VÅLD I VARDAG

Episod 2

Början av december.


Arvid och Jompa är på disco i en skola på Smedsslätten.
Det har pratats och planerats länge och dom var riktigt förväntansfulla.
Jompas mamma, Ewa har lovat att hämta kl 23.00 så här hemma hos oss serverades vin till middagen, vi behövde ju ingen bil.....

Kl 22.00 sitter jag vid köksbordet och löser korsord när telefonen ringer.
När jag lyfter luren tror jag först att det är nån som driver med mej, det bara andas och snyftar, så det dröjer lite innan jag hör att det är....Arvid??

Vad håller han på med... Vad det än är, sluta, det skrämmer skiten ur mej.

Sen bara skriker han.
-MAMMA. VAD SKA JAG GÖRA. VI ÄR JAGADE AV SJU ........
DOM HAR REDAN SLAGIT NER JOMPA, HAN BLÖDER.
-VAR ÄR NI? Skriker jag tillbaka.
-ÅLSTEN, TROR JAG.
-SPRING OCH KNACKA PÅ ETT HUS. Nu är jag säker på att både han och jag ska dö.
-DET HAR VI FÖRSÖKT, DOM SLÄPPER INTE IN OSS.
Jag tror inte mina öron.
-TA ETT ANNAT HUS. Klick, han är borta.
Jag försöker ringa upp igen, ingen svarar.

I panik ringer jag Johannes mamma som inget hört och hon blir också helt panikslagen och tänker åka iväg på måfå, men som tur är hör hon att nån försöker ringa så vi avslutar snabbt, ifall det är Jompa.
Efter en stund, som kändes som en evighet, ringer hon och meddelar att nu är killarna i säkerhet. I nästa hus blev dom vänligt omhändertagna.
Jag tror jag åldrades tio år på den här kvarten, men hinner lugna mej lite tills killarna, mamma Ewa och Jompas storasyster Marika kommer så vi kan prata om vad som hänt.

Jag märker att Arvid är chockad, han säger inte så mycket, biter mest på naglarna och håller med när kompisen, blåslagen och kränkt berättar.



Det var en tråkig tillställning så grabbarna går ut för att ringa sej hem tidigare, det var så högt ljud inne i lokalen, därför gick dom ut för att prata i lugn och ro.
Utanför står massor av ungdomar som snackar och umgås.

Nu dyker gänget upp.
Sju tuffingar mellan ca 15-17 år.

Har hört efteråt att det är ganska vanligt att andra skolor har disco där och att det då dyker upp gäng som bara vill slåss.

Arvid och hans kompisar står lite vid sidan och märker inte att några andra fäller en kommentar, precis det som "hårdingarna" väntat på.
Ingen reagerar förrän dom hör att nån skriker SPRING!!!... och sen ser dom hur alla flyr.

Arvid tar tag i en tjejkompis och börjar springa men märker att Jompa kommit på efterkälken så han vänder om.
Han gömmer sej bakom en bil, där ser han hur Jompa först slås ner och sen får ta emot både sparkar och slag.

Det enda Arvid har i skallen är det som alla just vid den här tiden pratade om, ihjälsparkandet av Riccardo på Kungsholmen. Han är livrädd, vågar sej inte fram för att hjälpa sin kompis.

Till slut lägger dom av och börjar gå därifrån. Då springer Arvid fram till Johannes för att kolla hur det gått, lite för tidigt... Han upptäcks och jakten kommer igång igen.
Det är då dom gömmer sej i en häck och ringer oss.

När dom kommer hem sitter vi en lång stund, dricker te och pratar med killarna. Sen åker mamma Ewa och syster Marika tillbaks till skolan för att kolla att ingen mer råkar illa ut.

Till slut blir vi ensamma, det är dags att sova. Arvid är väldigt tillbakadragen, jag får inte ta i honom eller trösta, blir ganska orolig. Jag frågar om han inte vill sova på madrass i vårt rum , om det skulle bli mardrömmar, men han bara skakar på huvudet och slinker upp till sej....

Den natten blev det inte mycket sömn för min del, och vid 6.30 hörde jag att tv:n var på i vardagsrummet. Där satt han, han som sover halva dan om han får.

Nu är han redo att konversera, oj vad han pratar.

Till slut förstår jag varför han varit så tyst kvällen innan.

Han skämdes...Han mådde så dåligt för att han inte vågat sej fram
och hjälpa sin kompis, trodde att alla skulle tycka illa om honom.

Vi pratade om det med Johannes senare men han sa precis som jag, att det kanske blivit ännu värre för dom båda om han gått fram och börjat fäkta.

Jompa , Jompa...Han är i mina ögon en väldigt stor liten man.

När han satt i vårt kök, blåslagen, stukad och rädd, pratade han ändå lugnt och svarade lika sansat på alla frågor, jag skulle ha brutit samman för mindre.

Vi var lite rädda för att killarna inte skulle våga sej ut efter det här, men redan nästa helg pratade dom om ett annat disco som var på gång, då blev jag nästan lite skrajsen... Är det inte för tidigt...
Det verkar inte ha stört deras sinnesro det minsta, däremot kanske dom är lite mer uppmärksamma en annan gång.... Man kan ju alltid hoppas i alla fall.

Så här efteråt kan jag inte låta bli att undra två saker.
Vad är det för nöje för 15-17 åringar att spöa skiten ur 12 åringar, hur svårt kan det va om man är sju mot två???

Ännu värre är.....

Två gråtande småkillar, en blöder, ringer på din dörr och ber att få komma in och vänta på att mamma kommer.
Hur är man då funtad som nekar och slänger igen dörren i ansiktet på dom.

Jag hade kanske förstått det om det varit äldre människor, men det här var enligt killarna en man i pappas ålder, runt 50.

Det är det som skrämmer mej mest av allt...
Att ingen vill lägga sej i...

Inte ens när det gäller barn.
Sen skulle jag vilja träffa den familj, som släppte in och tröstade tills Eva kom

TACK, TACK..... TUSEN TACK!!!!

Pokonis Annika.