Hej! Jag heter Annika ,

är en 48-årig värmländska boende i stockholm sen 23 år
och det trivs jag alldeles utmärkt med.
Kanske tack vare sommarstugan vid sjön Skärjen, mellan Sunnemo och Munkfors.
Där hämtar jag kraft, och andas lugn o ro.
Jag är gift med Uffe, mamma till Tova 18 år och Arvid 13år,
vi har två cornish rex katter, Caesar o Zumpen.
Dessutom har jag en ganska så besvärlig inneboende, en herre vid namn Parkinson.
Att det är en karl råder ingen tvekan om så besvärlig som han är.
Vi tar tar det från början.
Jag är frisör, har en salong i Solna tillsammans med två tjejer, Copparstrået.
Under en av mina herrklippningar märkte jag att handen
darrade lite väl mycket för att vara 42 år.
Jag tänkte på det ibland och upptäckte också att armen inte svängde,
medan benet släpade när jag gick.
Idag vet jag att det är vanligt att det börjar så,
men då visste jag inte ens vad Parkinsson var.
Att jag sén bestämde mig för att fråga doktorn,
var när vi ett tjejgäng åkte till fjällen för en skidhelg.
Jag som åkt slalom i hela mitt liv kunde plötsligt inte svänga vänster….?
-" SVÄNG", skrek mina kompisar när jag för 75:e gången körde åt skogen.
-"VA FAN TROR NI JAG FÖRSÖKER, ursäkta mitt dåliga språkval", skrek jag tillbaka,
nu var jag faktiskt livrädd, något var ruggigt fel.
Eftersom jag även har SLE, en reumatisk bindvävsjukdom,
tog jag upp problemet med min reumatolog som genast skickade mig till neurologen.
Diagnos kom vid första besöket, Parkinson-Nu kommer det sjuka, jag blev lättad…
Det här hände under den tiden ALS fick ett ansikte och tanken hade slagit mig,
Parkinson var en baggis.När glädjen över att inte ha ALS lagt sig kom sorgen.
Det tog en stund att förstå, vad händer nu?
Till slut bestämde jag mig för att fortsätta leva,
har haft SLE sen 1984 och det har aldrig stoppat mig.
Varför kapitulera nu.
Man måste vara tålmodig och envis för att leva ihop med Parkinson.
Tex när han förstörde glädjen i att jogga med att få mig att snubbla,
då får man hitta på annat.Jag tävlingssimmade i min ungdom,
det har jag nu tagit upp.Det gör inte ont att ramla i vatten.
Eller när jag började känna mig osäker på att cykla, promenera är bra.
Det tar ca en timme till jobbet och gissa va många världsproblem man löser på vägen.
Nu är mitt mål att både springa o cykla redan i sommar.
En annan sak som skrämmer mig är att han ska förstöra min roligaste hobby.
Jag är ju värmlänning, jag älskar att dansa, och är skitbra på det, eller var i alla fall.
Har inte testat på länge men nu är det dags.
Senast i mars ska jag lura med mina underbara danskompisar o svänga våra lurviga,
är det kanske någon som vill följa med?

Till sist,
"Vad händer om man låser in 5 värmlänningar på en toalett?"
SVAR." Dom bildar ett dansband".
Väl mött sällan trött. Pokonis Annika