ARBETSFÖRMEDLINGEN

Ja, jag vet.



Att vara frisör och ha Parkinson är ingen bra kombination.
Det finns säkert många dåliga mixar med Parkinson men det måste vara en av dom sämsta.
Inte bara för att man tappar formkänslan, blir långsammare och att stelheten får mig att fastna ibland.
Psyket tar också stryk, självförtroendet krymper i takt med att kunderna försvinner.
Innan jag fick diagnos tappade jag en hel del både kunder och självförtroende, nu när jag medicinerar är det lite bättre men faktum kvarstår.
Ca 1 timme innan och 1 timme efter intag har jag symptom, mer eller mindre.
När jag är ledig har jag väldigt lite känning, när jag jobbar är det värre.

Jag vet..... som många säger, byt jobb. Javisst, lätt som en plätt,bara att välja, speciellt för mej och parkinson.
Jag har provat förr, i början av min karriär som parkinsonsjuk.
Jag var då på ABF och fick fylla i en blankett med frågor om bla kunskap och intressen.
Sen spottade datorn ut ett papper med jobbförslag, 91 st.
Det var när jag läste dom jag insåg att det här blir inte lätt.
Vad sägs om cykelbud, campingföreståndare eller varför inte frisör......

Så var det dags igen, 6 år senare. Nu är det annorlunda men inte direkt enklare.
Det hela sker i tre steg.
I det första ska man anmäla sig hemifrån, via datorn. Det tog ungefär en halvtimme och när jag kom till slutet, "spara" kom det upp. "Ett fel har uppstått", var god försök senare.
Men si det gick inte, för då var kl 22.27 och 22.30 stängs denna tjänst för dagen.
Försökte dagen efter med samma resultat, "Ett fel har".......Nu blir både jag och Parkinson riktigt sura.
Nähä du, det där med å försöka igen, det tror jag att jag tar och driter i.

Nästa steg är att åka dit för att anmäla sej så det gjorde jag utan att lyckats med det första.
Jag klev in på ABF i Vällingby och plötsligt krympte jag till flugstorlek.
Har aldrig känt mej så liten.
Stort, högt i tak,tyst, grått, inte en färg så långt ögat kunde se.
Inte ens de arbetssökande som satt och knappade in uppgifter på en förankrad dator hade
nån liten färggnutta på sig.
På varsin sida av rummet stod två pulpeter med två lika grå män bakom sej.
"ETTHUNDRATVÅ" ropade en av dom två grå myndigt och jag blev jätterädd.
Törs jag, tänk om han stoppar in mej i ett grått fack med stämpeln "oduglig" på.
-Äh, kom nu Parkinson, vi klarar detta.
Till min stora lättnad är han jättetrevlig. Han ler, knappar in mina uppgifter och önskar mig en trevlig helg.

Tack gode någon, det där gick ju bra.

Efteråt går jag och Parkinson på kondis. Vi äter semla och skålar i caffe latte för att fira att vi överlevde.
Nu är det bara steg tre kvar. Att bli kallad för vägledning. Hoppas det dröjer länge.

Grejen är att jag vet vad jag vill göra om jag byter yrke. Jag vill jobba med sådana som mig fast nydiagnostiserade. Som nån slags coach.
Till det behövs sjuksköterskeutbildning eller att man är psykolog, 30 år som frisör borde i och för sig räcka för psykologbiten.
Att leva med parkinson själv eller SLE också för den delen tror jag är den bästa utbildningen.
Att jag är utbildad simtränare o gympaledare är bara en bonus, jag mår bäst när jag tränar regelbundet.
I vilket fall som helst räcker det inte till, så snälla älskade kunder, svik mig inte.
-"Jag mår bättre hääär när jag får klippa o kamma".....


Pokonis Annika

Ps: det verkar svårt att lägga in kommentarer.

Använd gärna min mail. annika.laack@comhem.se