BOWLING

Hej.

Idag är det sista dagen på sportlovet och det ska bli min och Arvids heldag.
Bl.a. ska vi gå och bowla.
Det är faktiskt inte så länge sen jag spelade första gången, ca två år sen.

Familjen behövde röra på fläsket under jullovet så vi tog oss till "Ballbreaker" som ligger bakom st. Görans sjukhus.
Stort, nytt jättefräscht ställe där folk förutom bowling kunde spela biljard, skjuta lerduvor,svinga golfbollar rakt in i väggen????
Där finns en stor restaurang, en bar och säkert mycket annat jag inte kommer ihåg.
Allt detta utnyttjades under koncentration, tills vi kom.

Sonen ,då 10 år , som alltid varit lite "överkaxig" ville absolut inte ha grindar uppfällda, löjligt, det var ju bara för "kidsen".

Det dröjde inte länge förrän helvetet brakade lös.
Efter 2-3 klot i rännan brast det för den unge mannen och han skrek o tjöt tills vi till allas lättnad åkte hem.
Jag tyckte lite synd om honom och gav ett förslag.

Varje fredag efter skolan (jag är ledig fredagar) går vi och smygbowlar. Tränar upp oss så vi kan utmana pappa och Tova, mallgrodorna som vann och ge dom en ordentlig match.
Sonen sken upp, det verkade vara en god ide.

Vi gick dit första fredagen, fick på oss dom hemska skorna som underligt nog är både för stora och för små.
Nu skulle Arvid få glänsa,sist var jag sämre än han.

Vad händer....

Jag drog iväg mitt första klot, WOW, en strike.

andra, hoppsan, en strike till.

Efter tredje raka strighten för min del mulnade sonen betydligt men efter fjärde skrattade han faktiskt.

Pensionärerna runt omkring började viska och peka och gentlemannen på banan bredvid böjde sig fram och sa -"Mmm, att Annika kan spela bowling , det ser vi". (Han måste ha kollat namnet på monitorn).

Efter femte striken på rad fick jag applåder och sa nervöst,-"Jag kan egentligen inte, det är bara andra gången jag spelar".

Poängen blev till slut över 190 och det var dags för nästa omgång.

Sonen hade också spottat upp sig och nu hade vi ögonen på oss, alla var nyfikna.
Det är bara det att hur jag än gjorde så hamnade det förbannade klotet hela tiden i rännan....

Publiken såg jättebesviken ut, jag kunde nästan höra hur dom försökte luska ut hur jag lyckats fuska förut.
Hur pinsamt var detta på en skala?

Jag får försöka leva på att jag faktiskt i 20-30 min var en bowlingstjärna, för det har aldrig upprepat sig, vi gick ändå ganska många fredagar.

Arvid blev bättre o bättre men jag kommer nog förbli en sopa.

Äh, jag gör som vanligt, skyller på Mr Parkinson, allt är hans fel.
Hade han låtit mig va i fred hade jag varit med i landslaget nu.

Eller så lossnar det idag.

Väl mött, parkinsontrött

pokonis Annika.

Ps, det gick inte ett dugg bättre, suck.

Väl mött, tummetrött. (jag måste ha för tjocka tummar, när tummen väl passar blir det för tungt. ......eller kan det vara så att jag är för svag i armarna.....? Näääää!)