NU BLIR DET GNÄLLIGT

Den här gången hade jag tänkt skriva sista delen i "våld i vardag" men jag får nog vänta med det.

Varför?

Jo, det var ett tag sen jag nämde Mr Parkinson och han är lite grinig för det.
Inte så lite förresten, han är ilsknare än någonsin.


Jag vet inte vad det är som gör att förändringarna sker så snabbt, som ett knäpp med fingrarna.
Ena dagen är jag på läkarbesök och Christian tycker det är otroligt att jag mår så bra.
Några dar senare funkar ingenting.
Kroppen är ett enda stort dosglapp och en rad nya fenomen dyker upp.

Yrsel, skakningar, illamående kommer varje dag och så känns det som om jag kläms ihop från sidorna, jag får svårt att djupandas, lite halvjobbigt måste jag säga.
För att inte tala om dubbelseendet. Jag har haft det förut, då har det varat några minuter.

Förra veckan stod jag, som tur var, och färgade när jag helt plötsligt såg två av allt.
Samtidigt blev jag lite yr och balansen vacklade.

Om jag blundade med ena ögat gick det bra, jag kunde fullfölja penslingen, även om det var lite knepigt.

Den här gången varade det ca 30 min.


Vad hade hänt om jag haft en klippning????

Jo, kunden hade sett i spegeln hur jag blundat med ena ögat och säkert tagit för givet att jag var full eller blivit komplett galen .

Sen hade antingen mina fingrar eller kundens öron fått sej en smärtsam omformning, inte att rekomendera.


Hjälp, vad är det som händer?!!


För första gången blir jag livrädd och inser att jag faktiskt inte är osårbar......Jag har Parkinson och det går inte bort.

Ångestklumpen i magen löper genom hela kroppen och exploderar i hjärnan, jag känner mej ensam......


Som tur är har jag min vardagshjälte.

Jag skickar ett desperat mail och inom en kvart har jag fått en tid på måndag, nu är det torsdag och jag är ledig imorgon.


Måndag eftermiddag sitter jag på hans mottagning.

-Gnäll på du, säger han och sen lyssnar han tålmodigt på gråtfärdiga mej en lång stund, han ser inte särskilt bekymrad ut.

Efter min långa beskrivning om hur synd det är om mej, säger han lugnt att det är inte alls konstigt.

Jag har haft en lite för låg dos lite för länge (det kunde han se via Medipal, att jag aldrig varit överrörlig) så nu börjar kroppen protestera, vi höjer medicindosen helt enkelt.


Sagt och gjort, jag pustar ut, lite för tidigt.....

Illamåendet som varit okej att stå ut med blir ganska snart övermäktigt och svårt att hantera, vad är det nu då?

Pratar med Christian igen som bekräftar att det kan vara så innan kroppen vant sej vid en högre dos.
Det kan ta en tid men går det inte över så finns det tabletter även mot det....snart behöver jag ingen mat, blir mätt på medicin.

Fredag blir en hemsk dag, kräks och vinglar runt från lunch tills jag äntligen somnar nån gång sent på kvällen.

Nu märks det att även familjen är orolig.

När jag vaknar nästa dag känner jag på en gång att nu har det vänt.
Lite "vesen"i bena, men jättehungrig. JIPPI!!!


Nu är det över, kroppen funkar igen, men jag har fått mej en tankeställare.
Kanske måste jag lyssna på dom som säger att det är dags att titta efter annat jobb.
Frisör är nog inget drömjobb när man delar hydda med Mr P.


Jag vill arbeta, är aldrig sjukskriven, allt utom frisör och campingföreståndare är intressant.


Så finns det någon sötnos där ute som har ett jobb till mej så ska jag pussa dina fötter, om du inte trampat i hundbajs förstås.



Pokonis Annika