BORÅS, BORÅS..

God kväll.

Vi har varit ute och rest jag och Mr. P-son.
Helgen tillbringades hos gamla kompisar i Borås där jag bodde några år under 80-talet och jag
måste säga att jag är stolt över min inneboende.
Han har knappt synts till och jag tror jag vet varför.
Han tycker inte om när jag har kul, då håller han sig undan och så mycket skratt som bubblat
denna helg har jag inte varit med om sen jag bodde där.

Har inte pratat med min boråskompis Katrin på nio år då jag var på hennes 40-års kalas men alltid fått otroliga egenhändigt gjorda julkort .

Sist var hela familjen pinoccio med långa näsor, det var visst nåt politiskt.
Själv skickar jag inte ens några men bestämde mej för att istället skriva ett brev,
Gissa om jag blev förvånad när jag mitt under plitandet fick ett sms, från .... Katrin.
Ringde genast upp och innan vi var klara hade jag en tur o retur med tåg just denna helg.

Nu var det dags att uppleva gamla minnen och förhoppningsvis få nya.
Tänk om vi växt ifrån varandra, inte hade nåt att prata om, hemska tanke.
Det kan bli en lång, tyst helg om det vill sig illa.....
Ingen risk kan jag säga. som vi har skrattaaaat(dom låter så i borås när det är nåt som ska understrykas).

Jag kan med säkerhet säga att boråstiden var den galnaste i mitt liv, mycket fest och mycket hyss.
Katrin hittade på och vi andra hängde glatt på. Vi var ett jättestort gäng som festade i allafall
torsdag, fredag, lördag och hade sen gemensam brunch på vårt stamställe, en kinakrog på söndag.
Som sagt,mycke hyss var det.

En gång efter en fest där
vi tyckte att Katrins pojkvän Loppan betett sig illa, låste vi in honom i min lägenhet när han somnat i soffan och gick själva hem till henne.
Jag bodde på 4:e våning och dörren gick inte att öppna om man låst utifrån.
Sen höll vi oss hemma hos henne men svarade inte i telefon eller öppnade dörren om någon ringde på.
Sent på söndag kväll gick jag hem och spelade väldigt förvånad när jag kom in och såg hans bistra min.
Va ,är du här! Vi har varit hos Katrin hela dan, varför ringde du inte så kunde jag släppt ut dig?
Jag kommer inte ihåg hur sur han var men det gick nog över för dom var ett par länge efter den händelsen.

Vi började fredagskvällen hemma hos Lena i Fristad med god mat odryck och härliga minnen.
Jag upptäckte till min glädje att vi skrattar ihop även i nutid, tackolov.
Som vi har skrattaaaaaat .....

Något annat jag aldrig provat förr men nu fick ta del av är meditation.
Katrin mediterade med oss, det var görhäftigt.
Fast jag blev lite konfunderad först när hon sa att jag skulle släppa in vitt ljus i tredje ögat som
tydligen sitter i pannan.
Jag såg en helt annan kroppsdel framför mig , har ni fantasi vet ni nog vilken, och det blev lite svårt att fokusera.
Efter en stund kunde jag iallafall släppa den bilden och det hela slutade med att jag somnade.

Vi var på teater Katrin, Stefan, Lena o jag och såg , Tryck * av Bodil Malmsten. Stefan, Katrins man jobbade som hantverkare bakom kulisserna så han kunde fixa biljetter. Eftersom det var premiär, en väldigt lyckad sådan, fick vi vara med och skåla i champagne efter föreställningen.
Jag satt stilla i två timmar utan att Mr. p-son gjorde sig påmind, inte ens när jag satt på restaurang i 4 timmar senare på kvällen visade han sej.
På "Babbel" som den hette dök även Marita, en gammal jobbkompis upp.
Vi åt gott,skrattade lite mer o ingen Mr.P-son, otroligt.

Jag tror vi alla skulle må bättre om vi skrattade mer och tog hand om oss själva.
Vart tar det bubblande skrattet vägen när man blir "vuxen"?
Nu har jag fyllt på min glädjebägare ända upp, hoppas det räcker en lång stund.

Men snälla Katrin och Lena, måste jag vänta i 9 år tills nästa gång, kan jag inte få komma lite tidigare?

Innan jag slutar för idag har jag en liten fråga.
Vad är det som gör att vissa människor lever nästan 100 år och bara strålar medans andra inte håller ens hälften, 50 år?

Jag träffade Katrins föräldrar idag , dom var lite mina reservföräldrar när jag var boråsare.
Ingrid 82 år. Lysande ögon, vass tunga, rak i ryggen som en fura och skitsnygg.
Hon jobbar som revisor i deras förening, säljer teaterbiljetter åt densamma, bakar som den värsta konditor o lagar mat som den bästa kock (jag vet, har smakat många gånger).
Ändå har hon tid o ork att skicka presenter till barn dom träffat när dom reste, som hon knappt känner.

Kicken 84 år, jag vet faktiskt inte vad han heter egentligen.
Han jobbar fortfarande som silver-guldsmed vissa dar i veckan med en erfarenhet och kunskap inte många förunnat.
Han gympar o spelar boule och är lika aktiv som sin fru.
Han har tackolov lite dålig hörsel.

Sen kommer jag.
48 år, SLE, LED, rosacea(vet inte ens hur det stavas) och parkinsson, jämmer o elände.
Inte utan att man blir lite grön på näsan av avund på deras hälsa, undrar vem som är äldst om man inte räknar år.

Skämt åsido, det är faktiskt helt underbart.
Nä, nu får jag se till att skratta mer i framtiden så kanske Han P-son flyttar ut frivilligt så osynlig som han varit i helgen.

Vi höres

pokonis Annika