TONÅRSMINNEN

Jaha, så har man två tonåringar i huset....!
Vad hände, det är ju inte länge sen jag själv var en av dom odrägliga....Eller?
Jag kan inte låta bli att tänka bakåt till det glada 70-talet och hur det var.
Jag hade tur för jag hade världens bästa tonårsföräldrar.

När andra "paranteser" bestämde att kompisarna skulle vara hemma, typ midnatt, då det roliga började, sa mina föräldrar.

-Okej, det slutar 01.00. Ni ska snacka lite skit efteråt och sen gå hem......02.15 bör vara lagom.
Min bästis sov för det mesta hos mej, som ni kanske förstår.

När vi sen blev ca 15 år och började åka runt i andra kommuner så gällde frihet under ansvar.
Det innebar att om vi tex var i Rottnerosparken och följde med på efterfest, skulle jag ringa och meddela så att ma/pa inte skulle vakna och bli oroliga, detta var ju innan mobiltelefonen fanns.
Ibland blev det lite pinsamt, som den gången vi var på Rottneros herrgård hos unge herr Horn af Åhminne.

-Låna telefonen nu????? Klockan är ju 02.30, vem ska du ringa???
Om jag hade haft någon som helst chans till romans innan så var den definitivt borta när svaret kom.

-Till mamma.

Läskigt var det också, för telefonen stod långt bort. Jag måste gå en lång korridor för att nå den.
På väggarna satt stora porträtt med stirrande tanter o farbröder.... Ni som känner mej vet hur mörkrädd jag är.
Men vad gör man inte för sin frihet...och en greve.

En annan episod som dyker upp är när det var Södertäljemilitärer i lilla Munkfors för att laga vägar.
MAMMA MIA, tjejerna blev som galna. Ett helt förband med snygga yngre män, helt nya ansikten.
Ortens killar var inte lika imponerande och det förekom ett o annat slagsmål när flickvänner gjorde slut för en" jävla" militärs skull.

Till slut var lagandet klart och nu ställdes det till med stor avskedsfest.
Alla tjejer var inbjudna till restaurang Valsaren, även jag som då var 14 år.

Det serverades mat och vin, glaset fylldes på gång efter gång, denna min första gång....!
Inte kunde jag tacka nej, eller erkänna att jag inte fick för mamma.

När vi så småningom förflyttade oss till Folkets park var unga fröken laack en glad lax...F´låt, hick.... Laack menar jag, för att inte säga packad.

Jag vinglade runt hand i hand med en lång Stockholmare, men det var inte värre än att jag genom dimman såg ett antal mammor till klasskompisar eller andra vuxna jag kände.

När jag så småningom kom hem insåg jag att det var kört.

Jag visste att på måndag när mamma gick sin vanliga Konsumrunda skulle det vara lång kö av dreglande skvallerkärringar,........Säkert som Amen i kyrkan.

Det fanns bara en sak att göra. Väcka morsan och berätta.
Hon blev inte glad, inte först iallafall.
Men under föreläsningen insåg hon att hon faktiskt hade fördel inför måndagsshoppingen och sa att hon ändå var glad över att jag tog ansvar och berättade själv.

Allt detta tog ganska lång tid och innan jag fick gå o lägga mej fick jag även veta vad "baksmälla" innebar.

Så blev det måndag, det var med spänd förvänta mor min klev över Konsumströskeln.

Hon behövde inte vänta länge innan bödeln kom småspringande, alla ville komma först och få avslöja den falska dottern.

-Heej Gunn. Hur ä rä?
Utan att vänta på svar fortsatte hon.

-Ja va i parken i lördas,,,,,jag såg Annika va där,,,,,,,vet du, jag tror int ho va nykter....!

Mamma var redo för strid, hon svarade exakt....

-Näää, Ho väckt mä när ho kom hem å berätt dä, för ho såg att du va där å förstog att du skull få bråttöm å skvaller...EUREKA..

Efter det dröp sladdertackan iväg, röd om nosen, mamsen njöt.

Jag bara måste berätta en sak till.

Jag var med på en sportlovsresa till Kall utanför Åre när jag var 13-14 år.

Det hände mycket just i dom åren. Kyrkan ordnade resan, lugnt o tryggt.

Där träffade jag prästens son som jag blev dökär i, han var 18 år och bodde i Sunne.

När vi kom hem följde några månader då den förälskade ynglingen körde över "höjda", helg efter helg, vi var sååååå kära.

Så en torsdagskväll ringde han, alldeles upphetsad och berättade att hans föräldrar skulle bort i helgen och att det var ett skitbra band som spelade i Rottneros folkets hus.

Nu tyckte han att det passade utmärkt att jag kom och sov över för första gången.......

-Okeej....absolut....skit bra ide. Det bestämmer vi..(det får jag aldrig för mamma, tackolov)

Säker på det som jag var gick jag till moderskapet och förklarade läget. Jag började samtidigt planera vad jag skulle säga till pojkvännen om att jag inte fick.

Mamma som skurade golvet vid tillfället, tittade upp, såg på mej länge, sen sa hon.

-Jaha, då får vi se till att du får P-piller innan, jag tänker inte bli mormor än.

Men vänta nu, det var inte så hon skulle säga......Fel reaktion morsan....!

Hon fortsatte...

-Ja, det begriper du väl, han är 18 år, då har dom vissa behov, pöjkera.....

Vad tror ni hände.....

Jag fick panik, ringde och gjorde slut......Inte mogen för den debuten.

I vuxen ålder har jag frågat vad hon skulle gjort om jag tyckt iden var bra.

-Ha, klart du inte fått, men jag visste att du aldrig skulle våga.

Var jag verkligen så förutsägbar och...hemska tanke....ÄR JAG DET FORTFARANDE......

Det finns hur mycket historier som helst från mina tonår och jag måste erkänna att jag använt mycket av mina föräldrars metoder på Tova. Det har funkat utmärkt.

Jag tror att om man ger sin tonåring budskapet att man litar på Henne/honom så bygger man upp ett förtroende som alla blir rädda om. Visst, det är inte alltid så enkelt men man kan ju börja där, se vart det leder och inte börja med att "måla fan på väggen".

Snart är det dags för Arvid att börja löpa.

Jag kommer börja på samma sätt men har en viss aning om att det inte blir lika enkelt, han är en mycket nyfiken ung man, testar gärna.

Å andra sidan är han inte dum.....det har han ärvt efter mor sin.


Pokonis Annika