom hem kontaktade jag reumatologen som skickade remiss till neurologen.
Jag fick en tid redan veckan efter.......Här gick det undan och det är jag glad för.

Träffade en läkare som envisades med att tilltala mej som "Damen".
Ruskigt förvirrande, först trodde jag han drev med mej. Ni som känner mej vet att just "Damen" är en av få kvinnliga benämningar som INTE passar in på mej.
Man är kanske lite känslig, men förutom det var jag mäkta imponerad över hans "Diagnosteknik".

Först fick jag gå fram och tillbaka på Catwalken, i korridoren alltså.
Sen bad han om en autograf....Tog pappret...Vände och vred på det.... La sakta ner det på bordet....knäppte myndigt händerna och tittade mej djupt i ögonen............och sa.."Damen" har Parkinsons sjukdom....
Öhh..Jaha...Och hur kom "Doktorn" fram till den diagnosen???

Han förklarade att min handstil som bara blev mindre o mindre var ett säkert tecken, men naturligtvis skulle jag skickas på magnetröntgen för att vara helt säker.

Jag behövde inte vänta länge förrän jag hade en tid till vad många som varit med om det kallade sin värsta mardröm.
Det skulle vara trångt, bullrigt dåligt med luft och det värsta av allt....man fick inte röra sej det minsta, för då var det risk att allt måste göras om.
Måste erkänna att jag blev lite nyfiken på denna helvetesmaskin, hur illa kan det va?

När det var dags blev jag omhändertagen av två killar som förberedde mej på just det jag förväntade mej....Det LÄSKIGA. Dom förklarade proceduren med lugn och pedagogisk röst och redan då höll jag på att somna.
Jag hade som vanligt sovit uruselt och detta skulle ske kl 08.00...Mitt i natten alltså.
Inte har jag cellskräck heller, jag var inte så orolig.
Jag kördes in i monstrets mage, killarna gjorde några tester där jag fick svara på frågor och sen sattes radion på. Lugna favoriter....ZZZZzzz
Jag skulle ha skulle ha somnat på några minuter om inte jag hade märkt att dom glömt stänga av mikrofonen, jag hörde allt dom sa till varann.
-Hon verka inte så skraj....
-Nää, mest trött.

Monstret började dundra och vibrera, då hörde jag inget, höll på att somna igen.
Efter en stund blev det lugnt....
-Hon är väääldigt stilla...Kan hon ha svimmat?
-Nää, det skulle vi ha märkt, det brukar ju bli liv på`rom först.
-Hon verkar lite väl cool...Tänk om hon har svimmat...
-Fan va jobbigt....vänta...
Nu verkar det som en av dom fått en ide.
-Ursäkta, är musiken okej där inne?
Jag överväger att inte svara, bara för att se vad som händer, men inser att då kanske dom avbryter och jag får göra om allt, det har jag inte tid med.
-Helt okej, jag håller på att somna.
-Okej, va bra...
Inte heller denna gång tänker dom på att högtalaren är på hela tiden.
-Fy faan...cool tant.
Då först...
-Janne, fan...högtalaren...har den va...klick, där stängdes den av. Slut på det roliga.

Efteråt får jag beröm, båda skröt om hur duktig jag varit, att jag låg sååå stilla.

Ett gott råd till alla som ska genomgå magnetröntgen...
Se till att ni sover dåligt natten innan och att ni får en morgontid. Då är det inga problem.

Nån vecka senare fastställdes Parkinsons sjukdom och Dr "Damen" hade alldeles rätt.
En persons handstil kan berätta många sanningar.

pokonis Annika